Har du kontakt med psykiatrin i någon form? Annars är det något som jag tycker du ska ge ett försök. Att vara självmorsdbenägen är varken kul eler bra.

Ja, jag har vart hos BUP och kurator, men BUP tyckte tydligen inte att jag var särskilt viktig eftersom jag bara fick komma dit ungefär 4 gånger med 3 månaders mellanrum. (jag var självmordsbenägen när jag skickades dit) Jag var hos kuratorn på min förra skola, det rent ut sagt sög, hon bara tjatade om hur synd det var om mina "kompisar" som inte förstod sej på mej ._. Så jag har inte direkt nåt förtroende för såna där kuratorer/hjärntvättare/liknande…

Nej, jag håller med, jag har inte heller något större förtroende för dom. Framförallt inte dom som finns i skolor. BUP har jag ingen erfarenhet av så där kan jag inte säga något.

Hur gammal e du? Förhoppningsvis har du inte allt för lång tid tills du kan ringa vuxenpsyk. För bup å kuratorer i skola har jag aldrig hört nå bra om *tyvär* Är 34 idag och hade aldrig nån nytta av sån skit… så jag hoppas och ber att du ska orka hålla ut till du e gammal nog för vuxenpsyk *Många Varma Kramar*

Okej, jag får bryta mönster då. (det är jag bra på. svarta fåret) :D

Iaf. kuratorn i min skola var jättetrevlig och pratade gärna. en bra lyssnare. En kurator få¨r inte vara mer tyvär. Hon får heller inte gå in på djupa saker. Så för att vara en man pratar av sig till var hon utmärkt. Så nu Senixus har du hört något positivt:)

Jag har även erfaranheter av BUP. 3 år långa faktist till och från och nu på sista tiden har det blivit intesivt (senaste tre kvartalen). Och jag tycker att dem sköter sig sådär. Man måste såklart fixa själv med myket (precis som med vuxna) bara det att dem inte lyssnar på barnen utan värderar det dem vuxna säjer mer. Men Lyckas man att trollbinda dem med sympati så har man dem som i en ask. Och då hjälper dem verkligen:)

Så visst finns det mycket skit psykologer osv. men det är lite vad man gör det till med:)

Pusskram//Veyla

#4 Jag ska fylla 15 i höst. kram till dej med! <3

#5 Okej :) Kram kram!

jag säger bara suck, camilla, vad jag känner igen mig själv och sedan så vill jag säga att: det finns gott hopp för sådana som oss också.
Jag kommer själv från ett hem fyllt med alla slags misshandel, samt att jag blev utsatt för mobbning i skolan, mest psyisk och känslomässig sådan, men det har suttit i som dålig självkänsla, hela livet.
Det var så skönt att få tala om för dom, hur det har skadat mig, det var som om en gammal propp släppte.

Som råd till dig, så skulle jag vilja säga: skriv här och få råd, se till att få en kontakt med bup, som du är nöjd med, helst med någon form av behandlingsprogram, kanske måste du också medicineras för din värsta ångest, så du inte i ren förtvivlan, gör dig illa, eller snurrar runt på ditt rum, utan att se någon lösning.

Ett behandlingsprogram, skulle dom få lägga upp på bup.

Har du funderat på att byta skola, för det som de där killarna utsatte dig för, det är ju sexuella trakasserier. Att få börja om i en ny miljö, skulle säkert få dig att må mycket bättre. Med det inte sagt, att du inte skulle känna dig osäker, inför nya människor och situationer, men det är en chans att bygga upp din självkänsla av duglighet, i en ny miljö och det är inte så dåligt om du får stöd av psykologen samtidigt.

Att även se till så att du är aktiv i någon förening el. dyl. på fritiden, med folk som har liknande intressen som dig, är också viktigt för din självkänsla, det är så som jag och fler med mig, har klarat sig tillbaka till livet igen.
Lycka till och skriv gärna hit igen och be om råd.

HAHAHA! Ni får ursäkta. Många kommer nog ta illa upp nu. Men det är folk med stora problem som sitter här ock söker desperat hjälp som säjer att det finns hopp för oss med;) haha. Det är ju komiskt.

Jag vill bara lägga till att det finns människor med samma tragiska bakrund som inte ens är intreserade av en sida som denna för att dem har fullt upp med familj och jobb. dem är glada och lever normala liv:) Jag vet inte om någon här lever ett "normalt liv" säj till om jag har fel. Iaf jag kom till denna sidan för att jag har problem. Inte för att jag mådde så jävla bra:D

Ni är för mysiga//Veyla

#7 Åh vad skönt att det finns nån mer som känner som jag! fast ändå inte, eftersom jag inte vill att nån annan ska vara med om något liknande. ._.

Jag har inte ens haft nån svår uppväxt, aldrig blivit slagen eller illa behandlad av min familj. Det är bara att jag vart annorlunda hela tiden, inte passat in i mönstret i skolan.

Jag går inte på samma skola längre, det har gått 1 och 1/4-dels år sedan de där killarna "mobbade" mig eller om det nu räknas som mobbning eller bara "killtrams". I alla fall, nu har jag kompisar men jag blir aldrig av med känslan av att jag alltid är i vägen, ett problem som bara skadar och förstör med min existens.

Det skulle vara härligt att kunna gå på nån tecknarkurs  eller liknande och träffa folk, men jag fungerar inte så. Jag är så blyg att folk dömer ut mig som miffo efter bara några ögonblick. När jag väl vågar prata med nån är det redan försent, eftersom jag betett mig alltför konstigt.

