Hej, Veronika!

Vilka underbara djur du har och har haft. Både hundarna och hästarna! Jag älskar också djur, det är min stora glädje i livet och när jag ser bilden på din gamle vackre Collie så blir jag tårögd för han ser så stolt och fin ut!

Ser att du nu har en sheltie, det har jag med hon är mitt "lilla hjärta" på snart ett halvår som jag hoppas på att få ha i många busiga år frammåt…

Nordsvensken du "har" verkar spännande, den skulle jag vilja se och rida på  

Friserhästar är så vackra och pampiga, det är naturligtvis nordsvenskar också… härliga både att rida och köra (precis som Frisern som är min dotters drömhäst!)

Nu har vi tyvärr inga hästar längre men annars har jag haft och hållt på med dem större delen av mitt liv och det är så roligt!

Nu till din fråga om ångest!

Ångest är en ängslan eller oro över något. Det kan vara något litet, som att känna oro över att man ska göra något som man är lite osäker på och som gör att det pirrar i en nästan som det kan göra när man är glad och ivrig över att få göra nåt man längtar efter, som att rida en stor maffig Friser, fast skillnaden är att man inte känner förväntan utan istället en viss osäkerhet eller obehag för att man faktiskt inte vet om man klarar det!

Om man nu måste rida den här hästen gång på gång som man inte  klarar av så brukar det uppstå en känsla av ångest i stället för glädje…trots att det egentligen är något man vill eller tycker om.

Ångest är ofta sammanknippat med känslan av att man ej behärskar eller klarar av något.. rädsla att göra bort sig tex.

Till slut räcker det ofta att man tänker på situationen för att ångesten ska kännas genom tex:

Hjärtklappning, svettningar, en klump i magen, Illamående, en klump i halsen, torr i munnen, spända muskler, yr i huvudet, tung i bröstet, kanske svårt att andas.. osv

Att känna ångest är inte onormalt utan det är en del av livet som vi knappast kommer ifrån i vissa situationer..

Men när oron och ångesten kanske börjar ta överhanden och vi oroar oss så mycket att det hindrar oss från att göra saker, att vi slutar "våga" tom vanliga vardagliga saker då är det inte längre en normal ångest utan något som man behöver hjälp att ta itu med för att inte ens liv ska begränsas pga ångesten!

Alla känner vi väl oro och ängslan över olika saker och klarar av olika mycket från person till person.. en del verkar ha "nerver av stål" och klarar precis hur mycket som helst kan man tycka. Medan andra har väldigt låg tröskel.. Så att jämföra sig med andra är inte alltid det rätta för vi är så väldigt olika i hur mycket vi klarar, men när ångesten sätter "käppar i hjulen" för en själv och man hellre står över än deltar, fast man kanske egentligen vill då ska man ta sin egen oro & ångest på allvar innan den blir till ett handikapp!

Hoppas att det klarnade något av det jag skrev för ångesten kan ju vara så olika beoende på vad som utlöser den och från person til person, men de olika punkterna ovan är klassiska tecken på ångest… (resten var mina tafatta försök att sätta det i ett begripligt sammanhang)

En stor kram till dig och dina fina djur!/Citronmeliss!

Vill bara tillägga att din känsla av inte är något som jag också känner igen … Den där förlamande nästan overklighetskänslan som kommer av sig själv i pressade situationer… och som gör att man bara vill fly och försvinna…

Kram/Citronmeliss!

Din förklaring var jätte bra, Tack så mkt! =) nu är det bara upp till mej att tolka mina känslor, vilket jag inte kan.

Om det är ångest så sätter den verkligen käppar i hjulet.

Det kommer dröjja innan jag nånsin sätter min fot på en samiskalektion igen, jag hatar verkligen att gå dit. Jag får alltid ångestkänslor (?) inför en sån lektion, jag vill inte må dåligt pga det längre.

