Det finns ingen..
Visste inte riktigt vart jag skulle placera denhär tråden..
Allt bara rasar, hela tiden. Det ena bakslaget efter det andra. Jag orkar inte försöka tänka positivt och vara glad och glömma.
Och jag är arg, hela tiden. Jag blir förbannad på mina föräldrar för att de inte förstår, jag blir besviken på alla jag känner för att de inte lyssnar och bara pratar om sig sjävla, jag blir sur på mig själv för att jag är så himla mesig.
Egentligen vill jag bara skrika hela tiden så alla får veta hur mycket jag hatar dem. De finns aldrig där, jag är inte tillräcklig viktig. Om jag försöker prata med någon av mina sk, "vänner" ryggar de undan och ingorerar mig. Istället drar de upp sina kärleksproblem och allt kul de har gjort, osv osv. Och jag orkar inte försöka trassla ut någon annas problem när jag har mina egna.
Det är aldrig någon som orkar lyssna. Jag är bara ännu ett problembarn som förstör för alla andra igenom att vara så nere hela tiden.
Visst har jag min psykolog, men henne får jag bara träffa en-två gånger i veckan. Och visst har jag mina djur, men det är inte samma sak. Och visst har jag tabletter, som om det skulle hjälpa..
Nej, det är som att ingen vet något om mig längre. Eftersom folk undviker att prata om det har de ingen aning om hur det blivit sen i våras. Jag är ett vrak, rent ut sagt. Jag får panik av att gå utanför dörren, jag känner mig alltid lika fylld av ilska och vill bara lägga mig någonstans och dö. Ingen skulle bry sig iallfall, kanske min psyklog.
Vet inte ens vad jag vill få ut av dethär.. Det skulle bli kort men sen fick jag bara sån lust att skriva ut allting. Eller ja, om jag skrev allt skulle det väl bli hur långt som helst..
Men om det finns någon som kan lyssna.. bara en timme eller så..
jag vet att det finns vissa som jag känner och är "kompis" med som läser här, och det jag skrivit kan väl uppfattas som "stötande". Men ärligt, det här är så jag känner. Och ni är inte mina vänner.
the vanity, it becomes insanity
En vännina mådde precis likadant när vi var tonåringar. Hon sa samma saker som du skriver. I hennes fall så reagerade hon så p.g.a sin "sjukdomsbild". I hennes värld så handlade allt bara om alla andra… aldrig om henne. Ingen brydde sig ett skit om henne - trotts att det var en del som försökte hjälpa. Orsaken till att deras försök misslyckades var att de inte förstod hur de skulle hjälpa henne. De förstod inte "varför hon var så krävande" - hon verkade mer krävande p.g.a sin sjukdomsbild. Jag hajjade detta & kämpade allt jag kunde - oftast i motgång. Fick ta en del skit (p.g.a hennes mående), jag vet att hon många gånger kände det som om man inte brydde sig, som om hon inte betydde något alls för oss andra. Just för att jag (på något underligt vis) förstod detta så kämpade jag vidare med henne. Jag såg de bra sidor hon hade & hängde kvar vid dem när hennes depp & ångest gjorde vår vänskap till ett helvete. Hennes goda sidor var mer värda en skiten jag fick ta. Idag är vi fortfarande vänner & hon mår betydligt bättre. Psykolog & samtalskontakt hjälpte till slut - hon är inte helt frisk… men hon är på god väg.
Du är inte ett hatobjekt. Ingen kan rå för att de åker på ångest och depp med mera… du är lika värdefull oavsett om du känner det inombords eller inte.
Jag vet att din och min vänninas situation kanske inte är likadan. Jag vill inte påstå att den är likadan. Det jag berätta om henne var för att visa att trotts att allt är skit så kan det bli bättre… oavsett vilka problem man har i livet.
Med detta vill jag säga… ge inte upp *Kramar om*
ps: Om du känner för å skriva av dig massa negativitet och ensamhet så finns jag här, till mig får du "pessimista" så mycket du vill… kan jag ge råd så gör jag självklart det.
Du har ju berättat några gånger för mig hur du mår Emmy. Ska jag vara ärlig, så känner jag mig som ett kräk när jag sitter och pratar om mina problem eller vad jag har gjort. Jag känner mig som dålig vän, för att jag pratar bara om vad jag gör och inte bryr mig om dig… ;<
Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?
Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet
Hej, Emmy.
När man pratar med någon som mår dåligt kan det vara svårt att veta vad man ska säga. Man vill inte göra det värre för dig genom att säga nåt fel så att du blir ledsen/arg/annan "dålig" känsla.
Ibland är det väldigt bra att skriva av sig här, vi är ganska få och alla stöttar varandra. Vi finns här för varandra. Det finns även en låst grupp, kan lägga till dig där om du vill, om du känner att du vill vara mer privat.
Ta hand om dig, kram.
Finns på msn om du vill prata vitamintuffivilma@hotmail.com
Helena
#2: det är lugnt :*
Har dock bara berättat typ en tredjedel för dig..
#1: kanske är så… vissa tillfällen känner man sig bara så självisk, men samtidigt bortglömd.. Tack för erbjudandet förresten<3
#3: vill jättegärna tillhöra den "gruppen" =)
Försöker skriva av mig här men det tar alltid imot.. Jag vill skriva, få ut alltihop och liksom kunna "bearbeta" det, men det är så jobbigt för jag mår jättedåligt just då. Men vill inte heller gå och bära på det..
Konstiga drömmar drömmer jag också.. Det kan vara hur sjukt som helst. Ibland handlar det bara om närhet med någon (dock är det alltid bara en skugga) , att jag dödar någon, jagas eller blir sexuellt utnyttjad/slagen..
Har lett till att jag knappt sover längre, sover i snitt 30 timmar per vecka kanske..
the vanity, it becomes insanity
Sådär, nu är du tillagd. Observera: ingenting därifrån får komma ut.
Helena
Man har även rätt att "verka" självisk ibland. Hur ska man annars kunna få folk att förstå när ingen verkar lyssna 
Ja erbjudandet står fast om du skulle behöva häva ur dig massa till nån du inte känner privat 
Starta ny diskussion