Det låter jättetufft vännen. Tycker det låter som att du har panikångest? Är det ofta du känner såhär när du är på offentlig plats, med andra människor runt dig? Händer det även när du är ensam?
*kramar*

#1 - Jo, men livet är ju sällan lätt heller :/ Nu det senaste har det ju hänt två gånger på en ganska kort period (fredag - tisdag). Och ju mer jag tänker på det desto fler gånger kommer jag fram till att det kan ha varit tidigare, dock har dom varit ganska utspridda över de senaste åren. Ofta och ofta, det händer lite då och då, men det kommer väldigt plötsligt så om jag tex. är på stan så kan jag må nästan helt bra ena stunden i en affär, men i samma stund som jag kliver in i nästa så mår jag hemskt… Dock händer det inte när jag är ensam, och sålänge jag är hemma så mår jag oftast riktigt bra (vilket ger mig dåligt samvete eftersom jag är hemma fast jag mår bra…)
Tack för svaret :)

Jag förstår precis hur du menar. Och jag tror att det är lite så panikångest och panikattacker kommer. De kommer när man minst anar det. Hemma är du antagligen trygg, vilket gör att din kropp är avslappnad och du inte får några anfall, vilket är jätteskönt förstås. Så jag tycker inte du ska ha dåligt samvete. Funderar lite på vad som kan ha triggat attackerna. Är det något som har hänt? Känner du dig osäker, rädd, ensam? Mobbad? Om du tänker på ett eller flera tillfällen, är det något mindre, större som hänt strax innan attackerna kommer? Någon dag innan, samma dag eller någon vecka?

En sak ska du veta iaf. Du är långt ifrån ensam. :) Och framför allt, du är inte konstig, det inget fel på dig.

#3 - Skönt att höra att någon förstår :) Jag ska fundera mer på vad som kan tänkas orsaka attackerna. Jag har kanske en tanke om vad som kan satt igång två av dom, men resten vet jag inte :/
Jag vet väl egentligen att jag inte är ensam, mamma har berättat om mängder med personer i hennes närhet (på jobbet främst) som haft liknande grejer. Men det är svårt att inte känna sig ensam och konstig när man går här hemma och så få i ens omgiving tycks förstår :/

Absolut! Det är så svårt att inte känna sig ensam.. även fast man vet att hel drös med människor känner likadant. För just i den stunden du mår som du gör, så är du ensam i din kropp.. Jag känner mig som världens mest konstigastem, sjukaste och ensammaste människa när mina attacker kommer. Jag har inte riktigt samma "symptom" som du när mina ångestattacker anfaller. Utan jag blir mer snurrig,yr, går in i mig själv.. stänger typ av det mesta runt omkring mig, sen börjar jag få kramper i alla kroppsdelar innan det avtar och jag storgrinar..

Jag hoppas innerligt att du får någon att prata med. Det är så viktigt, och även om det känns som att de inte har en aning om hur du mår, så har de trots allt kännedom, kunskap och inte minst erfarenhet om ditt mående. Så att de kan vägleda dig till ett bättre mående. :) Jättebra att du har fått tid hos psykologen. Jag tror och hoppas att hon/han kan leda dig på rätt väg.
Ett tips om du tycker att det känns konstigt att prata med en främmande människa. Skriv ner hur du mår. Var inte rädd för att verkligen gå in på djupet. Förneka inte dina känslor. Det är så lätt att när man börjar prata att man tycker, "Naah.. det är nog inte så farligt egentligen. Mår väl lite illa sådär.." Utan skriv exakt hur du mår. När jag läser hur du skriver så verkar du ha skrivandet på din sida, varav mitt förslag. Jag tycker själv det är så mycket enklare att skriva hur jag mår, än att säga det. Att säga det kan ibland vara för mycket, som att man först då erkänner för sig själv hur "sjuk" man är..

Har också en myyycket känslig mage så jag förstår hur det påverkar också. Precis som din så krashar min mage fullständigt för minsta lilla. I höstas när jag var inne i en dålig period så råkade min mor säga något aaaningens negativt.(minns inte ens vad idag.) Samma dag så satte min mage igång. Fick springa på toa konstant, hade fruktansvärda smärtor osv.. Berättade dock detta för min mor och skämdes ju inte lite.. *host* Så vi pratade om det och efter det mådde min mage mycket bättre. :)

Men det är viktigt förstås att du tar upp även hur din mage mår när du mår dåligt. Som min läkare sa till mig sist. Min mage är min mun. Den talar om för mig när jag inte mår bra.

*kramar från en annan ångestfylld människa*

#5 - Jo, men jag tänker inte så mycket när jag får attackerna, eller jo, tänker gör jag men det är mer flykt, rädsla, panik och sådana tankar. Jag kan känna en lätt yrsel efter attacken. Men det är alltså så att panik attackerna kan vara olika, ser olika ut för olika människor?

