Min första tanke är, lyfter du rätt och bär du rätt?

Har du kollat upp ryggen hos en bra läkare?

Det är möjligt att du behöver styrketräna, du kanske behöver starkare muskler för att orka lyfta backarna rätt.

Böjer på knäna som man ska när man lyfter osv.. så jodå jag lyfter nog rätt..

Har inte kollat ryggen sen jag opererades i höften för 5år sen =/ Kanske borde göra det igen..

Idag är ja iaf hemma med magkatarr och illamående blandat med stress och oroskänslor =/

Jag uppfattas nästan alltid som sur även fast jag är glad. Tycker de är riktigt jobbigt. De gör att jag inte vill vistas bland folk. Jobbigt när dom hela tiden frågar varför jag är sur eller om jag träffar nya människor får jag höra efter att jag är den suraste människan dom träffat.

Men så är de några få människor som sällan tycker jag är sur. Dom kanske är bättre på att läsa av mitt kroppspråk än andra.

Du ska vara rädd om ryggen, när man väl en gång skadat den är de svårt att komma tillbaka till arbetslivet. De borde din pappa förstå.

endel människor har ju lite hängande mungipor och när man slapnar av så ser man automatiskt sur ut. Jag har oxå så. Har fått förklara ibland att jag inte e det bara för att jag inte ler, jag ser helt enkelt ut sån.

Här har ni en till glad filur som ofta blir anklagad för att se sur ut

Låter bra att jag inte är helt ensam om det iaf :)

Alla mardrömmar från tidigare har kommit tillbaka..

kritvita sjukhuskorridorer med stängda dörrar på sidorna runtomkring mig.

Öppnar alltid 3e dörren på höger sida, fast denna gången ligger inte hon där med uppskurna armar, denna gången är det ryssens ögon fast i en annan människas kropp som ligger med uppskurna armar..

inte heller är det samma person som tidigare som bär bort mig därifrån medans jag skriker och gråter.. denna gången är det en annan, en person som jag inte vet vem det är, men han tar mig till samma ställe, in i det madrasserade rummet, tvångströja på och elchockerna som far egenom kroppen för att hålla mig lugn.

Men samma personer kommer för att trösta mig, samma ord.. samma leenden som säger att allt kommer bli bra, så länge som jag slutar gråta..
De rör vid min kind och torkar bort tårarna.. deras händer rör sig neråt, ner för min kropp.. på precis samma sätt som nässjöbons som aldrig fick sitt straff.
På samma sätt försöker jag skrika nej, men de lyssnar inte heller nu, ingen har någonsin lyssnat, så varför skulle de göra det?

Men de som ger elchockerna kommer iaf tillbaka och jagar ut personerna som rör vid, de vågar inte komma tillbaka..
Men skräcken sprider sig när "sjukvårdarna" spänner för sladdarna för att ge nästa dos med el.. de startar maskinen, men jag hinner aldrig känna smärtan för vaknar alltid med ett ryck.. för att sedan somna om men vakna av minsta lilla ljud..

#7

Men oj, vilken hemsk dröm

Har du varit med om nåt liknande i verkligheten?

Jag har själv återkommande mardrömmar med snarlikt innehåll varje gång. Men jag vet ju att det beror på olika trauman jag varit med om Man kan få sådana mardrömmar om man har PTSD. Min psykolog tror att jag har det.

#8 Lite av drömmen har jag varit med om, händerna som rör sig neråt men som vägrar lyssna på ett nej.. 1 kanske 2gånger har det hänt.. första gången var jag medveten om allt som hände, försökte fly men kunde inte.. andra gången blev jag drogad på åbobåten och minns ingenting mer än 2036 (hyttnummer) och "var tyst nu min kompis sover"

#9 Usch så hemskt. Jag blev oxå drogad en gång. Var bara 17 år och utomlands. Fyra eller fem timmar bara försvann för mig.

Minns att jag satt på en restaurang, hade beställt mat och rött vin. Fick in vinet innan maten kom. Började sippa lite på vinet,tog kanske en mun bara, sen började allt surra i huvudet och jag fick panik och sprang iväg.

Sen kom luckan på flera timmar. Vaknade upp långt ifrån jag var sist. Satt vid en kaj där stora handelsfartyg var. Har ingen aning vad som hänt under de timmar som försvann.

Jätte läbbigt måste jag säga

Går du hos psykolog? Du kanske har PTSD oxå Be att få en utredning kanske?

#10 Känner igen mig i det du säger.. vaknade i en kompis hytt, sist jag minns någonting stod jag i en hiss.. de förklarade att jag bett lärare och klasskompis dra å helvete, samtidigt som jag stod med en man som de inte visste vem han var, att han bara pratade engelska och antingen finska eller något liknande..

