Låter helt horibelt! Vilken medicin var det du åt?

Det var paroxetin.

Nämen fy! Måste varit tufft… Att trappa ur antideppressiv medicin är tufft men så kraftig reaktion på utsättning har jag inte behöt uppleva…

Hoppas du mår bättre nu!

Nej, hoppas ni slipper uppleva det… just nu är det lite bättre, tog en dos inatt och börjar hämta mig.

Lider med dig, min syster har just precis blivit av med de sista symtomen från sin borttagning… det tog 3 månader…

Usch! Nu fick jag ont i magen… Äter paroxetin just nu…

#6 som tur är drabbas alla inte likadant=) Jag har tagit bort både flouxetin och cymbalta tidigare utan större problem så det är olika från person till person hur man reagerar

Åh hu.. Sådär blev jag också när min duktiga läkare tyckte jag minsann kunde sluta äta min efexor bara sådär.. Ena dagen 150mg, andra dagen 0.. 2 dagar senare låg jag och krampade, kunde inte så, kräktes om vart annat..
Min otroligt kompitenta psykolog som jag hade då, sa när jag pratade med henne några veckor senare (jag tog medicinen igen) att "vaddå? Hade du bara hållt ut så hade det varit över nu.." Tack. O.o För jag vill verkligen må så i flera veckor..

Paroxetin har jag oxå prövat och upplevde exakt samma biverkningar när jag började äta den. Trodde allvarligt att jag skulle dö! Har aldrig mått så dåligt nångång varken innan eller efter.

Det värsta är att jag verkligen har trappat ner så långsamt så långsamt. Har tagit bort 10 mg varannan vecka och hållt på i tre månaders tid, ändå blev dom här sista tio milligramen hemska.

Du kanske borde ha tagit 5 mg i två veckor oxå?

Tar du dem nu igen eller tog du dig igenom?

#11 jag var inne på psykakuten igår för att det inte gick, fick rådet att ta 10 mg varannan dag tills jag träffar min läkare nästa vecka så nu är det helt ok igen, tog en tablett, eller ja halva inatt så nu har jag det i blodet igen=P  Tänker inte sluta tvärt med dom här tio, kommer sitta och mosa pillret och dela upp det i åttondelar om det så ska vara

Så bra, fick göra samma med min sömnmedicin som jag blev beroende av.

#13 det värsta är ju att man inte blir beroende av den här typen av mediciner.. man bara uppför sig som man blir det.. ää, jag är så trött på medicin. Nästa vecka ska dom försöka övertala mig om att börja med nytt

Jag tror inte jag skulle orka utan medicin just nu. Om valet ligger mellan sjukskrivning eller medicin så är medicin "the lesser of two evils.."

Innan jag började med Paroxetinet åt jag Sertralin (som Zoloft) och hade jag alla biverkningar som finns kändes det som. Till slut fick jag byta till Paroxetin och hade inga biverkningar alls, så det kanske är ett gott tecken? Vi får hoppas det..

#15 skönt att du kan jobba när du får medicin! Enligt min ssamtalskontakt så har den här medicinen fungerat just för att jag får sånna problem när jag tar bort den. Kan inte förstå logiken, ok om jag hade mått psykiskt dåligt, men nu har jag ju bara massa biverkningar. Är det någon annan som hört att "ju mer biverkningar desto bättre fungerar den"?

#16

Den som sa det kan aldrig ha upplevt biverkningarna själv… och till vilken kostnad ska man bli mindre av en belastning för sjukvården?

Ska man vara tvungen att må huggorm eller vara en zombie bara så att dom kan säga " Men du har ju medicin" Det finns fler saker dom kan göra men det kräver ju engagemang…. 

*bitter på sjukvården*

# 16 Jag har en vän (28 år) som har ADHD samt ängest och han har ätit Efexor med rätt bra effekt. Nu har han fått byta till Strattera som är en nyare variant av Efexor och som är "bättre" för just ADHDsymptom. Kanske nått att föreslå?

För jag tror faktiskt att du behöver nån sorts medicinering, de flesta gör faktiskt det.

#18 jag kommer inte ta mer antidepressiva, aldrig igen. Jag ville inte ens börja. Jag blev tvingad att börja. Jag hamnade på en låst psykiatrisk avdelning med LPT och ville inte ta medicin, jag avskyr mediciner i alla former och äter nån enstaka värktablett då och då men inget annat om det finns någon som helst möjlighet att slippa. Jag vägrade i två veckor, jag ville verkligen inte. Det slutade med att läkaren sa att går du inte med på det så injicerar vi medicinen, då valde jag att svälja själv. Det var inget som direkt stärker mitt förtroende för läkare eller har gjort mig mer sugen på medicin. Ovanpå det får jag dom här problemen. Så nej, jag tänker inte ta dom mer. Har dessutom provat tre olika sorter så här långt och ingen har haft någon som helst effekt, det enda dom givit är ett totaldött sexliv.

