…är jag som många andra här inne och överallt i världen. Har bara en sådan lust att skriva av mig lite. Så här en del av min historia…

Mina föräldrar skildes när jag var fyra. Trodde hela tiden att jag inte tagit illa upp av det men nu när jag snart är 30 vet jag bättre. Har varit depremerad så länge jag minns, alltid haft ett tomrum inne i mig. Jag gråter konstant innom mig men folk ser bara mitt glada tjötiga yttre. Och för två år sedan insåg jag att det var så. Min barndom var inte lätt, min mamma började dricka efter skilsmässan med sin nya man. Jag o min lillebror var hos hennne varannan helg, tänkte inte på det så mycket då, hur mycket hon drack men idag ser jag det. Hon är alkolist sedan den tiden och ja hon är det fortfarande. Jag inser nu att mamma antagligen kände och känner likadant som mig. Kanske har jag ärvt det.

Min pappa var bra, vi bodde ute på våran ö. Och jag älskar den ön o längtar till havet o tiden då ja tiden inte betydde något. Vi flyttade in till stan och det blev genast "hårdare" runt omkring en. Var fortfarande på ön på somrarna hos farfar. Om tiden ändå kunde stå still. Det är senaste gången jag kände mig riktigt riktigt riktigt lycklig.

Pappa började använda droger och jag o min bror övergavs mer o mer. Min bror fick familjehem men jag var kvar. Kanske för att jag ville leva min fantasi då allt var bra. Mamma har sagt att hon kom ut varje vecka men jag vet att hon ringde varje vecka. 13 år gammal är man inte mogen nog att ta hand om sig själv även om man låtstas om det. Fick nyligen veta att min faster hade tänkt att hämta mig…guuud vad jag önskar att hon gjort det.

Hur som helst blev jag sjuk i en kronisk tarminflammation och hamnade på sjukhus. Mamma var hos mig varje dag, pappa var borta och knarkade. Visst tröstade det att mamma var där men ingen såg hur ledsen jag var utan jag var stark utanpå och tröstade själv de som var ledsna för min skull.

På gymnasiet kom jag in på en naturbruks skola och bodde på ett internat. Har många trevliga minnen från den tiden men oxå tråkiga. En kompis tog livet av sig o jag tänkte att han var stark som klarade det. Min morfar dog kort där efter. 

Nu orkar jag inte mera men kan berätta att trots mina själv instinkter och rannsakan mår inte bättre för det. Är sjukskriven och plågas varje dag av mitt gråtade innre och mina panikattacker som kommer nästan varje gång man går ut…

…ja det var en del…o inte mår jag bättre…*sucka*