De hade försökt övertala mig att inte gå tillsammans med honom, men jag bad dem dra och han drog ner mig nedför trapporna, sen hade de hittat mig tokdäckad med kläderna på i min hytt i sängen 3timmar senare, ingen hade sett mig under de tre timmarna.. de försökte väcka mig, väckte lärarna och frågade vad de skulle göra, allt de hade fått som svar var ge henne alvedon och allergimediciner så att hon itne får en allergichock.. de lyckades men försökte tydligen övertala mig om att ringa sjukvårdare, smen jag hade vägrat.. sov sedan brevid en kompis..
Min minneslucka ligger mellan 5-7h..

Nej jag går inte till psykologer, litar inte på dem.. troligtvis efter allt som jag har fått höra av pappa när jag var mindre.. "det är bara störda, dumma, elaka, drogade människor osv som pratar med psykologer" även att jag vet att det absolut inte är så, så vågar jag mig inte dit..

Åhhh, du ska absolut inte vara rädd för att gå till en psykolog  Min psykolog är jätte fin, lugn och förstående.

Nu ber jag om ursäkt innan (förlåt) men det låter som din pappa är fullproppad med fördomar.

Ibland kan det faktiskt vara livsviktigt att gå till en psykolog, annars kan det psykiska måendet braka käpprätt åt skogen.

Jag önskar jag hade gått för länge sedan, Redan som barn hade jag behövt samtalsterapi eller liknande. Mitt liv har raserat alldeles för mycket för att jag inte fick hjälp tidigt, vilket i sin tur gjort att jag hamnat ännu mer snett här i livet tyvärr.

Kan du inte prata med en kurator då, eller är det lika tabubelagt det oxå?

*Kram*

#12 nej jag vet att jag inte ska vara rädd egentligen.. men är det ändå =/

Och jo jag vet väldigt väl att min pappa är fylld med fördommar, om allt och alla tyvärr :(

Kurator pratade jag med under 2år i skolan efter mkt om och men.. men sen jag började 3an på gymnasiet slutade jag att gå dit då de bytte när jag precis hade lärt mig att ha förtroende för den första =/ Så var nog 1.5år sen jag gick dit =/

jag tycker det viktigaste  är att  man är   snäll   mot  sina vänner  och alla andra   och  om man ser sur  ut spelar  inte  så stor roll, jag tycker det är  värre  att    hålla   på   och   fnissa  och  flamsa    hela tiden, det  ger  för  mig ett   oseriöst  inntryck. och varför  ska  man allti  se glad ut,  som  sagt.är  man bara snäll   . så   spelar  reasten ingen roll,  ja  jick på  samma   yoga som en  känd  skådespelerska förut    och   hon  ser väldigt  allvarlig   ut  i ansikte t   ,men   hon var  hur  trevlig  som helst.jag läste  i en tidning att   hon altid  har  varit blyg av  sig.men va rädd om din  rygg   , du  har  ju  operrerat  den..

#13

Din pappa "låter" som min pappa, full av fördomar mot allt och alla, tyvärr.

Men du! Försök att ta kontakt med en kurator/psykolog. Din pappa behöver ju inte veta och du märker att du inte alls behöver vara rädd

*Kram*

Saker och ting blir aldrig som man hoppats. Visst allt är okej så länge ingenting påminns om henne.. men så fort någon nämner någonting om henne och honom, så kommer svartsjukekänslorna och hatet upp gentimot henne..

Visst jag kan acceptera att han vill vara med henne istället för mig, men när andra börjar jämföra henne och mig.. då går det för långt, de vet redan vad jag tycker om att bli jämförd med andra.

Jag och min moster blev alltid jämförda med varandra när vi var på samma kille, nu är det likadant igen, fast med en annan.
Att prata med bara honom är lugnt, så länge som han inte nämner någonting om henne, då är tårarna nära. MEn att se honom eller henne eller båda två på håll eller i närheten går inte.

Jag blir person som ingen ser längre… jag tycker inte om att vara svartsjuk, jag tycker inte om att hata.. men jag kan inte älska.. jag älskar inte honom, jag är inte kär i honom. Det enda är att jag tycker om den närhet som han gav mig och bekräftelsen.. han såg ju mig, men inte nu längre. Nu är jag den dåliga personen som ingen ser.. utan jobb, eller jag har ett men jag vägrar att gå tillbaka då jag mår ännu dåligare av att vara där..

Att pappa klagar på att jag inte har jobb och att jag inte söker på "rätt" sätt gör inte saken bättre…

Helvete!