Nästa vecka ska jag träffa min läkare igen och hon kommer vilja sätta in mig på centralstimulerande för att minska problemen med ADHDn.. jag är inte sugen men tänker låta henne få framföra alla sina argument (speciellt då sådan medicin inte rekomenderas till människor med depression och ångest) och se vad hon har att komma med. Är argumenten lika dåliga som dom var när jag skulle börja med antidepp så tänker jag inte betala massa pengar för att ta skiten.

Oooops! Jag har knaprat paroxetin i kanske två år nu. Äter samtidigt sen tre månader lyrica samt xanor vid behov. Minns att jag blev fruktansvärt dålig i början av paroxetin. Tycker inte det gör någon verkan men läkaren tycker jag ska fortsätta med det. Lyrican kan i omgångar bli ännu värre, ibland känns det som om jag är riktigt "packad" allt snurrar, jag tar snedsteg och tappar balansen men jag har blivit lite lite gladare på insidan.

# 19 Utan mina piller skulle jag inte fixa livet. Min panikångest har dämpats otroligt mycket av Efexorn.

Det är verkligen tråkigt att du känner så mot medicin. Medicin som faktiskt kan hjälpa dig när du får rätt medicin.

Känner som du sara. Jag skulle förmodligen klappa ihop utan medicinen. Får sån fruktansvärd ångest när jag måste till jobbet att jag tar all ångestdämpande medicin jag har.

Hanna, man blir ju inte lika dålig av all medicin som du blev av paroxetin. Ge inte upp hoppet! bättre att knapra några piller än att bli inlagd på psyk. Eller hur?

Jag har ätit tre mediciner som inte fungerat. Jag orkar inte prova fler. Jag är trött på att vara försökskanin, det är ju tyvärr det som medicinering av psykofarmka lätt blir, man provar sig fram, sort efter sort. Jag är klar med det. Jag vill inte prova fler sorter och råka ut för den här typen av besvär. För det så tycker jag inte att medicin inte kan vara en underbar räddning för många människor, bara det att för mig så är det inte rätt sätt. Antidepressiva räddar förmodligen många många människor men i vissa fall så blir det bara fel. Jag har verklgien itne lust att prova fler sorter, vem vet om det är nästa sort eller den fjortonde efter denna som fungerar, det finns en hel uppsjö av olika preparat att välja på. Värsta scenariot, jag mår extremt dåligt och hamnar på psyk, ja då får jag kanske tänka om. Men i dagsläget, aldrig mer!

Men du Hanna!

Var det ADHD du hade diagnos för? Då kanske du fått fel medicin för din ångest om du varit hos fel läkare. Har läst att man ofta får fel medicin hos läkare och vissa psykiatriker om man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Ångestdämpande och depressionsdämpande ska ju anpassas efter ditt funktionshinder om jag fattat allt rätt.

Misstänker själv att jag är felmedicinerad men jag har ju inte fått någon diagnos ännu.

Den diagnosen är rätt nyligen ställd men jag har sedan första dagen i stort sett med psykiatrin vetat om att jag allra troligast får diagnos, hade gjort alla skattningsskalor innan jag gjorde själva utredningen. Dom har alltså vetat om det. Hela tiden. Och vi har diskuterat det, jag och läkare så det är inget som glömts bort eller inte tagits hänsyn till.

Oki.. Tråkigt att du mår så dåligt av medicinen. Jag hoppas att det blir bättre för dig och att du får bra hjälp.

Kram om du vill ha…

#0 fick samma sak när jag slutade med min, jag var yr och det vart en rubbning mellan ögonen och hjärnan. Allt vart som en fördröjningSvårt att förklara men hoppas du fatta ändå :P Fick ångest attacker också. Efter ett tag försvinner det.

#27 Det du skrev om att det liksom var som en fördröjnig mellan hjärnan mellan ögonen… usch så jobbigt det verkar vara. Tänkte då på ett film jag såg som visade hur en med schizofreni kan se, allstå de visade från den sjukes synvinkel. De såg allt som en fördröjning mellan hjärna och ögon. läbbigt!

#28 okej, jag vart inte schizofren iaf. Men obehagligt vart det för det sabba balansen med.

Menade inte heller att du skulle vara schizofren:Tråkigt om du uppfattade det så, det var inte min mening, Förlåt! Jag ville bara påpeka att denna hemska upplevelse var så lik. Det måste vara fruktansvärt att ha schizofreni och mer eller mindre alltid ha dessa synrubbningar eller vad man nu ska kalla det