Usch vad sorgsamt att läsa din berättelse. Jag som inte "kan andas" när jag får mina panikattacker känner av andningen nu bara jag läste dina problem - började allt när du fick allergichocken? Hade du ingen astmatendens tidigare?Det kan inte vara psykologiskt när du inte kan andas eftersom du upplevt den skräcken en gång att verkligen inte kunna göra det? Är det konstant andningsproblem?

Ja hur 17 ska man kunna lita på läkare om dom inte ens kan se om det är vanligt astma man har eller inte. Förstår din sorg.

Varför slutade du med medicinen om den hjälpte dig lite?

Försök, hur svårt det än är att få en riktig undersökning till på någon specialklinik el liknande så du får veta om du har astma eller om det är något annat, den ovissheten skulle ju knäcka vem som helst.

Det här var nog inte mycket till stöd men du ska veta att jag verkligen lider med dig och hoppas att du får ett ordentligt svar snart!!

catlins

Tack. Jag har tungt att andas hela tiden-just idag är det en aning bättre. Det blir värre av stress, fuktigt/kyligt/rått väder, rök och starka dofter.

Ja, allt började när jag fick allergichocken. Har haft några korta perioder när jag var barn och sena tonåren-det är ju massor av år sedan, 17 -18 år sedan! Och ändå sa läkaren att jag antagligen haft astma sedan jag var barn….men är det nornalt att inte känna av sin astma på 17 år?

Sedan den kvällen så har jag haft det jobbigt, och inte levt ett normalt liv. Sorgen liksom bor i mig, tär i mig, sliter mig i stycken….det dåliga samvetet för mina barn är den sorg som är värst-att jag inte är som vanligt med dem…..och att inte veta vad som är fel.

Jag är så ledsen!!!

Vid ett tillfälle blev jag skickad till spykakuten från "vanliga" akuten, men där kunde de inte hjälpa mig.

Jag vet inte varför jag slutade med Attarax egentligen.

Har du panikattacker ofta? När kommer de? Får du mycket svårt atta andas? Hur länge har de pågått?

När jag vaknar på morgonen, efter kanske 5 minuter, blir jag alltid rädd, så rädd att jag darrar lite, rädd för att det ska bli en extra jobbig dag, rädd för att jag är sjukare än astman, som jag kanske inte har…..

Jag tycker inte heller om att vara ensam-och jag har alltid gillat att vara själv! Nu är min sambo utomlands (kommer imorgon) men när han gick till jobbet kunde jag bli förtvivlad och sitta i soffan och gråta….jag som för bara grygt två månader sedan tyckte det var såååå skönt. Tycker inte om att lämna barnen på dagis, utan de har varit hemma, en och en, och trots att det kan vara jobbigt, har det varit bättre än att vara själv.

Jag tycker att det var ett stort stöd att du svarade, tack!

Du kanske ska börja med attaraxen igen om de hjälpte dig, även om bara lite granna?!

Känner igen det där om att vara själv, tycker oxå om att vara själv ofta, inte alltid, men sen när man mår dåligt så är man livrädd för ensamheten istället.

Jag har haft min panikångest i ca 15 år, har kommit så långt iaf att jag jobbar 75% (eller gjorde iaf). Från att ha suttit instängd i en liten lägenhet i sthlm när jag var runt 20 och inte vågade ta mig någonstans o vägen hit har varit lång.

Det som läkarna fortfarande undrar över är att ingen medicin riktigt tar udden av de värsta attackerna, och det är där jag är nu, mitt i ett byte av medicin och mår sämre igen…

Ska det utredas igen din astma eller vad händer nu? Jag vill att du ska få reda på vad det är du lider av nu, för vem orkar med att gå och må så där dåligt utan att veta varför? Bara att se på mig själv när jag inte visste att det var panikångest jag hade, och då var det ju ändå inget "farligt", men hemskt ändå.

När du får såna andningssvårigheter, blir du räddare då eller är det lika jobbigt hela tiden?

Kramar i lass till dig!

Ja, jag måste fortsätta att utreda detta, eftersom jag fått två olika svar. Jag tycker det är jobbigt hela tiden-men när det blir svårare med andningen så får jag panik.'

Jag är inte helt nöjd med vården, tycker att jag borde ha blivit tagen mer på allvar.