Det började i onsdags på väg till samtalet. Smygångest. Väl på plats ersattes den av total panik. försökte behålla kontrollen, det gick inte. Jag ville bara därifrån, fort! Min samtalsgubbe insåg att det inte höll och vi tog en promenad istället för vanligt samtal. Paniken lugnade sig lite men jag klarade inte av att sätta mig på tunnelbanan bland allt folk och började gå hemmåt när vi skildes åt. Jag gick i en knapp halvtimme i ösregnet sen orkade jag inte mer, ringde min man som kom och hämtade mig med bilen. Lite te och en lussebulle och det kändes nästan ok igen. Min man försvann iväg för att träna och ag gjorde bedömningen att jag klarade mig ensam hemma…. 

Tog väl nästan två timmar innan det var total panik igen. Skar mig och lyckades få tag på en kompis på telefon som övertygade mig om att åka in och sy och som höll mig sällskap i luren på väg till akuten. Läkaren på ortopeden ville absolut att jag skulle passera psykakuten så jag gjorde som han sa. Det kändes lite bättre och efter att ha väntat några timmar och sen fått prata med en läkare åkte jag hem och sov. 

Vaknade torsdag av att min samtalsgubbe ringde. Var rätt groggy och trött så jag somnade om och vaknade senare med en fruktansvärd ångest. Gick runt hela dagen och kämpade mot känslan. 

Så kom fredag. Vaknade med en ännu värre ångest. Har hela dagen koncentrerat mig och försökt göra något så jag inte ska ligga i fosterställning och skrika. Det är så det känns, det är som att må fruktansvärt illa och bara vilja spy för det lättar. Fast det finns ingen sådan lösning på ångest. Jag har en, men jag orkar inte. Dyker jag upp på akuten igen och behöver sys kommer jag bli inlagd och jag VILL inte. Jag orkar inte gå runt på en avdelning och vara rädd för att få mediciner ipropade i mig, rädd för läkares beslut, rädd för andra patienter, rädd för att bli misstolkad och felförstådd. 

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara lägga mig ner och ge upp.