Jag har mamma som är ett otroligt stöd och även pappa. Nu på eftermiddagen har jag lyckats prata mera med en utav mina kompisar så jag tror att hon förstå bättre nu också. Tack för tipset :) Jag ska ha det i tankarna.

Jag har också fått höra liknande saker om min mage ^^ Ska vi bilda klubb? *s*

Kramar till dig med, tack för stödet.

Välkommen hit, Hanna, hoppas du mår bättre snart. Kram! :)

Oja, panikångest/panikattacker kan se ut på olika sätt. Min far upplevde också panikattacker när han nyss hade fått hjärtinfarkt. Hans gick mer ut på extrem ångest, sen fick han ont i hjärtat så han trodde att han fått en ny infarkt. Så hans gick mer ut på smärta. Medan din och min, verkar vara mer ångestladdad.
Men du ska se att det blir bättre. Det finns hopp för oss alla!

Jätteskönt att du har stöd i din familj. Det är jätteviktigt. Vet inte hur mycket jag pratat med min pappa under tiden jag var som sämst. Och hur mycket jag lärde känna honom, så det hade sitt positiva i sig. ;-)

Hej Abico hoppas att vi kan stödja dig en smula här ,men det är en jobbig tid som du går i genom nu , men du, det kommer att bli bättre , och när du inser att det är OK att må dåligt o inte lägga en skuld i det ,för när du säger till dig själv ,nu får jag inte o nu kommer det igen ,måste fly ,men det måste du inte ,ha en plastpåse som du kan spy i, om det skulle bli så ,av dramatisera din fobi ,så fort du gör det kommer du att må bättre , jo det är lätt och säga jag vet det ,men är en fin början för dig att börja släppa på din överkontroll på dig ,att kunna bara skita i det ,blir du dålig , så ja då får det väl bli så då ,det ÄR inte hela värden om du inte skulle kunna leva upp på dina krav på dig själv  .

#7 - Tack. Det hoppas jag också :)

#8 - Okej :) Ja, det är jätteskönt att jag har familjen bakom mig iaf. Och en av mina närmsta kompisar, den andra har tyvärr väldigt svårt att se att man kan må dåligt utan att ha feber… Så hon är inte lika lätt att prata med om detta :/
inget ont som inte ha något gott med sig, eller hur säger man ^^

#9 - Tack för de orden. Jag jobbar på det.

Både igår och idag har jag faktiskt varit ute bland folk :) Igår åkte vi till Göteborg för att köpa fler gerbiler till min syster, då lyckades jag gå in i flera affärer utan några attacker (jag kände att det var ett par på väg i en av affärerna, men jag lyckades att komma förbi det och strax därpå kunde vi lämna affären). Och idag var jag iväg och gick tipspromenad (i skogen visserligen, hade det varit inne i stan eller så så skulle jag inte ha gått) och det gick bra, förutom att jag började må hemskt dåligt när vi kom in i huset och skulle lämna in våra tipsbrickor. Då hamnade vi nämligen i kö och fick stå jättelänge därinne, obehagligt. På vägen hem skulle vi stanna och handla men jag stannade i bilen. Men jag är ändå nöjd med att jag klarade såpass mycket :)

Kanon bra  av dig ,du är en modig tjej ,du har en motståndare som är listig nämligen du själv , men om du kan utmana dina demoner ,så har du vunnit ,för dina demoner är bara uppblåsta skuggor av fruktan ,så fort du vågar gå och sätta dig i en som du upplever som svår  och kan säga till dig själv ,jag mår dåligt nu men jag gör det i allafall så har du vunnit. Inte lätt jag vet ,fy vad jag har mått skit många gånger ,men när jag till låt mig att mådåligt ,och struntade i vad eller om någon skulle tycka något ,så sjönk ångersten genast ,för det är dina tankar om hur du skulle uppfattas om du inte skulle "klara det " och uppfattas som konstig ,men det är dina tankar o inte andras ,har jag fel ? så funkar det för mig , rätta mig om du tycker att jag är fel ute !

Vad skönt att du klarade att gå ut lite! Även om det kändes jobbigt, och kanske rent av inte går nästa gång, så vann du något denna gång. Ett steg fram.
Eller som min pappa brukar säga, tre fram, två bak. Det går långsamt, men förr eller senare kommer man fram. :)

