Håll hårt i stolskanten, här släpps min livshistoria för första gången ;)

När det hela började vet jag inte alls. De gånger jag kan minnas att jag var glad och inte nedstämd i perioder var när jag var yngre än 5-6 år. Sen dess gick det bara utför. Mamma och pappa separerade, det är nu ca 14 år sedan, men fortfarande så kan de inte ens påminnas om de andre utan att spotta och fräsa.

Jag bodde hos min mamma, och hälsade på pappa varannan helg. Vad jag minns av den tiden hade jag konstant ont i magen en vecka innan han skulle hämta mig och mina två småsyskon, för det brukade alltid vara hemskt jobbiga möten dem emellan.

Det hela blev inte bättre av att "förhör" hölls när vi kom hem, vad hade vi gjort, vad hade vi ätit dag för dag, exakt vad hade han sagt osv. osv. Sen att jag skulle hålla uppsikt över min 3 år yngre handikappade syster, så inte pappa förgrep sig på henne, då mamma antydde att han skulle göra sådant, var lite mer än vad man kanske bör lägga på en 9årings axlar.

Jag har även flera gånger fått höra från min mamma att han skulle ha förgripit sig på mig, detta är jag dock helt säker på att det aldrig har hänt, men det har ändå satt sina spår.

Mamma träffade en ny kille, vilken jag kom bra överens med, men när jag kom upp i tonnåren så anklagade hon mig för att försöka ta honom från henne. Till det hör kanske att han är 14 år yngre än henne, och 14 år äldre än mig. Vi hade mycket gemensamt, iom att han var högt utbildad, och jag jätteintresserad av fysik och liknande saker, vilket mamma inte ens kunde stava till. Antagligen var det avundsjuka på mig när han hjälpte mig med mina läxor som gjorde att vi fick undvika varandra för att undvika bråk.

Som ni nu kanske förstår har inte min mamma alla hamstrar i garaget. Min psykolog som träffat henne säger att hon är väldigt labil, vilket inte kom som en nyhet. Hon framkallade bråk med nya killen jämt och ständigt, och då han jobbade så var det jag som fick ta det hela.

Jag mådde sämre och sämre, men kunde inte visa det. Ingen visste hur jag mådde. Jag var ju den artiga, snälla ambitiösa tjejen med topp-betyg.

För att korta ner lite kom vändpunkten när jag var 17. Det var aldeles efter nyår då jag bestämde mig för att ta mitt liv. Som ni anar misslyckades jag, men det var nära. Låg länge på intensiven, både döv ochg blind, och talet sluddrade de få gånger jag var vaken nog för att försöka säga något.

Det första jag minns när jag vaknar upp är att mamma sitter bredvid, coh jag är säker på att mitt liv är över, hon skulle aldrig förlåta något sådant. Hon säger något i stil med "jag har suttit här på en hård pall jättelänge, och jag har jätteont i ryggen som krånglar som du vet.." Det första jag känner är skam, över att min mamma plågas med att sitta där, det är mitt fel. Jag som fortfarande är lomhörd, allt dansar för ögonen, jag är inkopplad till en massa apparater och kan inte ens lyfta min hand om livet hängde på det.

Psykologer blev inkopplade, och de förskräcktes, då de aldrig mött en människa som så mycket hatade världen för att den tvingat denne all leva vidare.

Jag var tillbaka i skolan igen efter 4 veckor. Varav 3 av dessa vart på sjukhuset. Samma mask uppe. Glad och amitiös. 10 kilo mindre och skyllde allt på en kollaps. Mamma var livrädd att någon skulle få veta sanningen. Ingen visste. Inte ens min pappa eller bästa vän.

Mediciner sattes in, jag kämpade på bakom min mask. "allt är bra" men inom mig så skrek jag i vanmakt.

Efter många om och men rymde jag hemifrån till min pappa som fått veta efter ca 6 veckor.. Den sista jag pratade med var min styvfar som skrek åt mig att komma hem. Trotsig som jag var så sade jag. "varför ska jag? Du hatar svaga människor, och anser att de som försöker ta sitt liv är svaga." "Ja, det har jag sagt, och det ska du veta att jag står fast vid" Svarade han. Då var det 10 veckor sedan mitt självmordsförsök.

Senare flyttade jag till egen lägenhet. Förvånad över att jag överlevde den sommaren utan med. Impulsiv och med självskadebeteenden så utsatte jag mig för det mesta. Inga droger eller så, men hade sex med okänt folk bara för att känna mig som den äckliga värdelösa trasa till människa jag var.

Vissa gånger var dock allt bättre. Jag kännde mig stark, jag kunde klara av det jag tog mig för. Jag skaffade en iller, vilket hjkälpte mig mycket, han blev min trogna följeslagare, den enda jag ville se de dagar jag låste in mig själv utan att äta, sova eller göra något alls.

Jag började må bättre och träffade killen jag har nu, och då vände mycket. Men jag har även fört oss igenom mycket, så jag är ärligt talat förvånad att han är kvar, så ont som han har slitit. Otrohet, för om han lämnade mig så var det ju ett bevis på att jag inte var värd att älska. Skar mig. Låg apatisk i sängen i 3 månaders tid utan att äta mer än en gång per dag, och det under tvång.

När jag blev bättre från det kunde jag få väldiga ångestattacker, hade svårt att träffa folk. Tog avstånd från alla vänner. Om jag mötte någoin så kunde de inte se hur illa det var, samma gamla mask uppe.

Nu har jag börjat plugga, mend et tar hårt på krafterna. Jag sover runt 14 tim per dygn, för att ens hålla mig på benen, men som tur är så har vi ungefär bara 3 tim i skolan varje dag, hade det vart mer så hade det inte gått.

Jag vet inte alls vart jag är idag. Utan killen och djurewn hade jag nog blivit alkolist och sexmissbrukare, eller snarare fortsatt som det.

Att hålla sig borta från otroheter och andra självskadebeteenden är en pärs. Samt att kämpa med den sviktande självbilden, och impulserna.

Borde fortrsätta hos psykologen, jag vet. Men jag hör aldrig av mig, har aldrig någonsin förmått mig att tala om när jag behöver hjälp. Och även fast de vet detta, så får jag inte det stöd jag antagligen behöver. Sen är det nog en utmaning att behandla någon som hela tiden ger skenet av att ha allt under kontroll, och allt är tiptop.

Jag har två riktiga vänner, sedan barndomen, men jag känner aldrig att jag passar in i ngot sammanhang. Känner mig alltid som den där outsidern, som folk kollar snett på, som inte hör till.

Testade en behandling, men den var frgäves, jag kan inte släppa på mina känslor, de är så hårt tyglade att de inte kan hjälpa mig.

Känner mig kopplös. Men möter ni mig på gatan, eller någon annanstans, kanske på dessa forum, så är det en lättsam tjej ni möter.

Har ni läst hit så ska ni ha en eloge, men jag kan inte hjkälpa att undra vad det är för fel på er, då ni vill veta något om mig, jag är ingen  att bry sig i.. Denna bergochdalbana gör mig knäpp.