Mikaela!

Usch och fy så jätte jobbigt du har det nu. Detta måste du få hjälp med snabbt. Har du kontaktat din läkare? Trappar du ner din medicin efter läkarens ordination eller är det ditt eget beslut?

Tänker på att den ökande ångest du känner kan ha att göra med ditt snabba avslut med medicinen, speciellt då den morfinbaserade.

Jag antar att du har samtalskontakt eftersom det verkar som om du behöver en, alltså psykolog menar jag?

Och så har du ju naturligtvis oxå alla oss här på ångest att prata av dig hos när du känner för det.

*Kramar om dig*

Kan inte riktigt hjälpa dig men *kram*

Det låter verkligen jobbigt. Önskar att det fanns något jag kunde göra rent praktiskt för att underlätta för dig. Tycker absolut att du ska prata med din läkare om det här, det finns säkert hjälp att få långsammare nedtrappning av medicinen och kanske någon tilläggsmedicin (som inte är beroendeframkallande) du kan ta vid behov.

Hoppas en cyberkram hjälper för stunden i allafall!

Först och främst så hoppas jag att du får proffessionell hjälp med ditt tablettmissbruk. Kräv det annars.

Sen vill jag säga att jag känner din ångest. Det gör ont i mig att läsa att du mår så dåligt, vet ju hur det känns med kliandet, rastlösheten, hopplösheten, paniken och gungandet.

Jag tycker det är jättebra att du skriver här och får ur dig en del. Det brukar kännas bättre då en liten stund iaf.

Skickar kramar och tankar!

*kramiz*

#1 det var mitt snabba beslut av att sluta med dom, för jag får panik av att ta dom, morfinbaserade tabletter är starka och jag mår piss av dom nu efter att man haft ett litet uppehåll, de är som att få ett drog beroende tillbaka, de kryper i kroppen när man tar dom, och jag känner av ett rus av dom, vilket gör att jag får panik för jag vill inte hamna tillbaka i tablettmissbrukar träsket!

Jag går hos en psykolog, efter massa om och men så fick jag stöd av massa på iFokus att ta kontakt med en igen och detta gjorde jag, men de hjälper inte mig i alla fall, när jag är där så pratar man om allt som jag behöver prata om, och de hjälper för stunden när man är där! Men de är på kvällar/nätter och vissa dagar som de bara kryper tillbaka och de känns som att man skall vända på skinet eller nått i den stilen.

#3 Jag jobbar med att få tag på min läkare, för jag klarar inte av de morfinbaserde medicinerna länge, de funkar helt enkelt inte, äter ju anti-depprisiva medeciner och jag har andra mediciner som jag inte får kombinera med dessa, de betyder att jag måste välja bort mina ångest/anti-depprisiva mediciner för att jag skall slippa ha ont men då mår jag bara mer skit ändå…

De måste finnas något annat som jag kan ta som inte framkallar ångest attacker eller liknande, för just nu sitter man och får sig totala frispel för att man mår skit…

#4 jag går på Na möten för mitt drogmissbruk detta inkluderar ju tablettmissbruket, så proffesionel hjälp får jag!
Att man sitter med sina attacker som kommer och går är jobbigt, de tär som sjutton på mig, att sitta på en stol, blicken helt låst på inget alls och gunga fram och tillbaka, känna paniken inom sig osv de är fruktansvärt!
Jag får sån panik så vet inte riktigt hur jag skall hantera det, de är ett av mina problem, käkar buspar ( buspiron ) och den dämpar ångesten men den låser den inom mig så man känner ju att ångesten är där men den kommer inte ut! Och de är ingen härlig känsla de heller…

Panikångesten har i dagsläget lättat lite, de kommer och går på nattetid, jag kan sitta och prata med folk i osammanhängande meningar och dom förstår inget alls, för jag vet inte om jag skall anstränga mig och lägga på ett feak ansikte för alla så att dom inte ser något, vill inte att folk skall tycka synd om mig, de är jobbigt. Att spela över det funkar perfekt för mig för då ser ingen att man mår skit…

Depprissionerna sitter i för gämnan, de senaste dagarna har man bara suttigt och kollat ut mot inget, man tänker och tänker, hjärnan går på högvarv, man vet inte vad man skall göra av alla tankar, men dom kommer aldrig försvinna…
De är så mkt nu som drar ner mig i botten och så många som försöker hålla i mig, men de känns som att man glider mer och mer…