Idag var jag hos skolpsykologen igen, det var ganska jobbigt… Tidigare idag så ringde en av mina lärare hem (för tredje gången under den tid jag varit borta nu) hon sa att hon saknade mig i klassen och berättade att jag var en av två som fått MVG på våra senaste uppsatser :) Sedan började hon fråga en massa grejer om hur jag mådde och jag förklarade att det var inget vidare men att jag skulle träffa psykolog och sådär och då säger hon något i stil med "Jadu, men du vet att alla har det lite jobbigt ibland men bara man försöker så går det ju över, du klarar allt att gå till skolan igen om du bara anstränger dig, eller hur? Du är ju en sådan glad och redig tjej". Jag hummade lite och sa hejdå, men efteråt var jag så arg på henne - hon vill ju bara vara snäll och menar inget ont men det var inget lämpligt att säga till mig just nu liksom… Min handledare satt iaf. i samma rum och tyckte det var otroligt jobbigt att den här läraren sa så mycket "dumt". Så när jag kom till skolpsykologen hade hon redan hört om det.
Men vi har iaf. bestämt nu att jag ska träna på att åka till affärer och träffa folk i större antal istället för att bara sitta hemma. Och sedan ska jag gå till skolan på måndag eftermiddag och vara med på dom två sista lektionerna på dagen. Innan dess ska min handledare ha pratat med klassen om mig, officiellt har jag varit sjuk och mår fortfarande inte helt bra efter det - är därför trött och ska börja gå i skolan igen, korta skoldagar.
Det käns ju bra att det händer saker men samtidigt är det otroligt jobbigt *suck* När jag väl är i skolan på måndag så har jag inga som helst chanser att gå hem om jag skulle börja må dåligt, och det gör mig halvt skräckslagen… Mår jag dåligt så måste jag först prata med skolpsykologen (skicka sms så komemr hon springande, jag kan knappt tänka mig något värre..) och även om jag gör det så kommer hon inte att släppa mig. Usch, det här är hemskt.
Godnatt på er, nu ska jag frsöka sova och inte ligga och grubbla hela natten.

Förstår din oro, verkligen. Men samtidigt tror jag att den här psykologen verkar vettig. Just det du skriver att hon inte kommer släppa dig, tycker jag låter bra. Det betyder ju inte att hon kommer hindra dig att gå hem om det verkligen inte funkar, utan att hon kommer hjälpa dig, stötta dig och finnas där för dig hela tiden.

Jättebra att du får träna lite också. Antar att du samtidigt får prata med psykologen på vanligt vis? Bearbeta allting och alla dina negativa tankar och din oro?

Förstår att du blev arg och besviken på din lärare.. Antagligen har inte en aning om vad som händer med dig. Tyvärr är det ju vanligt begrepp att säga "tonårsdeppression" etc.. Blir galen på folk som använder det ordet. För mig finns det inte. Är man depprimerad eller har en annan psykisk åkomma så har man, det är INGET man någonsin ska försöka trycka ner.
Med största sannorlikhet är din lärare osäker och inte riktigt vet vad hon ska säga, och då kommer det plumpt ut sånna här tråkigheter.. Inget du ska bry dig om. :)

Och megagrattis till MVG'et! Får jag fråga vilket ämne?

solklart fall av panikångestsyndrom låter det som.du behöver gå och få hjälp på typ bup,där dom dels kan ge dig en klinisk diagnos(lättare o ta på,för både dig o andra) att du faktiskt har en sjukdom,sen för att få hjälp med att lära dig o hantera den,det finns metoder som funkar fast det är lite olika från person till person,medicin kan vara till hjälp men endast som "krycka" om du fattar.jag har tabl som jag alltid har med mig när jag måste typ åka i en full buss,gå i affärer m.m. 9 ggr av 10 hjälper det bara att veta att jag KAN ta en… vad som utlöser det är oxå olika men många saker har vi med psp gemensamt: stress tex,inre(man känner sig inte stressad) och/eller yttre,prestationsångest,tar hand mer om andra,leva upp till orimliga förväntningar(som man ofta antar personer har) m.m. jag hade genast dragit ner på alla dina aktiviteter! rekommendationer jag fått som mamma och ger som barnskötare är en aktivitet åt gången,inte mer. speciellt när man kommer upp i högstadiet/gymnasiet där det ställs så många andra krav/förväntningar på en. skönt att du ändå talar om detta med familj,vänner m.m. det hjälper och som du ser,du är långt ifrån ensam detta är en otroligt vanlig sjukdom,främst bland tjejer/kvinnor,tyvärr så ligger det fortfarande en skam i att ha sjukdomar som inte syns…brukar säga att det är som ett brutet ben till mina stora barn… lycka till vännen!!

Gud så kul för MVG:t, Hanna! Grattis, grattis :)

 #13en del försöker att stöja men när den personen inte har något som helst begrepp hur du har det så, blir det så fel ibland ,en som har seglat fram på livets räkmacka ,den förstår NADA !!!!!