På onsdag är nästa orosmoment, idrott. Det finns ingenting värre, jag är så jävla dålig! jag kan rida räcker inte det?! Jag vill inte tvinga mej själv att göra det jag är absolut sämst på inför en massa folk nått mer.

Efter förra lektionen satt jag inne på toan och grät, hela mitt självförtroende var raserat, på en lektion. Jag har aldrig haft så jätte svårt att klä av mej och duscha efter en idrottslektion, men denhär gången när jag förnedrat mej själv mer än vanligt fick jag panik det var på jag sprang jag in på toan, jag ville aldrig mer komma ut och visa mej.

Usch förstår hur du känner det..
Ångest går inte riktigt att förklara, eller jag kan inte. Citronmeliss här skriver massa bra saker rörande ångest. I min personliga åsikt så tycker jag att det låter som att du har ångest.

*kram*

Usch, Veronika tråkigt att du ska behöva ha sådana känslor att brottas med i skolan! Att du lider av ångest är det nog ingen som tvivlar på efter att ha läst det du skriver! *kramar om*

Idrotten tror jag tyvärr är ett sådant "ämne" som man antingen älskar och längtar till eller så känner man mer eller mindre som du…

Det är så otroligt många jag stött på under åren som upplever idrotten lika pressande och många gånger snudd på förnedrande att delta i

Jag är inget undantag, jag hatade gympan det gjorde även två av mina fyra barn! Jag upplever att idrotten är väldigt prestationsinriktad och tävlingsivern finner inga gränser hos de som uppskattar den, samt hos gympaläraren! Själv uppskattar jag inte tävlingar oavsett och definitivt inte i skolan!

Att det är nyttigt att röra på sig är självklart och jag tror inte att det är där problemet ligger att man inte vill motionera, men alla kanske inte vill göra det genom att visa sig på styva linan i redskap eller olika lekar & lagsporter, där man nästan alltid gör det till en tävling..

Tycker det är synd att man inte kan ha flera val inom idrotten för som du säger så motionerar du flera gånger i veckan när du rider. jag red också flera ggr i veckan och rörde mig mycket. Men kände ändå ett stort motstånd till den traditionella gympan så själv krävde  jag till slut att få gå och promenera på löparbanan istället för att idrotta i gympasalen..(annars uteblev jag från lektionen)

Personligen tycker jag att hela upplägget lockar till att få personer att känna sig nakna och utblottade. Har det gått skapligt fram till mellanstadiet så blir det kanske känsligt då när man kanske börjar "skämmas lite" för sin kropp som har förändrats… För tjock, för smal..För små bröst, för stora bröst, mens, kroppshår, nämn det som inte rusar genom huvudet på unga tonåringar i den åldern! …

Är man duktig på gympan och känner sig positivt bekräftad där så kanske allt flyter på utan problem, men känner man sig misslyckad eller bortgjord, då är det kanske inte så märkligt att allt som man känner sig osäker på förstoras upp i den situationen.

Då man förväntas att oblygt visa upp sig bland andra ofta minimalt klädd under aktiviteten och sedan naken i duchen.. utsattheten, tror inte det är konstigt att många mår dåligt för detta.

På något sätt är det dessutom legalt att skratta åt och göra sig rolig över de som inte är lika viga och atletsiska. De som kanske snubblar när de ska springa 60 meter, springer rakt in i ribban istället för att hoppa över den, missar målet i bollsporter så alla andra blir galna och inte väljer en till sitt lag igen..osv.

I andra ämnen sitter man inte och gapskrattar åt den enskildes prestationer eller tillkortakommanden men här är det liksom tillåtet och många gånger deltar läraren i smyg eller rent av förlöjligar någon helt öppet över att den är klumpig och ska skärpa till sig!

Efter att ha bott precis vid skolans idrottsplats under ett par år och sett barnen håna varandra, lärare bete sig så illa mot vissa elever att de ibland gått gråtande därifrån så har jag den största respekt för att idrotten inte är uppsakattad utan snarare fruktad av många elever.

