Usch, jag vet inte vad och hur jag ska lösa detta.

Har haft kontakt med psykiatriska kliniken i ca 8 år och hankat mig fram med hjälp av dem. Provat otaliga mediciner men inget har känts bra eller gett effekt.
Hösten 2006 fick jag diagnosen Borderline och fick ganska direkt efter det börja i DBT men det fungerade inte alls på mig, blev tom sämre + att jag stod utan enskild samtalskontakt som man ska ha. Detta resulterade i mängder av känslor mm som jag inte visste hur jag skulle hantera - mådde skit - ingen brydde sig.
Nu har psyk beslutat att jag inte ska gå kvar till dem. Ena stunden säger de att jag behöver vara lite "för mig själv och kanske med den metoden hitta tillbaka" men i nästa stund så beskiver de allt att "hon har fått all hjälp vi kan göra och vi har slut på ideér så vi får avsluta det hos oss. Finns inget mer att göra…" (pratade över huvudet på mig när min sambo var på möte på psyk för att diskutera detta).

De försöker nu tvinga ut mig i den kommunala psykiatrin. De har gett mig ett sk erbjudande, att få en person som kommer och håller mig i handen och ser till att jag kommer ut lite. Jag blev arg eftersom jag faktiskt klarar av den biten själv och har aldrig varit så dålig att jag inte klarat det. Varför ta bort ngt som faktiskt fungerar??
Till saken hör att vi bor i en liten skithåla på ca 3000 inv där alla känner alla och det snackas mycket skit om alla. De personer som gått ut med att de mår dåligt snackas det mycket skit om och många hårda ord kommer från inv. munnar angående hur störda de peronerna är :(

För 10 år sedan, då jag klappade ihop och blev dålig gjorde min sambo och jag ett val, tillsammans, att detta stannar mellan oss. Vi blandar inte in ngn i vårat privatliv eftersom detta är privat för oss. Ett problem kanske många tänker men efter 10 år så har vi ett fungerande socialt liv där personer känner mig som XXX sambo och jag har vänner som känner mig för den jag är som person och accepterat mig och jag trivs med de relationerna jag har. Ingen av dem vet att jag är sjuk och jag känner mig avslappdag i deras sällskap eftersom de gillar mig för att jag är den jag är och jag behöver inte känna att de vet för mycket. 
De allra närmaste vet om läget men de är få, väldigt få. Inte ens sambons släkt vet om det, ett eget val eftersom hans far inte är den humanaste. Han använder rätt hårda ord om dem som mår psykiskt dåligt och har en åsikt. Hans syster gottar sig i andras problem och är inte sen på att snacka skit om allt och alla… hon tycker att hon är bäst på det mesta!

Nu har psyk fått för sig att detta ska ut och att jag behöver möta demonerna. De visar ingen respekt mot mig och min sambo och detta erbjudandet som det så fint heter är eg ett måste… Min fd samtalskontakt frågade om vi inte skulle flytta! Vi har flyttat hit för ngr år sedan (sambon är uppvuxen här och har sina kompisar och släkt här) och lagt ner massor av tid med huset, barnen har fått kompisar och store killen börjar skolan i år. Ska de tvinga oss att flytta också? Kan de göra livet så odrägligt för oss att vi måste fly från orten vi bor i och barnens kompisarna finns??

Vad har man för rättighet som patient?
Har jag rätt att söka till en kurator på en annan ort men i samma län??

Jag vet snart inte vad jag ska göra eller hur jag ska hantera detta. Jag söker sjukersättning på nytt och jag känner mig tvungen att acceptera dett med rädsla för att om jag nekar vård så kan fk anse mig frisk… Har även fibromyalgi som jag behandlar och just nu trappar ut medicin mm.