Nu för tiden träffar jag bara mina kompisar ibland eftersom det är sommarlov, den mesta tiden sitter jag inomhus och ritar hela tiden. jag orkar inte gå utanför huset och se alla dessa lyckade och normala människor överallt, se hur de glor på mej som om jag borde spärras in på psyket (jag klär mej lite annorlunda, men jag får nästan panik av att gå omkring i "normala" kläder - det känns som om jag försöker tränga mej in i ett skal som inte är jag då). Det enda jag orkar med är teckningen och musiken. För den ser inte, den bedömer inte, den bara finns och håller mig levande.

Måste bara säga tack till alla underbara människor här som bryr sig. Jag trodde verkligen inte att jag skulle få så mycket stöd härifrån. Tack tack tack! :')

Förlåt för att det blir så förbaskat långa inlägg hela tiden ;)

istället för att skratta åt någons problem, så försöker jag i alla fall, att komma med konstruktiva lösningar, till skillnad från dig, veyla.

SÅ du anser, att man kan bara ge råd om vägar ut ur elände, om man inte själv har några problem, eller?

Och de som har lyckats få ändan ur och lever numera kompletta liv, skulle de sitta här istället då, för att ge råd? so, var är dom? hemma och mår bra, eller använder sina kunsaper och självupplevda erfarenheter till att stötta andra? nej dom är väl såpass hälsosamma, så att dom har hunnit med att lära sig att bara egoismen får råda, då mår man själv bäst, men det är inte min väg: smaken är som baken, som tur är.

Lightseeker, Sitt inte och kritisera mig för min humor. detta är personangrepp.:D

Jag har inte nämt några namn och det var faktist lite lustigt. Men uppenbarligen så tog du illa vid dig. Ledsen för det. Om man ser det med rätt ögon så är det kul Och ser man det med fel så är det en förolämpning. så varför känner du dig träffad undrer jag???

hmm…. och föresten. Har du inte sett att jag faktist försöker t hjälpa folk?:) Och vissa är till och med tacksamma. det du, trodde du inte om mig va;) haha.

som jag skrev innan. Ni är för mysiga. Mindre mysig är ju lightseeker som hoppar på mig:S men jaja.

Pusskram//Veyla

Veyla och Lightseeker: Jag tycker att man ska försöka att må bra själv först, för att då är det lättare sen att hjälpa andra. Men känner man att man kan hjälpa andra fastän man inte mår bra själv är det ju underbart. Man kanske har erfarenhet som man vill dela med sig av, eller något bra råd som personen som har det jobbigt just nu kan testa. Försonas nu, jag vill inte höra mer bråk nu. Kramar till er båda.

Jag har ingen enkel snabb lösning. Det är så hemskt att det inte finns hjälp att få meddetsamma när man har behovet. Jag är ju snart fyrtio år och mår bra nu, men har mått mkt dåligt under många år och när man väl tar modet till sig att ringa efter hjälp, då är det verkligen akut. Att då få höra att du får ringa dit eller dit i stället eller återkom då och då, då är det "kört". För nästa dag mår man kanske lite bättre och då ringer man inte, när man väl ringer/söker hjälp det är då man ska "fångas"upp. I bland när jag tänker tillbaka, fattar jag inte att jag lyckats ta mig dit där jag är i dag.

För det första, visst det låter som en klyscha…så måste du börja tycka om dig själv i första hand. Du stjäl inte luft, den är din lika mycket som alla andras. Sluta tänk på att det finns andra som har det mycket värre. Det är inte ditt problem just nu. Du kan ju inte lägga kraft på ngn annans dåliga mående, när du inte mår bra själv. Du måste börja tänka på alla positiva egenskaper du har, för det har du många. Skriv ner på ett papper det du är bra på tex. Skriv till något när du kommer på något nytt. Läs på pappret varje dag. Bara läs, du behöver inte tänka på vad du läser, men läs. Sen försök att hitta ngn som du har förtroende för att prata med och försök om du har orken att tjata dig till samtalshjälp, det är din rättighet. Jag skickar dig positiva tankar!

Kram Katarina

Katarina!

Jag tycker att det du skrev var jätte bra, blev faktiskt riktigt impad.

big hug to U/aspie

#13 Åh tack så jättemycket för ditt inlägg! Det värmer verkligen :') Jag ska försöka tänka på det du skrivit (och alla andra skrivit också)

#15 Tack. Glöm aldrig att du är värdefull. Om någon kritiserar dig tex så tänk på att det personen säger speglar dom själva. Det är inte du som är problemet, det är dom och så kan dom inte ta tag i sig själva utan kritiserar andra. Ju mer du accepterar dig själv ju lättare kommer du att ha att inte ta åt dig och må dåligt. För då vet du ditt värde, du behöver inte dom. Sedan finns det ju gränser om det rör sig om riktig mobbing i Skolan tex det måste ju tas tag i. Det finns ingen vuxen som skulle acceptera att bli mobbad på sin arbetsplats, utan då kan man gå till facket eller sjukskriva sig. Men i Skolan är man ganska rättslös. Man har skolplikt och då ska man kunna kräva att vistas där utan verbala påhopp. Så får du problem när Skolan kör i gång, vänd dig till Skolverket om inte Skolan agerar. Det har jag gjort när det gällde min son. Stå på dig.

Kram Katarina