Oj, Veronika du trampade visst på en öm tå hos mig för det här blev en lång utläggning om skolidrott!

Men jag förstår så väl hur du känner och att du ifrågasätter meningen att delta.

Jag undrar vad det är i samiskan som får dig att må så dåligt som du beskriver! Har det hänt något särskilt där någon gång som du ej kan släppa? Är det språket i sig som du upplever svårt och därför får ångest över att behöva lära dig för att det känns svårt.. Kan det vara dålig personkemi mellan dig och läraren eller någon av de elever som går där…

Har du själv någon aning om varför det känns så motigt och hopplöst just där?

Nu blev det mycket att läsa och en del frågor så du får väl dela upp det på flera gånger om du ska orka är jag rädd för

Kram/Citronmeliss!

Oj.. citronmeliss.. du fick mig att minnas hemska idrottspass i skolan. Fy sjutton. Hatade också idrott över allt annat. Har aldrig varit vig, smidig osv. Fanns inget värre än när vi hade redskap.. I 9:an fick vi iaf en lärare som faktiskt lät oss välja, bollsport eller redskap. Tack och lov kunde jag överleva lite bollsport iaf.
I gymnasiet fick vi också välja. Då befann jag mig mest i gymmet med maskinerna. Så jag hade tur de senaste åren. Men trots det så hatade jag idrott.. för att de första åren fick mig att må så dåligt, känna mig sämre osv osv.

Jo det är nog så att man antingen hatar idrotten eller så älskar man den, och jag är nog väldigt långt ifrån ensamen om att känna såhär. Idrotten borde avskaffas tkr jag, eller så borde den bli mer självständig, iaf på gymnasiet. Jag skulle verkligen inte ha något emot att vara i stallet en timma extra eller kanske ta en promenad.

Tyvärr tror jag inte att jag kommer slippa den traditionella idrotten, och jag vet inte hur jag isåfall skulle lägga fram det. Min lärare känns väldigt kall, jag har några gånger avstått från att göra saker och jag är inte sån som gärna pratar med folk om hur jag känner (i verkligheten) och nu har hon slutat fråga varför jag inte är med.  

Under hela högstadiet idrottade jag i en tjockare huvtröjja för att jag inte kunde klä av mej till bara t-shirt, nu kan jag det men det tar emot! helst skulle jag nog ha vantar på mej också.

Jag tror inte att nån skulle skratta åt mej om jag gjorde bort mej, men tänk om?! mitt liv skulle vara förstört. Visst är det kul med folk som kan skratta åt sina misstag men för vissa känns minsta lilla sak som om livet ska gå under.

Samiskan har alltid varit ett ämne som jag ogillat, jag har läst det sen i ettan eftersom att jag gick på en sameskola. Men jag har inte lärt mej någonting, jag kan inte ens säga enklaste fras, jag har ingen press på mej hemifrån att jag ska lära mej det. Jag har väldigt svårt för grammatik så det kan vara en av anledningarna till varför jag ogillar språk, grammatik är nästan det enda vi sysslar med på lektionerna, så jag är i underläge hela tiden.

Tack för ditt långa svar! du får mej att tänka efter och fundera över saker och ting =)

Detta håller jag helt med om … Olika ämnen är olika svårt för oss.
Gympa fick jag streck i, Nu vet alla hur gammal jag är..
Jag klarade helt enkelt inte av att klä om och fick inte komma försent, för då blev man satt på bänken och satt man där deltog man inte och läraren kunde inte betygsätta en.. Jag hade faktiskt som förslag till min gympa lärare att jag skulle få promenera, men då hon inte kunde kolla att jag gjorde det fick jag avslag.

