Hej ja behöver hjälp…

ja vet inte vart ja ska tavägen snart…

ja har inga vänner, ja kan inte få några vänner… follk lixom bara försvinner eller e elacka mot mig. det blir inte bättre utan att min sambo jobbar på havet, det blir väldigt ensamnt då.

jag har varit mobbad genom hela skolan, från förskolan till gymnasiet ut. det har slitigt hårt mot mitt innre. jag kan inte lita på någon längre, ja vågar det inte. jag känner mig så ensam. jag mår dåligt har ständigt värk i kroppen, men ingen tror på mig, dom säger att det är på hitt, ja e 20år ja hittar inte på att ja har ont så fort ja rör mig. jag vågar knappt försöka få vänner, ja vet inte hur ja ska bete mig när folk pratar med mig. ja vill bara gå och gömma mig.. ändå vill ja inte vara ensam. ja känner mig trängd när folk börjat lära känna mig och vill bara där ifrån, vill inte höra alla hån fulla saker bakom min rygg. jag vet att folk pratar om mig, jag kan se det, det lyser om dom. det får man lära sig näe man e mobbad.

ja vände mig till djuren, fick tröst och kärlek till dom, skulle fått en häst nu men det blir nog ej av. jag känner mig isolerad av mig själv. får börja spela teater inte visa en svag för någon, skratta, le och seglad ut, fast mitt inre brinner upp och dör. jag skriker, sparkar och slår, i mitt inre e ja galen, det gör så ont, men ja kan inte visa det för någon

för tre år sedan för sökte ja ta mitt liv, massa gånger. min vän, min enda vän hjälpte mig då, men sedan bedrog hon min med att gå i säng med min pojkvän( mitt ex). jag lär mig av mina misstag, släpp aldrig in någon in på ditt liv. jag försöker med allt, men allt jag gör e fel. jag orkar det inte mer

jag levde men en kille ja älskade i 4år, men han slog mig gul och blå. varge dag va den andra lik, skrig och slag hit och dit.

panik ångesten kommer tillbaka starkare fö varige dag… ja klarar snart inte mer..

jag älskar min nya pojkvän/sambo och min framtida man men ja orkar snart inte finnas mer för han.

ingen märker vad som e fel, för ingen bryr sig om det, dom säger att det e mitt eget fel. men hur ska ja göra för att få finnas till alt gör eller allt ja säger e ju fel. när ja tränar min hund, som min tränare säger, blir ja domd som djurplågare, för människan dömmer i dag utan grund till domen, det kan se hårt ut, men det är det inte… man ska inte alltid dömma efter vad man ser, utan tareda på mer…

nu har det gått så långt igen att ja börjat tänka på självmord igen, skära mig har ja inte börjat med än, men det är bara en fråga om när.

säg inte att ja ska gå till en hjärn skrynklare då blir man bara drågad, bedövad från sig själv. det kommer inte hjäpla mig. ja vill ha en vän, en vän som alltid ställer upp för mig, som kan prata om allt och ingen… men ensådan vän finns inte, för alla dommer mig…….