Du måste sluta, dom hjälper dig ju inte för fem öre och du blir ju bara värre! Ta kontakt med sjukvårdsrådgivningen så kan dom tipsa hur du ska få ut dessa piller ur dig på smärtfriast sätt…

Hur länge har du ätit dom?

Hej, Louise!

Jag tycker att det stora flertalet av antidepressiva preparat gör mig sån. Händelser som i vanliga fall gör mig ledsen och gråtmild berör mig inte alls. Det blir bara en vag känsla inte mer. Det känns som att befinna sig under en "glaskupa" där jag iof kan se och notera vad som sker men inte mer..

Det är ju tyvärr lite dubbelt, man får ju ofta medicinen för att en ska ta bort eller dämpa ångest som gör att man isolerar sig då de blir för känsligt och känns för mycket att behöva träffa andra människor..

Tanken är ju att dämpa dessa känslor och att häva eventuell depression så det vänder …

Det paradoxala är ju dock att lika väl de andra känslorna de som man inte vill bli av med trubbas av..

Ibland kan ett preparat ge en sådan biverkan medans ett annat inte gört det så det kan vara en god ide att prata ed din läkare om det..

Mn att sluta helt kan ju innebära att du blir om möjligt ännu sämre..

I bland är det också så att depressionen i sig kan ge precis samma avsaknad av känslor och göra det svårt att gråta, man stänger av..dock inte ångesten eller sorgen inom sig… Det är åtminstonde min erfarenhet.

kan du inte försöka att komma i kontakt med läkaren igen för att prata om hur du ska göra? Något behöver ju göras så du kanske kan få må lite bättre igen. Att skada sig själv kan ge lindring för stunden. Men inte lika bra på sikt kanske..

*Kramar om dig*

Jag tycker verkligen inte att du ska sluta/trappa ner dem utan att ha talat med din läkare först.

jag håller med Sara här, trappa inte ut dem på egen hand! jag gjorde det misstaget, tog det väldigt långsamt och försiktigt, men icke… aldrig har jag mått så dåligt och varit så rädd av alla biverkningar! Det är så lurigt med dessa piller, hoppas du får hjälp att bli av med dem snarast.

Mvh Tassy

Men jag vet inte vem min läkare är. Har träffat henne en gång och jag minns inte vad hon hette…
Gaaah! Jag är så jävla less på att gå omkring och vara helt känslokall hela tiden, eller åtminstone inte veta vart jag ska göra av alla mina känslor. Det är verkligen kaos inom mig just nu.

Det här suger verkligen.

Louise, din läkares namn står på tablettförpackningen och/eller receptet om det finns kvar. Annars kan du ringa mottagningen du går..har gått till så de kan hjälpa dig med namnet eller till en ny läkare!

Kram!

#6 Åh vad dum jag är! Klart det gör :) Fast jag vet inte hur jag ska få tag på henne, har liksom telefonfobi.

Jag slutade gråta innan jag började med min medicin konstig nog. Jag tror det beror på att jag gått så länge med depression och ångest att jag blivit helt apatisk p.g.a det. Förr började jag gråta för det som var helt obetydligt för andra. När jag tittade på film, vare sig det var romanik eller thrillers eller komedier så kunde jag börja lipa. När jag åkte till stan kunde jag börja lipa om jag såg ett handikappat barn o.s.v Helt knäppt!

Jag har väl aldrig (under vuxen ålder) varit den som gråtit mer än vid riktigt tragiska till fällen, annars har jag inte gjort det särskilt ofta.

Men efter svåra depressioner och olika medicinering så försvann gråten helt för mig också..

I över fem år så grät jag knappt en gång.. oavsett vad, jo när mn gamla älskade hund dog

Till slut blev jag desperat över min känslolöshet.. ångesten tillhörde ju tyvärr de känslor som ej dog samtidigt som resten försvann!

Så, som en sista utväg gick jag helt omedicinerad under en längre tid.. till läkarnas stora förtret!

Nu är jag istället för labil, har inte alls nån kontroll över när jag blir ledsen då bara kommer det så nu är det jobbigt, jag blir visst aldrig nöjd

Hur går det för dig Louise, har du fått nån ändrad medicinering ännu?

Har du fortfarande lika svårt att gråta? Vet ju att det tyvärr kan sitta i länge..

*Kramar dig*

Jag gråter alltid

Åh, Svava, så det kan vara..

Kram!

Jag kan inte gråta trots att jag inte äter medicin. Knepigt.

Välkommen i klubben Veyla

#10 Jag äter fortfarande Citalopram, min psykolog skulle prata med min läkare och fråga vad hon tyckte. 

Och jag har bara gråtit ordentligen en gång sen jag började med medicinen (februari) och det var ju när jag fick åka in till akuten i fredags. Det var som om när jag äntligen kunde gråta så kom allt på en gång. 

*kramar tillbaka*