Står och stampar..
Jag går regelbundet hos en psykiatrisjuksköterska som är beteendevetare på samtalsterapi.
Både jag och hon tycker att jag har hamnat på ett ställe och inte kommer framåt. Hennes åsikt kring det hela är att jag inte väljer den svåra vägen, att jag är för rädd för att må sämre (har fibromyalgi oxå) för att våga.
Min åsikt är liknande men det handlar inte bara om feghet utan oxå om att övervinna ångesten och rädslan för att misslyckas.
Visst har jag fått verktyg att träna med men det är inte bara att göra det, hade det varit så enkelt så hade jag varit frisk nu.
Jag har fått en handlingsplan att följa i de värsta ångestattackerna, jag har fått andningsråd, jag VET att jag måste träna mig i sociala sammanhang för att övervinna den sociala fobin. MEN när det väl är skit så fixar jag inte att följa de här råden, då handlar det om att härda ut och överleva, vi har arbetat kognitivt för att ändra mitt tankesätt kring en del frågor.
Så nu känns det som om jag inte vill gå till henne mer för att hon tror att jag inte försöker och det känns som om hon tycker att det är onödigt att jag kommer.
Har det varit så här för er oxå? Att ni står och stampar på ett ställe utan att komma vidare? Vad gjorde ni åt det?
Vad ska jag säga till henne? Ska jag fortsätta att gå dit?
Sara
Åh, så där har jag det typ nu. Tror hela tiden att psykologen tycker jag är ett hopplöst fall och jagt ycker sj att jag bara tar upp hennes tid. Har inga bra råd att ge. =( Men som de få jag har omkring mig har sagt "prova ett tag till" jag ska till min psykolog idag sen har hon semester uppehåll så jag har bestämt mig för att ge det hela en chans till efter vår (ofrivilliga) paus.
För min del känns det som att jag omedvetet försöker fly, för att hon nu kommit för nära därför står jag oxå ut just nu. Börjar bli lite trött på alla kroppsliga försvar som man inte riktigt kan kontrolera.
Hoppas verkligen du hittar en lösning som fungerar bra för dig. Det är så svårt när man "fastnar".
Va rädd om dig
Värme/Zmulan
//Zmulan
Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/
Åååå där är jag, har varit länge länge. Samtalskontakten tror inte att jag vill eller försöker fast jag tar i så jag spricker. Ett tag så la vi kontakten på is, på initativ från vården, jag ville ha kvar den men vågade inte säga emot. Det hjälpte inte. Så vad du ska göra vet jag inte. Jag skrev ner hur det var (är dålig på att prata) och förklarade att det faktiskt ÄR svårt att gå framåt, att ta sig förbi ångest trots att man vill. Det hjälpte lite lite lite, bättre än inget i alla fall.
Jag har inte kommit så långt med migsjälv så jag ska skriva vad jag vet om min vänninas kamp mot ångest depp och panik istället. Hon har jojjat inom psykvården sedan hon var 3 år… ja 3 år ni läste rätt. Idag är hon 32 och hennes liv börjar fungera lite bättre nu. Hon har varit i er situation… när inget tycktes hjälpa. Hon var rädd att allt skulle rasa om hon gjorde som de sa… hon var rädd att inte palla ifall allt rasade. Dock kämpade hon vidare med psykiatrin. Samtalskontakt/läkare/psykolog med mera. Hon gav aldrig helt upp trotts att hon många gånger kände att hon inte klarade mer. Ska nu göra en "korkad" liknelse. För er som nån gång kämpat för å få långt hår så vet ni att det tycks stå still i sitt växande vissa perioder. Det är precis samma sak med vårt psyke. Vi behöver "vilopauser" när vårt psyke "stannar upp" och hämtar nya krafter. Hur långa pauserna blir beror lite på hur starkt det tagit på vårt psyke att komma dit vi kommit. Ibland är det "mini pauser" på typ nån vecka… ibland kan det ta väääldigt lång tid att samla ny kraft & nytt mod. Därav är mitt råd… Gå kvar - Kämpa - Ge inte upp. Du behöver ha ditt "Stampande på samma platts" just nu. Du kommer att kunna ta dig vidare… när… jja det beror på hur urtömmt ditt föråd på mod och psykisk styrka är. Ge inte upp - Släpp inte kontakten. Ni kanske kan ses lite mer sällan tills du känner dig redo att kämpa igen 
*KRAM* 
Starta ny diskussion