Samiska.. Det har jag alltid viljat lära mig, men jag verkligen suger på språk.. förstår inte änns om det är någon som har en bred dialekt. :(

Alla är olika.
Jag tänkte på som cirtonmellis sa att en del har nerver av stål, det kan gämföras med hur mycket smärta man tål, en del tycker att det gör ont att ta spruta, en del bara ler åt det. typ…
Ångest behöver inte vara av känt ursprung, ibland landar den över och i mig som ett kletigt grått slem som inte går att få bort.
Prata om du kan med dina lärare i de ämnen du har svårt för, ni kanske kan komma till en lösning, för jag lovar dig vännen,, att om man börjar aggera på sina ångestkänslor med att dra sig undan, är du snart väligt ensam och väldigt rädd.
prata med kuratorn i alla fall.
stor stor kram
svava

Min lillebror (10 år) kom imorse vid halv sex upp och väckte mej "pappa har druckit igen, det står två ölbrukar på bänken", vad ska man säga?! Mamma är i stlm och jobbar och pappa for till renarna så jag är barnvakt.

Jag sa till mamma att han drukit igen och hon vet vad hon måste göra men hon älskar honom forfarande och han ska operera in antabuss så fort han har ställt in rätta medicineringen.

När jag kom tills kolan kom nästa bakslag, min mentor kallade in mej. Jag hade 17 % frånvaro vid 20% får man inget studiebidag. Jag hade också avvikt från två lektioner, men det vara bara för att jag fick panik för att jag inte kunde lösa uppgifterna, istället för att säga det så sticker jag heldre. Varför gör jag så??

Jag är väldigt bra på att dölja hur jag mår så morsan tror att jag mår bra, men nu ska min mentor skicka hem frånvarolistan så då kommer morsan upptäcka, jag orkar faktiskt inte med det nu! Hon kommer tro att jag börjat göra illa mej själv igen osv..

Jag vill verkligen inte vara såhär nu, det är fel tillfälle ,jag har fan inte tid. Jag måste prestera! förut vart jag glad över ett G men nu blir jag väldigt besviken, inte för att jag vill bli de men det bara blir så.

Sen ska vi redovisa om drygt en vecka, det kommer aldrig gå och jag gav upp tanken när jag fick veta det. Man fick redovisa inför en mindre grupp och jag orkade inte säga att jag inte kan redovisa alls, och den idioten ger en extra uppgifter bara för att man får redovisa inför mindre grupp, Varför??

Har märkt en till sak också, jag är sjukt trött hela tiden! i skolan gäspar jag jämt, när jag kommer hem kan jag sova hur länge som helst och helst av allt kliver jag aldrig upp.

Så var det inte under lovet jag var pigg nästan hela tiden.

det jag kommer ihåg från min lilla depression var att jag låg och stirrade i väggen hela dagarna, jag vara bara obeskrivligt trött hela tiden även fasst jag sov.

varför kan man inte bara få må dåligt ett tag, varför måste man alltid ha press på sej? Hon sa att jag måste orka för att jag kan dra ner mitt betyg om jag inte är med på lektionerna och gör det jag ska. Jag har väll inte bestämt att jag ska må såhär och det är ju inget jag vill…

berättade för mamma nu att jag mår dåligt och hon lät väldigt ledsen..

jag vill inte vara jag!! jag vill kunna göra allt som alla andra kan. jag vill vara som alla andra.

Åh vännen.. Det låter inte som att du har det särskilt lätt inte..
Förstår vad du menar med att du vill vara som alla andra. Dock tror jag att de flesta är bra på att dra upp fasader framför sig.
Finns det någon du kan prata med? Någon vuxen i skolan du har förtroende för? Någon som kan hjälpa dig, stötta dig och ge dig den kraften du behöver för att orka..
Jag förstår dig så väl.. ibland vill man bara lägga sig ner, försvinna ett tag, och komma fram när allt är bra igen.

*kram*

#13 Du har fått förmycket att hantera nu , du behöver ett stöd nu ,från vuxenvärden med din pappa o skolan ,kan du prata med din mamma som du pratar med oss ,kan du nå fram till någon i din närhet som har ditt förtroende ?och kan förmedla dina problem på ett sätt så att skolan lyssnar till dig ?

