Jag känner igen mig. Mycket av min "ohälsa" kunde jag inte ta itu med pga sociala, arbetsförmedlingen (-förnedringen) osv. Jag förstår inte hur en sjuk männsika kan bli frisk och komma tillbaka i rimlig tid med det system vi har. Jag började plugga, dels för att jag ville, dels för att det jobb som fanns på orten inte funkade och då återstod ju resten av Sverige, och jag var inte förmögen att flacka runt med en deppression hängandes i hasorna.

Skickar lite styrkekramar. Du fixar detta, om inte idag så en annan dag.

Usch ja, känner igen det där. Just nu kämpar jag med mina diagnoser, arbetsförmedling, omställningsstöd, försäkringskassa, psykolog samt en neuropsykiatrisk utredning.

Vill bara vara hemma och umgås med mina hundar och inget annat, orkar inget annat.

Jag hade tur som fick ett års förlängning på min sjukskrivning, då har jag mer en 8 års sjukskrivning bakom mig.

Nu har jag 1år på mig att bli frisk, hur faaan har dom tänkt att det ska gå när jag inte blivit det på dom senaste 8 åren jag varit sjukskriven.

Jag är dessutom ensamstående med två tonåringar att försörja.

Vad händer om jag inte klarar det nu under detta år ?? vad ska jag och barnen leva på om socialen inte hjälper oss sen ???

Nej vi sjuka är inte önskvärda i samhället, det verkar som om vi helst bara ska försvinna så att statistiken ska se bättre ut, men vad som händer med oss skiter politikerna fullständigt fan i.

Dessutom måste det vara väldigt tacksamt att sparka på oss som redan ligger eftersom vi mår så dåligt att vi inte orkar slåss för vår rätt.

Fy fan säger jag bara

Vi borde kanske skriva ner varsin berättelse allihop här inne om vår situation och sedan sammanställa allt och skicka till regeringen och fråga hur dom tänkt sig att vi ska klara det ???

Dom vinner ju ingenting på att folk går från försäkringskassan till socialen, det enda som händer är att det är pengar från olika kassor och hos socialen tapparman troligen all gnista att ens orka försöka få någon bättring.

Man ger helt enkelt upp en gång för alla.

//Mizzi

Jag skriver gärna en berättelse om hur mitt liv ser ut!

Allt känns just nu så likgilltigt.. skit samma.. jag orkar inte slåss, orkar inte tjata, jag orkar ju knappt gå ut och hämta posten! Jag förstår inte varför dom tar bort min hjälp med pengar.. min hjälp till arbetsträning.. Skulle det hjälpa mig att vara helt utan..  Men som sagt, det kunde varit värre, jag kunde varit helt ensam. Ingen som stöttat mig ingen som hjälper mig ekonomiskt.. Jag har dessa personer och endå känner jag mig sååå ensam. Sååå jäkla förbannat ensam.

Orkar inte trampa vatten, det känns ibland som om jag bara ska släppa taget och åka med ner.

Jag förstår dig precis..ända sedan jag föll ner rejält i mörkret och fullständigt tappade fotfästet i början av oktober så har läkare och kurator varit på mig att jag ska börja jobba och jag klarar inte det. (då var jag dessutom inlagd i tre veckor) Ingen vill lyssna eller förstå! Den enda som förstår att jag inte orkar nu är min chef…jag har ett superstressigt jobb i vården som sjuksköterska och försäkringskassan har ingen aning om vad jag gör på jobbet… Känns så orättvist när livet gett en smällar och när det varit faktorer utifrån som man inte kunnat påverka som gjort att jag hamnat här..

Styrkekram till alla oss som måste kämpa när vi egentligen inte orkar..