Jag har alltid tänkt att det berott på min depression att jag sovit så mycket. Sover ca 12-14 tim per natt och några timmar på dagen, och är ändå alltid trött.

Iofs så har det vart bättre när jag mått bättre, men på slutet då jag mår sämre än vanligt så har jag inte kunat sova mer än 5-6 timmar per dygn, och jag förstår inte varför jag är ju trött som en idiot.

Min kille har alltid sagt att jag är så trött för att jag sover för mycket, men efter flera veckors plåga med bara 8 timmar per dygn så var jag tröttare än någonsin. Jag behöver min sömn helt enkelt. Vad gör jag åt det? Hmm. Sover. Ingen har reagerat på att jag sover så mycket och alltid är trött, de har sagt att det antagligen beror på min sjukdom..

Jo, jag har också fått höra att det beror på depression men sen får jag höra att jag inte är deprimerad… Och när jag var 12 var jag inte depreimerad, visst tonårshormonknäpp men inte deprimerad.

Har även fått teorin om att det beror på min adhd, att hjärnan liksom inte orkar med när den inte kan sortera alla intryck som kommer under en dag och att det är en kämpainsats varje dag för att vara "normal" och göra sånt man ska. Vet inte, visst kan det väl vara så men jag är minst lika trött dom dagaran jag bara varit hemma och umgåtts i lugn och ro med mig själv, datorn och djuren.

Senaste teorin var att jag sover för att slippa. Att sömnen är min flykt från ångest och annat, istället för typ droger eller nått sånt. Då skulle kroppen på något vis lura mig att den behöver sova fast den inte behöver det. Fast, jag behöver det ju. Precis som du #1 så fungerar jag inte som människa om jag inte får sova mycket, det blir i alla fall lite bätter då. Åtta timmar per natt är liksom en utopi och räcker inte alls. Då är jag ännu mer utmattad än vanligt.

Min lillasyster har en perceptionsstörning som gör att hon har svårt att sålla all info som kommer eller hur man ska uttrycka det. "Vanligt" folk sorterar intryck per automatik, det gör ju hjärnan för att strukturera och fokusera och ta bort det som man inte behöver läga energi på. Hos henne funkar inte det och hon är tröttare än average tonåring. Men inte lika som jag.. Men min logig tycker att det låter rätt troligt att din adhd kan påverka det hela.

Jag har samma teori som du, att jag använder sömnen för att slippa undan. Mår jag ritigt dåligt så sover jag i massor, vill inte vara vaken då jag inte ser någon mening i det alls. Men ändå så är det ju perioder när jag faktiskt vill göra saker, men är ändå sjukt trött.

Fått något förslag på "åtgärd" eller är det bara konstaterat att "ojdå, detta är nog inte normalt"? ;)

Åtgärd? Nähejdå.. dom tror att om man är vaken och gör saker så kommer det lösa sig. Typ om jag skulle börja jobba igen och sova mer normalt, dvs runt åtta timmar. Vilket jag är övertygad om inte hjälper. 

Och jag håller med dig, visst sover jag för att slippa ibland, när det ändå inte finns något meningsfullt att göra eller liet bara känns piss men många gånger så vill jag göra saker men orkar inte. Så tja.. jag tror inte fullt ut att det är att slippa undan, någonstans finns något som verklgien gör mig helt slut.

Yoga/meditation har hjälpt mig massor… Jag har ju annars problemet att - antingen sova alldeles för mycket - eller inte alls… Precis som om "lagom" inte exicterar…

Vid yoga/meditation vilar man fast man är vaken… Man går ner i varv fast man blir piggare… Det är inte svårt… finns bra cd-skivor med övningar man kan följa… Det är värt ett försök tycker jag! Men man måste så klart ge det en chans… Det tar några gånger innan man får till det…

#5 Det kanske man skulle prova då. Får se om jag finner motivationen och tålamodet till det ;) Har konstigt nog extremt kort tålamod med det mesta utom med djuren, de får ta all tid i världen på sig att lära sig saker och göra det de ska..

Det jag stör mig på, förutom det faktum att jag är trött är att folk hela tiden säger att jag är lat/ gör för lite..

#6 Hm…  Sånna bara struntar man i för de förstår inte vad de säger!

#7 Sant, men ibland har man inte energin och stabiliteten att låta det rinna av en. Sådana gånger kan sådana små komentarer få mig att känna mig bottenlöst oduglig. Men det är sant det du säger, de vet ju inte, och utgår från hur de själva fungerar.

#8 Tror det är enda fördelen med att ha varit manodeppare i 25 år… Vad folk tycker och tänker om mig bekommer mig inte lika mycket längre… Tänker bara "suck" inom mig ang. deras okunskap och bristande insikt…

En riktigt dålig dag blir jag, som mamma säger, spydig… 

Minns en kollega som kom fram och sa att han hört att jag var manodepressiv och att han bara ville att jag skulle veta att han inte hade något emot sånna….

Varför jag undrade om han gick fram till svarta och sa att han såg att de var negrer men ville att de skulle veta att han inte var rasist…

Det tog honom 2-3 veckor innan poletten ang. vad jag sagt trillat ner, men då bad han faktiskt om ursäkt