snurrig, tryck, hjärtklappning, hyperventilation, ja det låter som panik-ångest, åk in vet jag när du känner sådär, så kan du få en diagnos, kanske även medicinering och terapi. Eller i alla fall, avlastning i form av samtal, till att börja med.

ungefär så kändes det för mej första gången jag fick ångestattack. kändes som om det rann i kroppen av olust och isade till i kroppen, yrsel och en stark dödskänsla.

prata med läkare, ibland får man gå till flera olika läkare, min första läkare föreslog att jag skulle äta ägg (var vegan då) den andre att jag skulle motionera och gå upp innan klockan 7 varje dag, men den tredje lyssnade och fick remiss till kurator samt medicin. läkare kan inte undersöka sig till om det är just den sjukdomen det handlar om, utan sätter diagnos utifrån patientens berättelser.

Panikattacker sker hos människor oftare än man tror, uppemot var fjärde människa har upplevt det, eller upplever det ofta.

om du när det händer åker till psykakuten ist för den "vanliga" är chansen till hjälp större..

klart att det kan vara ångest, det låter ju så. Men man ska aldrig dra slutsattser från lekmän som oss, du ska ta kontakt med läkare. Det kan vara astma tex, hasseln håller på att pollenera just nu. Men jag tror att du har ångest, så sök upp en läkare, men som sagt hockeytroll sa, ibland får man riktiga stolpskott till läkare, så då får man liksom gå vidare i högen om man känner att det inte stämmer.
lycka till

kär lilla barn. du måste gå till doktorn prata. för din egen skull. hör av dig. kramar till dig.

Jag säger att om du inte redan har fullt utvecklad ångest så är du så pass stressad och pressad att du är på god väg att utveckla ångest/panikångest. När jag fick panikångest så sökte jag psykolog, tror du får bättre hjälp hos psykolog alt. psykiatri än att gå till vanlig läkare på vårdcentral. Huvudsaken är dock att du söker hjälp, håller tummen att det går bra för dig.

tack för alla svar!

Så känns det här, har ångest nu, hafft hela veckan, ja i flera år, men det är olika starkt i olika perioder, detta att tänka OM om olika händelser som inte ens har hänt, så gör jag offta när jag har de sämre perioderna som nu tex, ,man blir rädd för hela livet, jag vågar knappt föra ett samtal om något alls med någon, för då kommer tankarna om ,,, om jag sa så nu, så tänker säkert den peronen det och sen gör den personen det, o så drabbar det mig på det viset ocs osv,,, skrev ett ganska normalt inlägg här på fokus i går,, det gav mig ångerst hela dagen, har det fortfarandem trotts att ingen här vet vem jag är på riktigt så har min ångest fått mig att tro att detta kan sabba hela mitt liv,,,, jag borde oxå söka hjälp,,, men när då , när ångesten har grepp om en och jag känner mig helt låst,

#8 du bör söka hjälp så snart som möjligt, för ditt eget bästa…! du behöver inte söka hjälp just när du har ångest, utan närsom….

du kommer att må mycket bättre, bara genom att prata med en proffesionell och med medicinering…..och då kommer du vara glad att du sökte hjälp.

Hej, martdat!

Jag förstår ditt dilemma.

När man mår som sämst orkar man kanske inte ta tag i det praktiska med tidsbeställning och att berätta vad man har för problem för man kanske inte ens klarar av att tala i telefon…

Sedan när man mår lite bättre och inte har lika kraftig ångest längre, då kanske man inte tycker att man behöver hjälp, eller så kanske man tom känner sig löjlig eftersom det inte syns på en hur fruktansvärt dåligt man mådde när ångesten hade en i sitt värsta grepp… och då känns det inte lika självklart att söka hjälp

Men när man mår så dåligt att det förstör ens förmåga att fungera utan problem i vardagen så behöver man ändå söka hjälp för att få en förändring. När det är så som jag skrev ovan så går det bra att skriva och beställa tid i stället och att skriva ned några punkter för att ha som stöd när man går till läkaren.

