Dina vänner? Är dem verkligen dina vänner om dem försvinner?

Min Farmor fick cancer. Hon har varit på ett flertal behandlingar. Och hon berättar att nu vet hon vilka som är hennes vänner och vilka som som bara snyltade på gästfriheten. Dem flästa sket väl i henne nu när hon hade de jobbigt. Men vissa, några få, stannar kvar och stöttar. Tror du inte att du också kommer att ha kvar några som faktist är dina vänner?

Låter jobbigt med resten du. Att inte kunna kontrolera sig själv är äckligt läskigt. Känns nästan som om man vore besatt av något eller någon. Eller är det på ett annat sätt?

jo absolut, men dom flesta pallar inte att jag är ledsen, eller nere kankse jag ska säga, dom klarar inte av att se mig icke glad för jag är endå den som alltid hållt igång saker och vart pigg på allt… sen nu hittar jag på ursäkter heeeela tiden ..

nej de är inte en besatt het heller, de är något annat, jag bara känner att jag är på ge att förlora mig själv ..
jag har liksom alltid haft kontrollen över mig själv.. kunnat vara glad när de krävs, funnits där för andra …. men de går inte längre. vill inte sova kan inte svoa, jag är rädd för morgon dagen.. är rädd för mig själv… vågar inte lämna ytterdörren för att jag är rädd att jag ska göra illa mig eller nån  annan i min omgivning.. är osäker på om jag ens klarar av dagen som kommer…. vill inte ha dom här samtalen när folk frågar om vi ska hitta på något, jag kan inte säga nej till dom.. jag klarar inte av det… jag är så rädd för allt nu ..

men förstår inte vad som händer med mig…
Vissa säger att jag är för stressad att jag är på ge in i väggen och andra säger att jag har ångest för att jag alltid haft kontroll och nu på ge att förlora den på grund av allt jag har runt mig..
Att jag inte tar hand om mig själv som jag ska ..

men det är något annat som spökar i mig..

Jo, Jag har bara 16 års erfarenhet av livet så jag kan inte ens föreställa mig den känslan. Det finns andra kloka människor här som kanske vet bättre. Men dem ligger och snarkar just nu.

Jag hoppas på att det finns någon som kan hjälpa dig mer än vad jag kan:/

God natt och sov gott Ciiviic.

Tja, det verkar som om du har väldigt mycket omkring dig just nu. Jag skulle tro att du har råkat ut för någon form av stressyndrom. Det enda jag kan rekomendera är att kontakta en läkare, och hoppas att du hittar en engagerad och bra sådan.

Under tiden - berätta för din omgivning att du inte mår bra. Det är viktigt att folk omkring dig vet varför du inte fungerar som du brukar. Även om du tycker att detta är jkobbigt så är det en MYCKET viktig sak att göra - annars blir ditt liv snabbt fyllt med lögner och situationer som bara ger dig ännu mera ångest, ända till dess du kollapsar, och då får alla reda på det i alla fall…..

Undvik att försätta dig i situationer som ger dig ångest. (bortsett från att berätta för din omgivning!!!)

Försök sova mycket (sömn är en bra medicin)

Undvik alkohol

Rör på dig. Om du är fysiskt utmattad kan du inte få några ångestattacker!!! 

Försök att koppla av - lyssna på finstämd musik, tänd ljus, dämpa belysningen.

Ät bra mat.

Några tips från en som levt med ångest hela sitt 43-åriga liv.

Låter som en deppression! Och tillråga på all ångest.. Hmm..
Det är Inte att leka med..

Håller med #4!

Sitt inte bara och grubbla. Du är värd ett Fantastiskt Liv!

Måste erkänna att de skrämmer mig det som ni skriver..
Jag kan inte vara sån…. neeej…..
Jag har inte tid för att vara det…. neeeej… de funkar inte..

men inget verkar funka i denna värld

Lyd ett gott råd - TA dig den tiden.

man kan gå med sin depression/ångest inom sig och försöka möta världen själv, och leva i en lögn. men det kommer att sluta med att du mår ännu värre, tro mig… jag har aldrig mått så bra som jag har gjort efter det att jag la "alla korten på bordet" och förklarade för min omgivning att jag stundvis inte mår bra, och att jag då behöver extra stöd för att klara av min vardag.

I grund och botten är det ingen skillnad på ett fysiskt och ett psykist handikapp/sjukdom. Vilken människa utan ben skulle neka en rullstol, eller föröka slå i omgivningen att benen visst är kvar?

Bästa Ciiviic,

Du säger att du håller på att förlora kontrollen över dig själv…jag har också upplevt den känslan och den gav mig panik och mängder av ångest. Jag påstår inte att jag upplevt samma sak som dig, för allas upplevelser är unika.

Att förlora sig själv behöver inte vara bara skrämmande och sorgligt, för i förlorandet finns också en möjlighet att hitta något nytt och ännu bättre. Kanske du inte har varit riktigt dig själv förut? Ofta försöker vi vara någon vi inte är, försöker vara till lags för andra och för våra egna krav och bygger upp försvarsmurar för att skydda oss från att se vårt riktiga jag och våra verkliga behov. Vid trauman och livskriser håller inte försvaren längre och vi bryter ihop.

Lyssna på de råden som folk här på forumet har gett dig och tillåt dig själv att vara svag ibland och ta den tid det behövs för att bli stark igen. Som tur är finns medeciner och annan hjälp som är som kryckor medans vi läker. Det är ingen som blir gladare av att du inte tar hand om dig själv -och de som blir de ska du strunta fullkomligt i!

