Allt är så jobbigt här nu igen.. pappa fick återfall för nån dag sen och som vanligt låtsas han som ingenting nu.. de stör mej. mamma säger inte heller nånting om de.

Och igår hände en ännu värre grejj, vi var i stugan och där är hela min släkt på mammas sida, och folk började klaga på att min lillebror körde cross på vallen för att dom förstörde gräset och de stördes i tv:n. och när halva byn hade klagat så vart pappa less och började bråka med morfar..

Nu är mamma jätteledsen och pappa är så jävla okänslig, man kan ju försöka att inte prata så mkt om de medans hon är så ledsen, men istället säger han att de inte rör honom i ryggen att han bråkar med morfar och mkt värre saker.

han kan inte prata han skriker jag är så jävla less på honom, känns ont att säga, jag hatar när han skriker och inte kan prata i vanlig samtalston. han är den okänsligaste människa jag känner, han tänker aldrig längre än näsan räcker.

och med tanke på vad han gjort under hela min barmdom tycker inte jag att han kan kommer här och skrika, den enda gång han har min respekt är när han skriker för då vågar man inte göra nånting. inte för att han nån gång har varit våldsam.

just nu vill jag bara försvinna, jag orkar inte med dehär. jag har ingen att prata med, saknar min föredetta pojkvänn så fruktansvärt mycket.