(och/eller skicka med vid tidsbeställningen. för då kan läkaren ställa frågor om det man har skrivit, om man själv skulle råka bli stum…)

Det kan vara svårt att sätta ord på sina känslor, speciellt ångestladdade sådana! Så att ha lite extra stöd i form av anteckningar vid läkarbesöket kan göra stor skillnad

En annan sak som jag själv tycker är bra det är just att skriva och läsa i "sådana här forum" dels för att man vänjer sig att sätta ord på hur man mår och det man vill beskriva och man kan dessutom göra det i sin egen takt utan stress…

Själv går jag ibland ifrån datorn när jag sitter och skriver ett inlägg för att jag kanske får ångest eller låser mig utan att få ur mig ett ord.. Ofta kan jag sedan fortsätta men många gånger stänger jag av helt och det är ju faktiskt ingen som blir ledsen eller besviken över det ändå (mer än jag själv möjligtvis)

Och ibland när jag skrivit inlägg så har jag också ångest efteråt, precis som du<img src="http://bipolar.forum24.se/images/smiles/new_wacko.gif" alt="!mongo" title="mongo" />

Men vad vore ett forum om vi inte skrev och delade med oss av våra känslor och erfarenheter…ingenting ju!

/Kram Citronmeliss

Hej, Therese!

Först, ursäkta att jag "kapade" din tråd med ett långt inlägg till martdat, men det kändes mest naturligt att svara här efter inlägget martdat skrivit, hoppas du inte tar illa upp

Har läst om dina problem (och naturligtvis alla svaren du fått) och nu är jag lite nyfiken i fall du har hunnit få kontakt med någon läkare ännu för att få hjälp?

Jag tänker som de andra redan skrivit, att det låter som trolig panikångest med tanke på symptomen du berättar om. men precis som Svava skriver så är det ju upp till en läkare att utesluta andra orsaker och sätta ev diagnos på vad det är du lider av…

Hoppas att du snart får komma till  läkare och att du berättar för oss hur det går för dig framöver<img src="http://bipolar.forum24.se/images/smiles/papillon_hearthrob.gif" alt="!hjärta" title="hjärta" />

Citronmeliss

ringde psyk här imorse, men hon jag pratade med sa att det inte låter så allvarligt utan jag kanske bara behöver prata med en kurator.. jag som har svårt att komma till skott och får det här bemötandet.. nej då backar jag istället.

om DU känner att det inte räcker med en kurator, då ÄR det så.

Det svåra när vi inte är vana vid att be om hjälp, och sedan inte känner oss hörda när vi väl gör det, är att det är så lätt att bara gå hem och dra täcket över huvudet.

Det där vet ju de sk. grindvaktarna om, inom vården, för dom finns där överallt, för att sålla bort de som går att sålla bort.

Så vad jag ville säga till dig är att för att få din rätta hjälp, så blir du tvungen till att försöka igen. VIll du inte försöka ensam, se googla på numret till närmaste personliga ombud, där du bor, som kan hjälpa dig med att föra din talan, dom är jättebra.

#12 välkommen.. suck, det är bara att hoppas på att du har någon anhörig som orkar göra något för att du ska få hjälp!

jag tycker att du ska ta kontakt med kurator. sen kan säkert dom hjälpa till att få kontakt med psyk. din mamma ställer nog upp o hjälper dig. hör av dig. kram.

Så ensam som jag känner mig bland dom som vet om detta nu, har jag nog aldrig känt mug. så detta får jag ta själv. får försöka ringa vårdcentralen imorgon så får vi se

Hej Therese. Jag vet känslan. Själv lessnade jag på att allt kändes så svårt och mottigt. Jag ringde min husläkare efter att jag haft en REJÄL panikattack och drog upp alla symtom (alla utom 2 på symtomlistan man kan goggla fram). Sa att jag inte orka ha det såhär längre, att jag mått skitdåligt större delen av mitt liv & att nu så skrek mitt psyke att det fått nog. Han förstod mig & skrev ut medicin + bestämde en tid jag skulle träffa honom. Han skicka mig till en psykosomatisk enhet så jag skulle kunna få utredning på både kropp och psyke på en gång. De skulle kunna se bättre vad jag behövde för hjälp & han ville att jag skulle hamna rätt så fort som möjligt. Där blev jag snabbt remiterad till psykiatrin. Fick med mig papper på panikångest depp och social fobi från Psykosomatiska enheten. Kan nog tyvär lägga till generaliserad ångest idag med  Utan min husläkare hade jag aldrig fått hjälp. Så ett tips är att låta din husläkare remitera dig till psykiatrin  Helt klart värt att prova iallafall. Hoppas innerligt att du får rätt hjälp snart… du är helt klart värd det  *Kramar om*