#14 - Jo, det är väl bra. Men det gör mig ändå skräckslagen att jag inte kan lämna skolan när jag mår dåligt utan att prata med henne först…

Jag antar det, vet inte riktigt vad som händer nästa gång. Nu sist ville jag bara slippa ut ur rummet och åka hem och lägga mig på sängen och gråta. Jag tyckte hon var jätte elak (fast det är hon ju inte…) när hon liksom sa åt mig att det syns ju inte på mig att jag mår dåligt, attackerna syns inte utanpå utan allt är i min kropp, mitt huvud och därför är det möjligt att övervinna typ. och det var jättejobbigt att höra på något vis. Det är ju skönt att det inte märks utanpå men jag mår ju så fruktansvärt dåligt innuti vid den tidpunkten och då är det svårt att se hur ingen annan kan märka det… *någon som förstår mitt svammel?*

Det var i franska :)

#15 - Jag får ju någon form av hjälp i skolan nu av skolpsykologen, är inte det samma sak som bup? Skolpsykologen har visserligen sagt att hon varken kan ge mig några tabletter eller ställa någon diagnos - och iaf. det sistnämnda vore hemskt skönt att ha. Jag ska dra ner på aktiviteter - har tänkt slopa en av dom ganska länge men inte kunnat bestämma mig, men nu åker den och sedan är det konfirmation om en vecka (ska träffa prästen och min konfa ledare imorgon och prata om hur jag ska ta mig igenom det…) så då slipper jag den sedan och sen har jag en aktivitet som ligger på torsdag kvällar och som knappt kostar något och dit kan jag gå och så som jag vill så där kan jag gå kvar och sedan också fortsätta rida. Tack :)

#16 - Tack ^^ Det har gått förvånadsvärt bra i franskan det senaste, ligger bland de bästa i den gruppen. Jag tycker det är kul med språk och har ganska lätt för det - tyvärr är jag den enda från min klass i den gruppen, och jag känner ingen av de andra värst väl (trots att vi läst ihop i ett par år) + att det bara är jag och två tjejer till, och dom två är inte riktigt "min sorts vänner". Så ofta sitter jag själv på de lektionerna och jobbar ensam på parövingarna och känner mig lagom uppskattad -.-'

#17 - Jo, det är väl tyvärr så..

Äsch, franska är jättesvårt tycker jag, skönt att du har lätt för det :)

nej skolpsykologen är inte samma sak.på bup finns specialutbildade socionomer som kan mer om ditt tillstånd.bara det att hon kommenterar att det inte syns säger en del tycker jag.det är ju det problemet många av oss har,att vårt tillstånd inte syns o det gör det osynligt och obegripligt för andra,tyvärr. att du bara vill därifrån när du får en ångestattack ingår i mönstret.kroppen pumpar runt adrelanin och förbereder sig för flykt o alla dina instinkter tar över.kan vara skönt o veta att reaktionen är normal,jag har samma. ett annat sympton,ang din mage, är faktiskt att det psykiska måendet påverkar det fysiska.jag, tex, är nu sjukskriven för utmattningsdepression o innan var jag ständigt sjuk,förkylningar m.m. mitt mående drog ner mitt immunförsvar sen är magen en klassiker,när jag får en ångestattack får j alltid rusa på toa o blir sittande…

iaf…be din mamma kontakta bup, så du kan få riktig hjälp,sen är det ju bra att ha nån o prata med i skolan oxå,så klart…

#19 - Lätt och lätt, jag jobbar på :)

#20 - Okej. Jo, vi kanske borde prata med Bup då. Men det käns ju konstigt att berätta för skolpsykologen att jag går där också, det innebär ju att jag inte är nöjd med hennes hjälp.
Men ja, jag ska prata med mamma.

För ett par timmar sedan var jag och mamma i kyrkan för att prata med prästen och min konfa ledare. Jag konfirmerar mig lördag den 26, och som det är nu så kommer jag ju inte kunna genomföra alltihop. Så vi pratade om alternativ, och jag blev riktigt rörd av att höra att dom var villiga att ställa upp så mycket för mig :') Om jag ville kunde dom nämligen ordna en egen konfirmation åt mig i en närliggande kyrka lite senare på dagen, om jag ville kunde det bara vara jag, familjen och prästen där. Annars hade dom ordnat så att en kille kunde komma dit och spela orgel och grejer för oss också :') Annars kan jag få vara med på den "riktiga" konfirmationen med min grupp, men jag slipper själva framträdandena och sådär, får sitta på den plats som är minst synlig för publiken och så.
Det kommer bli jobbigt oavsett vad jag väljer, men jag tror jag ska välja den riktiga ändå, jag hoppas och vill klara den.

Åh vad skönt med människor som förstår och vill hjälpa! :)
Fast inte tror jag din skolpsykolog blir ledsen eller upprörd inte. Det är väldigt vanligt att även de skickar vidare. Det är nästan att de alltid gör så. Att de tar det första, ser vad som bör göras, och sen skickar vidare till en mer omfattande hjälp. En hjälp som är mer skräddarsydd för just dig.

