Hur kan jag hjälpa?!
Jag känner mig så maktlös, min pojkvän sedan över 4a år mår jättedåligt han har ångest och är stundtals jättenere. Han pratar även om självmord och liknande.
Detta är en lång historia men jag ska försöka korta ner den. Han är i grunden världens snällaste, han e för snäll och blir därför både titt som tätt utnyttjad av sina "vänner". Vi bodde ihop under 3 års tid men det blev mycket bråk då vi inte alls hade samma värderingar om bla vad en vän var. Det gjorde ont i mig att se honom utnyttjad och överkörd konstant.
Vi flyttade isär men höll kontakten som vänner allt va lugn, jag ville försöka igen det ville inte han men vi var vänner ändå. Sen när jag flyttade från vår gemensamma lägenhet bröt han ihop totalt. Han har massa ångest kom hem till mig och bara grät helt hysteriskt och ville försöka igen.
Vi började umgås igen efter hand men han mår fortfarande stundtals jättedåligt. Jag kan säga något ett skämt eller vad som helst och det triggar honom och han sjunker ner i ett så djup svart deprission så jag vet inte vad ja ska ta mig till. Jag vågar knappt prata om något för jag vet inte vad det kan göra med honom. Han överanalyserar allt och sitter och grubblar, minsta lilla fjäder blir en struts av problem..
Både jag och hans bästa vän som verkligen är en vän har försökt prata med honom att söka hjälp för han vägrar prata med oss. Till saken hör att hans bror oxå har mått så psykiskt dåligt att han försökte begå självmord. Men min pojkvän vägrar och han mår sämre och sämre och sjunker bara djupare och djupare. Jag vet inte vad ja ska göra för att försöka göra det bättre kan jag ens göra något? Jag vill inte svika honom genom att lämna honom så han får ta hand om sig själv eller borde kja kanske de? Kanske skulle han må bättre utan mig om det är jag som triggar igång hans deprissioner hela tiden?
Jag vill hjälpa honom jag vill att han ska må bra men vad gör jag när någon inte tillåter att man hjälper!? Känner att ja oxå går sönder på allas ätt när man ser den man älskar må såhär..
Yesterday is history, tomorrow is a mystery, but today is a gift. That is why it is called the "present."
Med risk för att verka både okänslig och cynisk så säger jag, backa bakåt och låt honom sköta sig själv!
Risken är annars stor att du själv går sönder, precis som du skriver och då hjälper du ingen..
Jag förstår så väl din oro och den maktlöshet som du känner över situationen.
Om detta varit under tiden ni fortfarande var tillsammans och levde ihop så hade jag kanske föreslagit rådgivning/terapi tillsammans.
Men faktum är att ni redan tidigare kommit fram till att ni har olika värderingar och därför lätt hamnar i bråk.
Konsekvensen av detta blev att ni gick isär… Och trots att du sedan var villig att försöka igen, så avböjde han..
Han har dessutom en jättebra vän att vända sig till, skriver du. Men han verkar inte vilja ha eller acceptera någons hjälp.
Du skriver att du är rädd för att du triggar igång hans depressioner, det tror jag inte!
Däremot, eftersom era åsikter skiljer sig åt så kan ju det få honom att gå igång så fort ni diskuterar, eftersom han tycker något annat än du gör.. (Då han ej delar dina åsikter om hans mående osv..)
Att tvinga på någon hjälp som inte vill ha det är inte en bra lösning, det går inte! Han kanske faktiskt måste få klara av sina funderingar själv utan din inblandning.
Även om det känns svårt att acceptera så kan man inte "vilja leva åt någon annan". Inte heller att "ge dem sina" värderingar även om det ibland känns nödvändigt..
Han kanske rent av växer när han tvingas ta vara på sig själv i stället för att du gör det åt honom.
Han vägrar ju ändå att lyssna på dina råd, … ev tom mår sämre, som du själv oroar dig för?
Som sagt, du kan inte tvinga dig på honom med din hjälp hur gärna du än vill!
Kram/Citronmeliss!
//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras
utan måste kännas med ditt hjärta
Vad jag känner igen mig.. :(
För 6 år sedan träffade jag en kille. Jag var 17 han 15. Vi blev ihop och flyttade ihop när jag gått ut gymnasiet. Jag älskade honom djupt och skulle ha kunnat gått över lik för hans skull.. Dessvärre gjorde jag det också, i princip..
Han var väldigt deprimerad och hade svår ångest. Mycket hade hänt under hans uppväxt och han slutade skolan tidigare än tänkt. Han orkade helt enkelt inte. Det var ett bra val för honom just då. Dessvärre fick jag skiten för det från hans föräldrar.. -.- Han hade ju skött sig SÅ bra innan.. *suck*
Dessvärre drog han ner mig. Sakta men säkert gick vi tillsammans ner i depressioner och ångest.. I somras valde vi att gå skilda vägar.
Idag har vi faktiskt god kontakt, och han mår såå mycket bättre. När han väl var ensam var han tvungen att jobba för sig själv. Han var tvungen att göra något för att överleva, och han gjorde det. I ilskan mot mig fann han styrkan att överleva. (enligt min terapeft.) Och att vi gick skilda vägar var det bästa vi någonsin gjort, för våran egen skull. Jag mår bättre, även om jag fortfarande är sjuk, och han är nästintill frisk. Jobbar och pluggar upp gymnasiet nu. (Lite stolt. :) )
Tyvärr kan man inte alltid göra det man vill.. DU är viktigast för dig själv..
//Ylva-Li
|| Studio Li (foto) ||
Starta ny diskussion