
Vad händer med mig
Fick nästan inga svar sist , och allt blir värre o värre så försöker igen.
jag vet inte vad som händer med mig.Jag ser saker som inte egentligen finns , jag hör saker som inte andra hör , inbillningar och sånt antar jag att jag ska kalla det. Helt plötsligt kan jag bara böra gråta i flera timmar , falla ihop o hur många gånger jag än frågar mig varför jag gråter får jag inte fram ett svar till mig själv.
Förr hade jag nästan INGA drömmar. Men nu för tiden drömmer jag hemska drömmar varje natt och kommer ihåg allting. Det handlar mkt om saker kring min familj , misshandel , bli jagad , rymma och folk som dör.
och sen är jag misstänksam mot alla människor. Går inte ute ensam , inte ens med kompisar ibland för jag är rädd för ngnting jag vet inte vad. Möter jag någon när ja är ute och går så går ja snabbt åt ett annat håll. Jag går hellre genom en skog än ute på en öppen gata där det finns folk.
Vad är det som händer med mig ? Jag är fjortonår.. jag vill kunna leva som alla mina vänner gör.
Det förstår jag verkligen att du vill göra! Jag skulle rekomendera att du söker hjälp, kanske kan din skolkurator hjälpa dig fram till rätt personer?
Det är positivt att du vet ungefär hur dina problem ser ut och att du vill förändra detta. Känns det jobbigt att prata om det så kan du ju skriva ut detta du skrev här och ge din kurator eller liknande.
Hoppas det hjälper med det lilla svar jag kunde ge. Du är värd att må bättre än så, men man klarar inte alltid allt på egen hand.
Lycka till! Och skriv gärna av dig här inne om du känner att det hjälper på något vis.
Paulina

Jo. jag har alltid kunnat prata över internet och med andra som jag aldrig träffat i verkligheten men har det svårare när det gäller öga mot öga. skolkuratorn är inge smart då jag ogillar henne mycket för vi har varit i några tjaffs på skolan angående endel saker som inte riktigt hör hit. Sen jag har varit hos psykologer o så men inte velat säga något för.. känns som om dom kommer klassa mig som psykad och låsa in mig typ eftersom socialen redan pratat på att kanske skicka mig till psyk fast pågrund av annat mer att jag är ganska bråkig och sånt som gått fel. Jag vill absolut inte läggas in..
Då kanske kuratorn inte är rätta vägen att gå. Det är svårt att anförsto sig, och speciellt åt människor man inte kommer överens med. De andra psykologer du träffat, du kanske kan kontakta dem?
Det är ju så att de försöker (ska i vilket fall) hjälpa en utifrån det de vet, men vet de inte hela sanningen så kan de inte hjälpa en till fullo heller. Kan de då få en bättre syn av hur du mår så kanske du kan få bättre hjälp. Förklara att du är rädd för att bli inlagd, att det är det sista du vill. Psykologer är vana att möta alla sorters människor, så de kommer inte att klassa dig som "psykad", de kommer att försöka hitta en lösning så du kan må bättre.
Paulina
Har du svårt att förklara och prata när du sitter framför en doktor eller psykolog (som jag har) så kan du skriva ner på papper hemma i lugn och ro hur du känner det och och vad som händer när du mår så dåligt.
Ta med dig det du skrivit ner och ge till psykologen eller doktorn så kan de hjälpa dig därifrån. (glöm ine att ha kopia på det du skriver, det kan vara bra att ha) Av vad jag kan tyda av dina rader så behöver du hjälp. Skjut inte upp detta.
Kan du tala med din familj eller någon kompis som kan hjälpa dig med att stötta?

#3 tack så mkt för att du tar din tid.
Nästan så jag funderar på att prata
med en psykolog igen bara att jag alltid
varit imot tanken för jag hatade dom
jag hade förut så dom ska jag nog inte
träffa igen och så har jag flyttat så
skulle bli lite långt att åka
#4 Familjen är ingen smart idé då jag
inte litar på dem så mkt, precis fått
flytta igen för bott i fosterfamilj
m.m pga massa problem. Kompisar har
jag försökt prata med men ingen tar det
på allvar :S Men jag får nog försöka
att skriva ner allting , som du säger
ska man inte skjuta upp det så jag
får nog sluta med det för det får mig
bara att må sämre och sämre.
Usch så svårt du verkar ha det. Hoppas du får tag i en psykolog du kan känna förtroende för. Jag hade själv jättesvårt för psykologer förr. Det tog 30 år till innan jag tog mig i kragen och gick till en igen. Tyckte inte alls om det först men nu längtar jag till nästa möte konstigt nog.
*kram*