Min kurator sa att hon inte kunde hjälpa mig med mina problem, och att hon skulle prata med min mamma, för att hon skulle ringa bup.. Hon borde inte ta det fel, dessutom är det du som ska må bra, tänk inte på henne du, Hanna, när man inte mår bra själv ska man inte försöka hjälpa andra.

dom har så rätt,#22 o 23,om hon är proffs tar man inte sånt personligt,säg att du kommer fortfarande behöva hennes stöd i skolan.va bra att ni pratade med prästen,se, bara man är rak o ärlig så fixar det sig (inte alltid men ändå). starkt o va med på den riktiga hoppas det går jättebra men j tror du klarar det nu när du vet att dom vet läget o verkligen bryr sig om dig!

#22 - Okej, men jag ska inte vänta och se om hon skickar vidare mig senare då?

#23 - Hm, okej. Men jag är sån - vill inte göra någon ledsen eller så…

#24 - Jag hoppas också det går bra :) Mamma och jag ska åka och köpa lite konfirmationskläder någon dag nu, nästa prövning.

Jag tycker att om du känner att psykolgens hjälp inte är tillräcklig, så ska du inte vänta och se om du blir vidareskickad. Fråga henne/honom vad han tycker, och säg att du tror att du kan behöva ännu mer hjälp. Det är då dennes uppgift att hjälpa dig att få den hjälpen.

Jag pratade med mamma idag om bup och hon tycker att vi ska se om det hjälper med skolpsykologens hjälp. Och om hon sedan tycker att jag behöver mer hjälp så kommer hon antagligen skicka oss vidare.

Idag har jag åkt iväg en sväng för att hjälpa till och hämta vår nya husvagn :) Och senare var jag också iväg en sväng för att hyra film. Alltihop gick utan större problem, mådde lite dåligt en stund på filmtajm men det gick över. Imorgon ska vi till göteborg och köpa konfirmations kläder, håll tummarna för att allt går bra.

*håller tummar! och kissarna håller tassar*
Var dock inte rädd att stå på dig om du känner att du behöver mer hjälp än vad psykologen kan ge.

Det låter bra tycker jag! Du och skolpsykologen kommer att märka om det kanske blir aktuellt med BUP i stället!

Positivt att det dåliga gick över, måste säga att jag tycker du är så duktig som utmanar ditt dåliga mående genom att pröva fastän du mår dåligt! Och varje framgång är en seger..

Lycka till med "klädresan", du får berätta hur det gick!

Soliga kramar från Citronmeliss!

Nu är jag hemma från "klädresan" vi kom inte till Göteborg utan hamnade i Borås ^^ Funkade lika bra. Jag hade satt upp för mig själv att tre affärer skulle jag klara, och det gjorde jag + många, många fler :D Inte en enda riktig attack på hela dagen, trots att jag känt att det varit påväg två - tre gånger. Men då använde jag det tipset jag fick av skolpsykologen: knyt vänster hand, andas in 3sek, håll andan 3sek, andas ut 3 sek - och slappna av lite i handen och sedan fortsätt till handen är helt avslappnad :) Och det fungerade! Och nu käns allt så himla lätt, jag har fått tag i en jättefin konfirmations klänning som jag ska ha nästa lördag - då det ska gå helt bra att vara i kyrkan med alla människor, och på måndag eftermiddag ska jag till skolan och det kommer också gå jättebra. Jag är så glad just nu ^^ Ska nog ta och prova fina klänningen en gång till, mysa lite med marsvinen också kanske (fast inte i klänningen ^^). Och vädret är underbart ute *wiie* Snart är det sommar!

skönt o höra att du mår ok och att det funkar det du beskriver kallas KBT= kognitiv beteende terapi, att lära sig känna igen mönster,situationer för när risken för en attack är stor och ha "verktyg" för att ta kontrollen.duktigt!!

,bra gjort av skolpsykologen att ge dig ett verktyg som funkar för dig.

Oh vad skönt att det gick bra, och vad härligt att du hittat ett knep som funkar!

BRAVO !!! Vad kul att du har lärt dig ta kontrollen över dina felaktiga tankar ,det är ett bra verktyg som du har nytta av hela livet !

Tack, eller vad man ska säga ^^
Idag ska jag till skolan *puh* Det käns jättejobbigt och jag är orolig för att allt ska gå snett. Det är visserligen bara två lektioner - men det räcker ju gott och väl. Längtar så efter att få det överstökat så att jag kan andas ut igen.
Håll tummarna för att allt går bra idag.

Hoppas att det kommer gå bra idag! Tänk på att även om det inte fungerar så är det okej. Bara det att du gör alla förberedelser att gå till skolan, går dit och är där en stund är jättebra!