Sköt om dig och lycka till!

Lyd ett gott råd - TA dig den tiden.

Det funkar mot det mästa. Bra råd av Fantastik.

Hej, Linda!

"dom flesta pallar inte att jag är ledsen, eller nere kankse jag ska säga, dom klarar inte av att se mig icke glad för jag är endå den som alltid hållt igång saker och vart pigg på allt"

Detta är din syn på hur dina vänner ser på dig och vad de kräver av dig..

Vilka är dom som du skriver om? Är det alla eller några särskilda i ditt liv? Har de uttryckligen sagt till dig att.. Du måste vara glad, annars.. !? Tänk efter..

Bär du verkligen deras välbefinnande på dina axlar? För om så är fallet, har du en enorm börda att bära..

"Klarar inte av att stötta mina vänner som jag alltid gjort, så jag förlorar dom, en efter en"

Om det är dessa du menar med dom som inte pallar att se dig ledsen och som behöver dig som en pigg kompis som häller allt igång så tycker jag att de verkar klara sig alldeles utmärkt utan dig eftersom de har en efter en har "flytt" bort från dig!

Jag säger som Veyla, är det vänner? Personer som bara umgås med dig på sina villkor när du är rolig och underhåller dem?

Är det för sådana människor du riskerar din hälsa, är du inte värd mer än så?

Du är varmhjärtad och vill andra väl, du ställer upp efter bästa förmåga… ska du då behöva rättfärdiga att du inte mår bra och inte orkar med samma tempo oavbrutet?

"jag har liksom alltid haft kontrollen över mig själv.. kunnat vara glad när de krävs, funnits där för andra …. men de går inte längre"

Du vill inte göra som jag, jag lovar!

Jag gjorde som du fanns alltid där för andra. Kom alltid tillbaka med samma fart och fläkt efter att jag hämtat mig lite.

Fortsatte och fortsatte och fortsatte.. "Jag har alltid kunnat kontrollera saker, men nu kan jag inte det längre. Kan inte kontrollera min känslor, denna panik denna ångest.. Eller vad tusan det är för något.. "

En dag gick det inte längre att komma tillbaka som jag alltid gjort förut!  Jag trodde precis som du att alla andra var "beroende" av mig och satte därför inte de nödvändiga gränser som behövs för att man inte ska gå under, för det gör man till slut om man inte lyssnar på de signaler man från kropp och psyke..

Jag lyckades lura mig själv tills jag var 40 sen gick jag i väggen totalt.. fick en utmattningsdepression som inte ville släppa trots all tänkbar behandling, min sjukdom fick dessutom en bra grogrund vilket gjort att jag ej kunnat arbeta mer…

Jag älskade mitt jobb, det kändes som en betydande del av mig..

Jag saknar det men kommer inte att orka med att återgå igen!

Var snäll mot dig själv! Lyssna på hur du mår.

All den ångest du beskriver, börja sätta gränser idag. Gå till läkaren för att få hjälp. Unna dig att orka med ditt liv i många år till. Om du mår bra kommer du att vara ett stöd för många andra människor under ditt liv… Mår du dåligt kanske du inte ens orkar hjälpa dig själv..

Ta dig tid, ta all tid du behöver för att må bra, det har du igen tusen gånger om!

Kram/Citronmeliss!

tack för bra råd . eller hur man ska se de.

Måste bara skriva av mig igen.
Jag är trött på att somna med tårarna rinnandes ner för mina kinder, är trött på att behöva vakna varje dag och första tanken är . F*n inte redan..
Så kommer alla tankar.. Måste göra saker hela tiden för att inte bryta ihop.. Sitter jag bara ner lite granna och kopplar av så mår jag så sjukt illa, kroppen skakar.. åååh jag bryter ihop..
Jag klarar inte av det.. Varje dag är en kamp varje natt är en kamp för att få sömn och vara utan mardrömmarna..

JAG ORKAR INTE MERA !!!!

har det precis som citronmeliss men hoppas kunna återgå till jobbet såsmåningom,varit hemma sen januari…

om du ska kunna börja läka måste du släppa taget och bryta ihop.låter hårt men så är det.uppsök psykakuten och förklara läget,att du inte orkar längre och behöver hjälp.dom är oftast jättebra(vet ju inte vart du bor) men dom kan hjälpa dig eller om du inte vill gå dit så gå till vårdcentralen…

jag får nu behandling men gick länge o var som du,alltid glad,tog hand om allt o alla,kontroll över mina känslor m.m. det är så man kör sig själv i botten…

du är inte det minsta konstig,bara sjuk,precis som alla säger.ibland önskar man att man hade gips nånstans, lättare för alla med en synlig elr "erkänd" sjukdom men du är inte ensam,långt ifrån…

 Kramiz…

Jag tycker att du ska prata med dina vänner och förklara hur det ligger till så dom förstår varför du inte är så social eller aktiv eller vad man ska kalla det. Då minskar risken att du förlorar dom och dom kanske ringer dig någon dag och frågar hur du mår och sånt och det kan få en människa att må ganska mycket bättre när man vet att det finns någon som bryr sig om en. Och ta den tid du behöver för att samla dig. Gråt ut allt tungt du har inom dig, prata med en kurator eller nåt. Det kan verka jobbigt och läskigt i början och man måste samla mod till sig men när man väl har kommit dit så inser man att det faktiskt gick ganska bra. I en kurators ögon så är du viktigast och hur du mår så därför tar han/hon allt i din takt så att inget går för långt! Tänk på det och gör bara det du själv vill och det som känns bäst för dig.