Jag känner igen det  där med att inte känna riktig glädje, sån som håller i sig.

Du behöver inte ta hand om din pappa, det räcker gott och väl om du hälsar på honom :)

Du kanske kan hitta någon annan lösning med gymnasiet? Jag  tycker att det bästa vore om du klarade gymnasiet.. Är det långt kvar? Vad händer i skolan? Vad är det som är jobbigt?

Kan du inte se om det finns någon annan du kan prata med under sommaren?

Det är inte alls fånigt! Det ska du inte tro.
Det finns en privat grupp som bara vissa, som jag litar på, kan skriva och läsa i. Jag kan lägga till dig om du vill :)

Kram. Helena, medarbetare

#1 Men det känns så själviskt av mig att inte träffa honom så mycket då den här tiden faktiskt är den han är friskast. Han blir aldrig bättre än så här och jag har ju hela livet framför mig (förhoppningsvis) att börja må bättre, så det känns som om jag borde sätta hans välmående framför mitt.

Skolan. Ja, jag har haft några alternativ. Antingen gå om trean (jag hoppade av samma dag som jullovet började) eller läsa upp betygen på folkhögskola eller börja jobba. Alla tre ger mig ångest som bara den. Egentligen är det inte skolan i sig som är jobbig, jag gillar den faktiskt. Det är bara alla grejer runt omkring som gör att jag verkligen inte orkar. Jag hade en period då jag bara sov ungefär 3 timmar per natt och då var det ju helt omöjligt att koncentrera sig. Fick tokångest minst en gång per dag och var tvungen att springa iväg till en toalett och sitta där och hyperventilera i typ 10 minuter innan jag fixade att gå tillbaka till lektionen. De flesta lärare hade ingen ingen aning om hur jag mådde så det behandlade mig jättedrygt och var mest arg på mig för "att jag var en så obrydd och otrevlig elev". De skrattade säkert bakom min rygg när jag hoppade av (och det var inte ens mitt beslut, min mentor kickade ut mig från skolan för att jag hade för mycket frånvaro).

Nä, jag tror inte att det finns det. Visst jag har en del vänner men de mår ganska dåligt de också och jag vill inte tynga ner dem med mina bekymmer. De har så mycket annat att tänka på hur som helst.

Fast jag känner mig lite fånig. Har aldrig varit typen som skriver i forum, så det känns ganska ovant.
Du får gärna lägga till mig i den privata gruppen, det vore jättesnällt!

Tack för att du bryr dig

Louise

mm…. Till att börja med så måste du fråga dig, skulle din pappa vilja att du slutar leva för att ta hand om honom?

Det finns en sak som är jättejobbig att ta till sig men som alla måste förstå förr eller senare. Man föds ensam, lever ensam och dör ensam. Visst kan man spendera tid med andra på vägen. Men i slutändan har man bara sig själv.

Du är inte egoistisk. Du är snarare tvärt emot. Du bryr dig ju nästan mer om dina föräldrar än om dig själv. Du är jättesnäll och omtänksam. Lite för mycket för ditt besta. Jag skulle föreslå att du koncentrerar dig på just dig själv när det är svårt. Du vet ju att din pappa kommer att dö. Och det kommer han göra oavsett om du sliter ihjäl dig eller inte. Så ta då vara på ditt liv istället.

Nu kan jag verka hård och egocentrerad men i vissa frågor måste man vara ärlig och rak mot sig själv framför allt. Jag tror att om du bara börjar vara ärlig mot dig själv så kommer du att fixa detta. Du kommer kanske till och med att vara glad igen:)

Som dem säger i reklamen "plötsligt händer det";)

lycka till//Veyla

#0, du, försök att få en kontakt med ett personligt ombud, på din närmaste större ort, som kan hjälpa dig med att bena upp ditt liv.

Här är en länk: www.personligtombud.se

Du behöver ingen remiss, eller dylikt, bara tala om att du har haft psykisk ohälsa ett längre tag och att du behöver stöd med att bena upp ditt liv, det funkade jättebra för mig

#4 Personligt ombud, har inte riktigt förstått vad det är för något. kan du förklara?

#4 I min kommun måste man vara över 20 för att få kontakta PO, jag är bara 19.

du, jag var inne och kollade på din kommuns hemsida och det stämmer som du säger, men: individ och familje-omsorgen, som du redan har kontakt med, kan också hjälpa till med mer än ekonomiskt stöd, sedan så borde ni ju också ha en ungdoms-mottagning i kommunen, dit alla upp till (åtminstonde ) 20 års ålder, borde också vara välkomna.

Jag har själv hjälpt kompisar till mina vuxna barn här hemma, att få kontakt med dom, när de hade problem och saknade föräldrar som kunde ställa upp för dom, kontakta dom med.

Jag tror ändå inte att det räcker, just nu, för dig, så ring eller e-maila också gärna någon jour-telefon/hemsida, för kompletterande stöd.

För övrigt, så ville jag bara tillägga, att den situation som du befinner dig i verkar allt annat än enkel, så låt ingen trycka ner dig (inte ens du själv) med klander, det du går igenom ÄR tungt och du är jätteduktig som söker hjälp.

Snart är du 20 och kan få stöd av de personliga ombuden också, de har tom. följt med mig på jobbiga läkarbesök och undersökningar, dom är guld värda för mig.

En annan väninna kom dom hem till och hjälpte till att gå igenom hennes obetalda räkningar, så att hon inte skulle bli vräkt.
Dom jobbar på din begäran, för ingen journal och är kunniga eller tar reda på, vilka rättigheter och skyldigheter man har i samhället, helt enkelt underbart, när man inte längre klarar allt själv.
Lycka till.

#7

Jo, jag gick till ungdomsmottagningen förut innan jag fick en remiss till psyk. Socionomen som jag pratade där funkar väl om man inte har så stora problem, men jag fixar inte att pratat med henne längre. Vi kommer ingenvart.

Jag ska kika runt lite om jag hittar någonstans att maila, har social fobi så jag vågar inte ringa…

Kunde inte sova förra natten och är helt darrig i kroppen nu. Det bådar inte gott för i natt. Önskar att nån kunde komma hit och vara hos mig en stund.

du, det ÄR ok, att åka in till psykakuten om besvären verkar bli så stora, klart att du kan behöva någon nära dig, fysiskt men även kanske medicin ett litet tag.

Vännen.. att ha en närastående som sakta blir sjukare är väldigt jobbigt och påfrestande. Att denne dessutom är sjuk i alzheimers gör det inte lättare då denna går igenom en personlighetsförändring. Du skriver att allt han säger blir fel, och att han blir arg. Det är inte så konstigt förstås. Många alz. patienter blir mer våldsamma. De upplevs frustrerade, vilket inte är så underligt när ingenting de försöker göra fungerar. Detta vet du säkerligen redan om dock. :)
Din pappa försvinner sakta men säkert från den person du kände honom som, och det är inte egoistiskt att känna att det är jobbigt och kanske att du rent av vill ta avstånd. Jag vet många personer som faktiskt brytit kontakten med den sjuke när det blivit för jobbigt.

Vad jag undrar över är om din pappa får någon som tar hand om honom? Får han snart komma till ett boende? Det är inte lätt att som vanlig dödlig ta hand om en alz.sjuk, och inget vare sig du eller din mamma ska behöva stå ut med. Det bästa vore om han fick komma någonstans dit ni tillsammans kunde komma och hälsa på.

*kramar*