#35 - Jo, men jag "får" inte gå hem även om jag mår dåligt, så måste jag kontakta skolpsykologen och prata med henne och grejer - och göra en så jättestor grej av att jag inte mår bra. Och det käns hemskare än att bara tvinga sig igenom hela dagen.. Jaja, det kommer vara en enorm lättnad att få det över och det är främst den lättnaden som gör att jag går idag, vill känna den och kunna slappna av ^^

Sitter här och tänker på dig, Hanna.
Jag klarade mig iväg till skolan idag med, vi har temavecka Matte :P

Nu är jag hemma :) Det gick riktigt bra faktiskt, mycket tack vare underbara kompisar. I slöjden är vi bara tjejerna i "min" grupp så där var det lugnt, mådde lite dåligt mot slutet av den eftersom att jag visste att "nu ska jag möta resten av klassen" men det gick bra. Dom två personer vars frågor som jag varit mest orolig för var inte där ^^ Och mina lärare var jätteduktiga "klappa på huvudet ;P" jag bad nämligen skolpsykologen prata med dom och säga att jag skulle komma och att dom inte skulle ställa några frågor eller sådär. Och det gjorde dom inte. Pratade med So läraren efter lektionen och han sa att jag skulle strunta i det prov som jag trodde att jag skulle ta igen (och var inställd på att ta igen nästa måndag) och istället satsa på att må bra igen - får "bara" G i geografi den här terminen men det har aldrig varit mitt starka ämne direkt. Sedan sa han att resten kan jag ta igen i nian och få ett VG när jag mår bättre ^^ Riktigt gulligt av honom tycker jag.

Tack för att ni höll lite tummar och tänkte lite på mig - det hjälpte :) Nu får vi se när det blir skola igen, det kändes ju bra idag ändå så senast på fredag eftermiddag igen om vi inte bestämmer annat på onsdag när jag ska träffa psykologen.
Kramar till er, hoppas att ni haft en härlig dag hittils - solen lyser här och jag fick en härlig promenad hem från skolan i bara tröja.

Åh vad härligt! :) Och vad bra att lärarna inte ställde en massa frågor, sånt är jättejobbigt.

duktig du är o vilka bra lärare som fattar. ett G är helt ok,tycker jag (som mamma). har en dotter som oxå går i 8an o det är jobbigt nog utan att behöva kämpa mot PÅ,så jag tycker du är en stark tjej! kämpa på o se dom dagarna som funkar. sen dom dagar som inte funkar är inget nederlag,kom ihåg det, såna har vi alla..

kram på dig..

Är en far till två  döttrar (17-22 år ) som jag om min fru älskar över allt annat ,har försökt att hjälpa dom så mycket det gå utan att bli överbeskyddande . men skolan har och är en liten oroshärd för oss ,men så fort dom  lämnade grundskolan så har det släppt ,hoppas att du kan se fram åt nu och ta dagen som den kommer ,alla dagar blir inte bra ,men du kommer att gå vidare nu ,ett steg i taget ,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

Idag är det en härlig dag :) Har gjort lite skolarbete nu på förmiddagen och ska om några timmar iväg till skolan på utvecklingssamtal (har ingenting att göra med panikångesten - fast det kommer väl upp antagligen ^^'). Men det käns helt okej.

Det låter jättebra, lycka till!

Kram/Citronmeliss!

Nu har jag precis kommit hem från skolpsykologen. Hon tyckte att jag kunde vänta med att lägga på mer skola - men jag höll inte med ^^' Så nu ska jag till skolan på fredag eftermiddag igen och det käns jättebra!
Jag gillar henne inte riktigt alltså, det käns som om hon överdriver/ har en överdriven bild av min ångest. Jag nämnde idag att jag brukar kolla ut genom fönstret innan jag hämtar posten eftersom jag inte vill stöta på någon. Och då fick hon för sig att jag hade väldiga tvångstankar :/ Jag förklarade dock ganska snabbt att näe, jag brukar bara dubbelkolla dörren på kvällen innan jag lägger mig så att den är låst - annars gör jag inget sådant. Så nu hoppas jag att hon förstår det….
Men det käns iaf. jättebra just nu :)

Hm, jag skulle nog snarare tolka ditt "beteende" med att kolla ut genom fönstret, som social fobi och inte tvångstankar. Men det kan ju också vara så att hon inte har så djup kunskap iom att hon är skolpsykolog. Men hon verkar iallafall bry sig, vilket ibland är ett av det viktigaste. :)
Men det är bra att du rättar henne och talar om när hon antar fel. Många psykologer tror jag gör lite så. De antar och ser om de får respons och bildar sig en uppfattning utifrån det.
Jätteskönt att höra att du fått mersmak på skolan! :D Det är toppen. Lev på det nu. Men bli inte jätteledsen om eller när det kommer en nerperiod igen. Det är som sagt rätt vanligt att det går upp och ner. Så att man ibland känner sig sämre igen. Men det går över och man går upp igen.

