Nu har jag fått min depression igen och jag avskyr det. Varje eller åtminstone varannan månad får jag den oftast är det nåt problem som dyker upp och stjälper hela världen. Jag är så trött så jag kan sova i en vecka, inget känns roligt fast jag ska på nåt jätteroligt på lördag. Har inte lust med nånting. Jag hatar att vara okoncentrerad.

Denna gången tror jag att det har med att göra att jag känner mig så utnyttjad både på jobbet och privat. Jag ställer upp och sliter mig fördärvad, bokstavligt talat, men får inget tillbaka. Jag har fördärvat mina handleder på jobbet. Jag har svårt för att anstränga dem, t.ex. skrapa is från bilrutan, för då gör det ont. Det känns som jag jobbar och jobbar och jag kan inte bli av med det jag är skyldig ändå (på det privata planet). Min "skuld" förändras hela tiden. Och att alla sliter i mig och vill jag ska göra saker.

Mitt vanliga "botemedel" är att hitta något i vardagen som är det bästa saken i världen, något fint och vackert. Just nu har jag svårt att komma på nåt, men det får vara tills en dag när jag är ledig, om jag nu inte är fullbokad med andra grejor på min lediga dag.

Det känns som jag vill storgråta men jag biter ihop. Ångesten har jag sluppit fram tills nu, i varje fall.

Jag får försöka trycka på min läkare vid nästa kontroll. Jag har nämnt att jag har depressioner men de har inte gjort något åt det än. Fast de anser väl att det är jag som ska själv söka hjälp. Fast det är lite underligt, för de vet att det ligger i släkten. en av mina anfäder tog livet av sig och han var nog "grubblare" (deprimerad). På den tiden förstod de sig inte på det men vad jag har förstått låg han mycket i sängen "och funderade" som min anhörig uttryckte det. Fast jag går inte så långt som han gjorde. Det finns så mycket i världen att se och det finns roliga saker med, att upptäcka. Om man bara blev av med den #"#¤*%" depressionen!