Någon som kan svara?
Jag vill först säga att jag vet inte varför jag gör såhär och det har blivit mer och mer de senaste månaderna men alltid varit lite ändå.
Jag kan sitta och vara jätte glad ena sekunden när jag helt plötsligt börjar gråta och tårarna bara rinner. Jag kan skaka och bara gråta och gråta i cirka två timmar innan någon kompis lyckas trösta mig eller jag gråter mig till söms. Ofta vet jag inte ens varför jag gråter jag tänker och tänker på varför jag gråter men kommer alltid på det. Ibland känns det som om jag gråter för jag saknar någonting men jag har ingen aning om vad det är som jag saknar.
Sen klarar jag knappt vara ensam hemma längre , minsta lilla ljud och jag blir jätte rädd , går och hämtar en kniv och sen trycker i ett hörn och tror någon ska slå isönder en ruta vilken sekund som helst. Jag klarar inte ens längre av att gå hem från stan ( bor ca 1,5km bort ) i utkanten men tankarna att någon eller några följer efter mig eller någon ska stå runt hörnet som man paserar skrämmer mig. Jag vet inte varför jag är så rädd men jag klarar bara inte av det. På dagen när det är ljust går det lite bättre men då tar jag omvägar för att slippa gå där det åker bilar och är mycket folk. Jag har annars inga problem att umgås med andra. I skolan är det inga problem alls bara när jag tar mig dit och hem som jag går en kilometer som jag går igenom skogen för att slippa ta vägarna där jag möter andra. Det kan vara så att jag går hem på kvällen och någon kommer så kan jag springa rakt in i någon annans trädgård och gömma mig för jag är rädd för personen vill mig något illa. Jag vet inte varför jag gör såhär , detta har varit de senaste månadrna och jag är så trött på det att jag ett tag tänkte ta livet av mig för jag orkade inte med det mer men nu har jag insett att jag får leva med det och det kanske finns hjälp att få.
Sen har jag lätt att lura i mig själv saker som att om jag är på en fest kan jag intala mig själv att den ena tjejen där borta i hörnet kollar konstigt på mig och att hon vill mig något illa och jag håller mig långt borta ifrån henne hela kvällen.
Sem har mina humörsvängningar blivit hemska. Jag kan bli så arg att jag inte vet vad jag gör. Jag kastar saker runt mig , kan t.o.m slå till någon i ren hast och har ingen aning om vad jag håller på med sen efter gråta över vad jag gjort när jag förstår själv vad jag gjorde.
Kan något förklara varför jag beter mig såhär , jag är bara 14år , jag vill kunna leva som alla andra i min ålder gör , hänger på stan , festar , gå hem till sina kompisar , vara ensamna hemma..
snälla hjälp mig!
( jag bara la den i ngn grupp för har ju ingen aning om vad de gäller )
![[aspie]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Oj oj, det där låter som mycket svårt. Låter lite som mig faktiskt, som jag var när jag var yngre.
Du skulle nog behöva kontakta psykiatrin för jag tror du behöver hjälp därifrån.
Det kan ju vara fobi eller OCD (tvångssyndrom) Eller varför inte nogot neuropsykiatriskt.
Minns att när jag var i dinålder var det hemskt och min dotter var väl som värst i den åldern. Min dotter har aspergers och adhd och jag håller på att utredas för detta.
Sen kan det ju oxå bero på svår PMS eller både och.
Hoppas det löser sig för dig och var inte rädd för att kontakta läkare. Du kanske skulle tala med skolsköterska och skolkuratorn, de kanske kan hjälpa dig vidare till BUP för en utredning. Du ska inte behöva ha det så jobbigt utan kan få hjälp.
*kram*
Allt dette har faktiskt lett till att relationen mellan mig och mamma blivit mycket krånglig och jag hamnade i fosterfamilj , har fått flyttat hem nu igen och ddet fnkar en aning bättre men är fortfarande trassel. Jag har träfat två psykologer tidigare men gillar inte sättet dem behandlar mig på och har väldigt svårt att öppna mig inför vuxna öga mot öga. Ja vänder mer ryggen till ,lyssnar inte på dem eller ger dem något kaxigt svar tillbaka , men det beror bara på att jag inte litar dem. Å skolkuratorn har jag redan haft ett tjaffs med angående massa saker som jag varit uppkäftig nog och försvarat. Jag har blivit så , vill inte att andra ska se mig svag och rädd så jag vänder någon annan sida till som egentligen inte är jag och jag inte vill visa men gör det ändå , kroppen gör inte och säger inte som jag vill :S.. Eftersom jag har kontakt med soc så har soc börjat prata på att jag ska träffa någon på BUP fast angående att jag har det svårt hemma men.. jag har svårt att prata om sånt här för jag vill inte visa mig svag som sagt.
Starta ny diskussion