Att dubbelkolla dörren tror jag är rätt vanligt faktiskt, utan att ha tvångsbeteende. Det är när det börjar kontrollera ens liv som man ska se upp. Inte sover du jättedåligt t.ex, eller får panikattacker om du inte har kollat dörren?

Precis, och det här psykologen har inte varit ute på "fältet" så länge heller :) 2 år eller något sådant sa hon. Näe, inte mer än att jag funderar på om jag låste dörren (det är nämligen ingen annan i huset som gör det på kvällen så det brukar vara jag - om det inte är så att ingen varit ute sedan pappa kom hem för han brukar låsa ^^) och måste gå upp och kolla. Men när jag tänker så, så är dörren alltid olåst :P

Idag var jag i skolan då i tre timmar eller något - de två sista lektionerna. Funkade fint, trots att det var väldigt jobbigt innan då jag legat dålig "sjuk-sjuk" i några dagar och var lite extra nojig över att något skulle hända. Just nu är dock mitt största problem konfirmationen imorgon. Vi har nu städat hela eftermiddagen-kvällen och huset börjar se bra ut. När man är igång och har sig så tänker man ju inte så mycket men när jag sätter mig ner kommer tankarna "Tänk om… och tänk om… och vad gör jag om… och vad kommer dom säga om…" och sådär. Men det ska nog gå bra hoppas jag. Nu ska jag sova, jag är helt slutkörd. Och pollenallergin gör också att jag har konstant huvudvärk och blir trött snabbare. Så nu kommer jag förhoppningsvis sova gott :)
Håll tummar och tår för mig imorgon.

Jag håller alla tummar och tår för dig imorgon ska du veta..

Lycka till tjejen!

Oja! Håller stoora tummar och tassar här borta!

Hah! Jag minns när jag konfirmerade mig. Jag höll ljuset lite väl nära ansiktet så efter ett tag så började ljudet försvinna. Jag viskade det till den som stod bredvid mig och prästen frågade om det var nåt som var galet. Vid det laget började ljudet nästan försvinna helt så jag tror jag nästan skrek ut att jag inte hörde nåt. *skrattar* Och efter det så försvann synen, fast då hade de tagit mig åt sidan och lagt mig på golvet med benen högt. Så jag svimmade aldrig. ;)
Men trots den bravaden så var det ingen som skrattade åt mig. (Eller jo, faktiskt, en grabb skrattade när jag sa att jag inget hörde, men han trodde nog jag skojade) Men efteråt var det iaf ingen som sa eller retade mig. :D

Det har gått jättebra idag, mycket bättre än vad jag vågat hoppats på :) Det käns så otroligt skönt att ha konfirmationen avklarad. Jag har oroat mig över den längre än jag kunnat tro själv tror jag och det är så sjukt skönt nu när det släppt. sista gästen vinkade vi av vid nio tiden och nu har jag ätit lite mat och så och ska dunsa i säng - dödstrött.
Men jag måste bara visa en bild på en ring jag fick idag av min mammas syster med familj - inristat i den är nämligen COURAGE = mod. Och jag tycker verkligen att det är ett oerhört viktigt ord för mig själv just nu. Jag har ju faktiskt lyckats samla ihop tillräckligt med mod den här veckan för att ta mig till skolan två gånger och dessutom till kyrkan för att konfirmera mig. Och mer mod kommer jag få skrapa samman innan livet är förbi :)
Tack för ert stöd!

Du har allt ditt mod samlat i din ring. Titta på den varje gång modet sjunker. :)
Vad skönt att konfirmationen gick bra!

Vilken fin ring, Hanna.. jag vill också ha en :P

Grattis vännen till konfirmationen och att allt gick bra!

Det var en jättefin ring du fick, den blir en ständig påminnelse om det mod du uppbringade för att klara av denna dagen som du så duktigt kämpat på för att klara av!

Kram/Citronmeliss!

#50 - Ja, det ska jag göra :)

#51 - Tack. Du får väl ta en sväng till guldfynd eller något ^^

#52 - :) Tack.

Nu ska jag iväg till skolan om en liten stund. Det käns okej. Men jag har fått jobba emot mig själv lite idag för jag har en tendens att börja fundera över vad som kan hända lite för mycket. Som mamma skulle sagt "Skapar problem som inte finns".
Men dte komemr att gå bra :)

En sväng till guldfynd utan pengar kallas nog för stöld ;D

Jag tror vårt skrutt är bra sugen på den där ringen va? ;)

Abico: Det är sånt som man får jobba med dagligen. :) Att försöka se/känna när man börjar skapa problemen som inte finns. *kram*

Det gick bra i skolan igår :) Kände dock paniken komma krypande på So:n när alla började prata om alla prov som är på gång nu… Jag har ju missat typ. 3 stycken, så var det matteprov den här veckan, svenska prov på g., musikprov + uppsats, So prov och sen ska jag göra ett muntligt NO prov såsmåningom eftersom jag missade det… Hel plötlsigt inser jag hur sjukt mycket jag måste ligga efter i skolan - jag gör skolarbete här hemma ca. 1 timma om dagen men det räcker ju inte på långa väger. Att jag måste sätta mig och plugga till alla dessa prov - helt NU gör mig gråtfärdig och illamående. Hur ska jag klara av alltihop. Det käns som så enormt mycket! Så idag känner jag mig rätt uppgiven inför alltihop, jag vet inte vad jag ska göra - i vilken ände jag ska börja för att klara av det.

