Hej Ulrika..*kramar dig*

Du har varit med om mycket "jobbigt" i ditt unga liv… och vet dessutom att du har ytterligare prövningar framför dig, tuffa sådana!

Att du reagerar som du gör med desperation och förtvivaln är inte så konstigt, speciellt inte när dina föräldrar inte verkar inse hur dåligt du faktiskt mår…

At tala till en "vägg" är inte lätt… och ännu svårare blir det när man mår så dåligt och ingen inser det..

Kanske har dina föräldrar helt enkelt förträngt sina "rädda" känslor över vad som varit och vad som komma skall…

Tyvärr är det ett ganska vanligt sätt att hantera det som är skrämmande..

Det tragiska är "bara"att det drabbar dig som inte får den nödvändiga bekräftelsen och förståelsen i hur du mår..

Om du skulle må bättre av att flytta hemifrån i detta läge vågar jag inte uttala mig om.. du har ju som sagt en del framför dig och då kanske du fortfarande behöver bo hemma?

Vad du däremot omgående behöver är samtalsstöd..

Du måste få ventilera dina tankar om hur du mår..

Jag ser att din psykiska ohälsa började strax efter förra operationen och det är inte ovanligt för det är en stror press på både kropp och psyke.. du är otroligt stark som orkat så bra som du har gjort!

Jag tänker att det måste finnas någon kurator på sjukhuset som du kan få kontakt med i det akuta läget som är nu..

Visst finns det någon som pratar med dig ang operationen, eller får du ingen sådan hjäp alls?

Det bästa är annars att omgående kontakta psykiatrin, akut..

Där får du akut hjälp och de remittera dig sedan till de som är bäst lämpade att hjälpa dig… både i hur du mår psykiskt och för praktisk hjälp av kurator för att ta tag i din vardag, boende osv.. 

Så var inte rädd utan sök hjälp omedelbart..

Du måste få hjälp för att orka leva ingen klarar av det ensam och förtvivlad!

Hit kan du ringa för att få prata av dig lite med en medmänniska!

Hit kan du också ringa när det är kris…

Kramar om dig mycket!

håller med Meliss.

kram!

//Wizy

Tack Citronmeliss!

jo det är väldigt tufft. och det är inte bara att mina föräldrar verkar att inte förstå utan dom har uttryckt det. har försökt att prata med dem så många gånger. min sista chans blev ett brev som jag skrev till min pappa om hur  jag mådde och kände och vad jag vet att jag behöver för att må bättre. men jag lyckades ändå inte nå fram så nu är mitt hopp om att få förståelse från dem slut.

Jag har varit i kontakt med psykriatrin och jag går i bildterapi men det hjälper inte speciellt mycket. det man behöver mest av allt är ju stöd av de som står en nära. så därför är det svårt att veta vart jag ska vända mig nu..

det med operationen vet jag heller inte vad jag ska göra med.. jag står nu på väntelista och vet inte exakt när det kommer att bli. har inte fått prata med någon om detta heller, och det är svårt att få kontakt eller veta vart man ska vända sig.

innan operationen så måste jag även fixa mina tänder, jag har tid på torsdag i finspång där jag bodde för att göra detta. men nu när jag inte är där eller kan åka tillbaka hem så vet jag inte hur jag ska göra.. om jag inte får det fixat så kan jag heller inte göra operationen. jag har funderat på om jag kan skriva mig i den stad jag har tänkt att bo i ett tag, då kan jag ju gå hos tandläkarn där men hur blir det då med operationen när jag ska opereras i linköping eftersom jag just nu står skriven i norrköping. kan jag fortfarande bli opererad där om jag byter adress? jag har många frågor och problem som måste lösas utan att veta vart jag ska vända mig för att finna svar.

jag vill ju lösa allt detta. jag vill må bättre och jag vill leva.

men allting känns så hopplöst.

heart-queen, sök efter personligt ombud, där du bor nu och be om assistans till att ordna upp det som är oklart i ditt liv.

Här är länken: www.personligtombud.se/ dom kan hjälpa till med att bena upp alla trådar, men psyk-akuten för din mentala hälsa är jätteviktigt också.

När det gäller dina funderingar kring operationer och rättigheter, så är det sådant som de personliga ombuden också är jätteduktiga på, så slipper du grubbla över, vilka regler det är som gäller.

Jag kan rekommendera ett PO… mycket bra hjälp man kan få där och väldigt skönt att veta att oavsett vad så har man åtminstone en som står bakom ryggen på en och ger stöd…

Tack så jätte mycket för tipset! ska kolla upp det..

Ja, Ullis kontakta kommunens personliga ombud och be att få komma dit. De kan hjälpa dig med samordning av de olika insatser som behövs..

PM:a gärna om du vill prata lite mer!

jag har skrivit ett mejl till dem nu, får se om dom svarar och vad dom säger i så fall.. det känns verkligen som om de är mitt sista hopp.

Vad bra att du har mejlat dem Ullis!

Du ska se att du kommer att få bra hjälp där..

Om inte så får vi slå våra kloka huvuden ihop och hjälpas åt så ska du se att allt löser sig till det bästa för dig!

Kram<img src="http://gottblandat.forum24.se/images/smiles/PDT_Love_04.gif" alt="!PDT_Love_04" title="PDT_Love_04" />

Tack för erat otroliga stöd! ett speciellt tack till Citronmeliss ^^ du är underbar! är så himla glad att jag hittade denna sidan.. jag ick ett svar där dom sa att dom ville ha mitt tele nr så dom kunde kontakta mig men dom har inte gjort det ännu, får se vad om säger när dom hör av sig. *hoppas på det bästa*

Åhh, det var tryggt att höra!

Håller tummarna att de snart hör av sig till dig nu då…

Tack vännen du är så gullig själv ju

Du får höra av dig med hur det går ..

En stor varm kram från mig till dig!

*kramar om Citronmeliss*

Hur har det gått för dig Ullis?

Har PO ringt upp dig ännu så du blivit något klokare tro…

Tänker på dig!

Kram!