Fobi/ångest för att bli kraftig?...
Jag har absolut inte något emot kraftiga människor, dock vill jag inte vara kraftig själv…
Hela min familj är kraftig och det går ungefär i släckten och jag vill undivka att bli som dom i utseendet, vilket jag gör rätt bra tycket jag. motionerar ca 6½h i veckan och sedan ridning på det och arbete som tillhör hästen.
Bara det att jag anser mig själv som tjock, medans jag hör andra som säger till mig att jag inte är det. Jag tycket att man mage växer något enormt, och mår seriöst dåligt av det. Jag vill banta, men vill samtidigt inte, ifall man skulle bli beroende av det. Vill sluta äta, och ibland så vill jag att jag ska få någon sjukdom så jag smalnar av. Jag är helt nöjd över mina lår och rumpa, jag ahr fått mycket fina kommentarer för dom, men just magen. Jag vet att jag är mycket smal eg. men jag känner mig stor och kraftig och det har satt sig fast i skallen på mig att jag inte alls är så som jag är eg. I spegeln är jag kraftig och stor, men på kort så ja. Då är jag normal, men jag känner mig iaf äcklig.
Har det något med ångest att göra, känner mig ju panikslagen att gå upp i vikt och är nästan berädd att göra allt. Eller är min hälsa i fara, borde jag snacka med någon?
La in en bild, kanske lite väl utmanande, radera den isådana fall.
Jag känner samma sak… och det är inte hälsosamt. Tankar som påverkar ätandet på ett negativt sätt är inte bra. Närsomhelst med något som går fel eller tankar som trissas upp kan man sitta där och äta ett äpple om dagen och sakta försvinna. Har du möjlighet, se till att få någon att prata med om det.
Okey, hmm. Få se hur det går. Tycker ju inte att det påverkar ätandet, borde nog dock äta mer än vad jag gör, orkar typ inte med så mycket just nu. Men får ont i magen när jag äter, så vet inte vad jag ska göra heller…
Jag tycker nästan att det låter som att det påverkar dina tankar kring ätande som det är, och håller helt med HannaM om att det inte alls är bra. Varför riskera att "halka dit" om du kan ta tag i detta på en gång, då det antagligen är lättare att göra något åt? Dessutom skulle du nog må bättre av att slippa ha dessa tankar malandes i huvudet, det är antagligen väldigt "tröttande".
Jag har inte heller tyckt att det vart något att oroa sig för, även om jag "bara" tänkt att jag är just äcklig över att jag i mitt tycke är fet. Som Hanna säger så sitter man plötsligt där en dag, och har ätit en hårdbrödmacka per dag, de senaste dagarna och tycker själv att det är under kontroll, för jag är ju inte sugen på mat just nu, det går ju över.
Paulina
#3. okej. Jo, det är tröttsamt att ha dom tankarna malandes. Jag pratar ju om det med vänner och så, fortsätter det kanske jag får gå till kuraton?
Du kan också vända dig till en dietist! De har bra koll på vad man ska väga för sin längd, benstomme osv. Tjock är du verkligen inte!
Börjar man få ågren ang vad man stoppar i sig är dietister väldigt duktiga på att ge råd vad som är bra för en oavsett om man behöver gå ner, upp eller bara vill behålla vikten man har.
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
#5 hur lätt är det att få kontakt med en dietist?
#5. Vart kan man få tag på en sådan?
Jag skulle kalla det träningsmani eller ätstörning av något slag. Försök bryta mönstret (lätt för mej att säga), du har satt dej i en livsfarlig o skitjobbig spiral neråt.
#8 jag håller med dig, läkare gör det inte. jag är i ungefär samma situation som TS och har försökt påtala det ett par gånger för mina läkare. Att jag får ångest av mat men det tas inte allvarligt då jag fortfarande äter nästan normalt dom flesta dagar och inte har blivit benrangel. Jag skulle tacksamt ta emot hjälp men får den inte för att jag inte är tillräckligt dålig.
Men, prova att sök hjälp ändå Thorsson, alla läkare kanske inte är som min=)
#6 #7 De brukar ha dietister både på sjukhuset och på vårdcentralen. Har de ingen på ens vårdcentral kan man få en remiss från vårdcentralen till närmsta sjukhus. Det går fortast den vägen.
Hur lätt eller svårt det är att få komma dit beror nog(som alltid) på vilka resurser de har just på orten där man bor…
Jag fick träffa en för att jag fick försämrad sköldkörtelfunktion och då blev orolig om jag skulle gå upp en massa för att min förbränning/ämnesomsättning blivit sämre…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
#10 tack=) Måste fila på hur jag ska utrycka mig för att visa hur det står till
#8. träningsgalen är jag absolut! Hade jag haft tid hade jag skaffat gymkort.. och jag kommer förmodligen inte sluta träna heller.
#9. min läakre säger att man antingen har halsfluss eller är gravid, hur är din? =)
#12 tja min är psykiatriker och säger en sak och gör en annan, glömmer att skicka in mina papper och är allmänt dryg=)
#13. hmm.. min skickade mig till röngten för knäöna, men bad dom röngta fel knä.. -.-'
#14 charmtroll… jag missade just aktivitetsersättning för att mina läkare inte ksickat in papper till försäkringskassan trots at hon vetat om det i säkert ett halvår
#15. Han gör inget åt min rygg, han ber mig böja mig framåt och inget mer, sedan säger han att det är ridningen som gör att jag har ont.. min massör hittade att min 6:e kot hade hoppat åt vänster.. uscha, sådantdär är jobbigt! Det är ju ändåså viktiga grejjer!
Vi får helt enkelt hålla tummarna för att det växer dietister på träd någonstans=)
haha, ja! och att bättre läkare kommer!
Oj! inser att jag måste vara otroligt lyckligt lottad som fått en underbar psykiatriker…
I och för sig har en del "pappskallar" passerat revy innan jag fick denna underbara dam… Man får kanske be en stilla bön att hon blir kvar läääänge…
"There is nothing more despicable than respect based on fear."
#19 en bra läkare är guld värd oavsett av vilken anledning man träffar dom. Har tyvär inte fått möjligheten att träffa många sådana ännu. En läkare på psykakuten nån natt som var en ängel men i övrigt har dom mest varit stressad, disträ och oengegerade.
Starta ny diskussion