Kan du inte prata med dina lärare om det och se om det finns någon medelväg för dig att gå? För det första är G heeelt ok! Det ÄR trots allt godkänt och mer än så kanske du inte ska satsa på just nu. Kanske kan de ta bort några prov för dig för att det ska kännas lite lättare?

Måste du göra bra ifrån dig i alla lägen ? Du är bara en människa ingen maskin ,man måste inte lyckas med allt till hundra procent , kör på G över hela linjen o blir det inte det så rasar inte värden för det !!! För du har väl inga krav från dina föräldrar ,att lyckas i alla lägen ?

#57 - Jo, det kanske jag kan. Men jag har aldrig varit en sån som siktar mot G. Jag siktar alltid på toppen ^^' Sätter upp mål som jag inte klarar…

#58 - Ehm… Jo, det måste jag väl… Nej, nej mina föräldrar tvingar mig inte till något - bara jag gör så gott jag kan så är dom nöjda.

Att sätta upp mal är i regel bra, salänge de är oppnaliga. Nu tror jag inte du skulle ha svart att komma höger än G, snarare tvärt om för du verkar vara en skärpt tjej. :)
Men.. och det är ett stort men, Just nu mar du inte bra, langt ifran bra. Sa du maste släppa kravet fran dig själv att prestera sa högt. Du kommer inte ga under om du far lägre betyg. Snarare kommer det fa dig att ma bättre, för du kommer inte behöva stressa lika mycket som nu, sa du kommer ha mer tid för dig, vilket är jätteviktigt idag.
Dessutom, ser att du är 14, da gar man i 8:an om jag inte har helt fel?, högstadiebetygen behövs enbart för att komma vidare till gymnasiet vilket inte är det svaraste. Till de allra flesta behöver du G i alla ämnen. Det varierar fran ar till ar, men hittills har iaf inte jag hört nagon som INTE har kommit in pa en gymnasielinje. (Möjligtvis de mer eftertraktade, nan konst-utbildning eller liknande.) Men vanliga som sam, osv brukar det inte vara sa svart att komma in pa.

Och vidare, savida du inte försöker ta dig in pa natur, för att försöka komma vidare till doktor, sa är det inte manga eftergymnasiella linjer som kräver fulla betyg, och vem vet, kanske mar du bättre i gymnasiet sa att du orkar plugga mer. Jag tror du klarar det galant, men, just nu behöver DU tid för DIG. :)

Försök prata med dina lärare. Tala om pressen skolan ger dig just nu. Endel av dem hade en inblick hur du mar om jag inte missminner mig?

*kramar*

Har haft precis samma problematik med min dotter angående skol o prestationsångest ,ni tar era betyg på för stort allvar ,om du mot förmodan inte kommer in pga dåligt i något ämne så kan man läsa upp det senare ,så intet är kört på något vis om du inte får dina förväntade krav på dig själv uppfyllda !

kram på dig !

grattis till konfirmationen.visste väl att du skulle klara det,och ringen var väl en perfekt present! jättefin.

ang din prestationsångest över skolan,det är precis såna som ofta drabbas av panikångest,dvs människor som har för höga krav på sig själva,som vill vara alla till lags,svårt och säga nej,hinna så mycket som möjligt,vara till hjälp för alla andra…så glömmer man sig själv och går in i den berömda väggen…det är oberoende ålder…ser ett liknande mönster hos min dotter o e livrädd att hon ska behöva gå samma väg som jag. fördelen är att hon har ju levt med min panikångest som anhörig och vi pratar mycket om vad som utlöst den och hur man kan försöka undvika det…

ta en dag i taget gumman…

#60, #61 & #62 - Tack, eller vad jag nu ska säga :)
Jag försöker att släppa på kraven, men det är svårt…
Så jag får jobba vidare med det.

det är jättesvårt,jag är likadan! men man får ta ett steg i taget (o sen två tillbaka :-)) men allvarligt,man får påminna sig själv hela tiden eller be nån o göra det…jag har vänner som är medvetna om mitt problem som jag har bett o "bromsa" mig ibland för man faller lätt in i det utan o ens vara medveten om det,kommer så naturligt för oss som är såna…