Jag har skitsvårt för att prata med folk, dom vet ändå inte vad dom ska göra åt det.

Min mentor är världens bästa, hon skulle hjälpa mej om det fanns nått att göra, men det finns det inte.

Jag vill inte belasta mamma mer, hon har nog mkt att tänka på och jag hatar att se folk må dåligt.

Det finns alltid något att göra! Hoppet är det sista som överger människan. :) Och så länge det finns liv, finns det hopp.

Prata med din mentor. De vet mer än vad man tror. Kanske att hon/han kan skicka dig vidare dit du behöver få komma för att få hjälp.

Och du ska inte tänka så om din mamma.. Jag vet av erfarenhet att mammor VILL veta vad som händer med ens barn. Det är snarare hemskare och värre att få veta efteråt hur dåligt barnet mådde under en tid..

Nu har Ylva liv skrivit ungefär vad jag skulle skrivit.

så jag skickar bara lite kramar och stöd till dig. och ord om att vi finns här på sidan och att du an skriva vad somhelst till oss, vi är såpass många så tillsammans är vi en klok hög deppiga

svava

Prata med din mentor!!OCH prata med din mamma DU skall INTE bära detta själv ,det är DET som vi föräldrar är till för !!!!!!!!!jag vill veta som far om min dotter mår dåligt ,skulle jag eller min fru inte få reda på det innan det går illa ,så ser vi ju det som ett misslyckande för oss ,så prata med dom som står dig nära o DOM kommer att hjälpa dig !!!!!!!

Hej, vännen!

Du har så många olika orosmoment runt om dig i din vardag.

Det är tufft även för en vuxen att hantera och ångesten blir då nästan omöjlig att "hålla" i från sig om man inte får till en förändring! Som ung är det om möjligt ännu svårare på så sätt att det är mycket som man själv ännu inte styr över.

Som vuxen kanske man skiljer sig om relationen inte fungerar, man byter jobb om man inte trivs,flyttar om man vantrivs där man bor osv.

Jag menar nu inte att alla gör det, mn som vuxen kan man i alla fall överväga dessa möjligheter som man som hemmaboende barn ännu inte har möjlighet att själv styra över.

Att hålla masken och försöka visa sig glad för att skona & underlätta för mamma är tyvärr inget som hjälper dig på sikt ( inte för din lillebror heller) för när man har det jobbigt utan att få hjälp eller möjlighet att prata om det så blir det ofta bara värre och det som innan var ångest kan övergå i panikattacker som gör det jobbigt att fungera i olika situationer.

Nu såg jag att du pratat med din mamma om att du mår dåligt och helt naturligt blev hon ledsen, vem skulle inte bli det!

Men det kommer nog inte helt oväntat för i en familj där det finns problem med alkohol brukar det inte vara helt smärtfritt alla gånger. Detta känner man till som vuxen och är skyldig att göra något åt för barnens bästa!

Det verkar också som att dina föräldrar "jobbar" på det. Din pappa har börjat med medicin och kommer att få antabus inopererat (jättebra) för då blir det svårt för honom att dricka, även i smyg för då kommer han genast att må väldigt dåligt.

Förhoppningsvis är det en förändring på gång hemma ho er som leder till det bättre för er alla hemma i familjen!

Det viktigaste när det är jobbigt hemma är att ändå prata om det för det är ju med de närmaste i familjen som man ska kunna känna sig som tryggast och även om det inte blir en stor förändring varje gång man pratar med varandra, så är det skönt att veta att man delat erfarenheterna om hur man har det, både de tråkiga och de positiva de dagar det är bättre!

Att gömma eller smussla med hur det egentligen är kanske känns lättare för stunden, men det fungerar inte i längden utan det tär på alla!

När jag skriver detta till dig känns det nästan lite orättvist för både det som jag skriver och det som andra skriver till dig borde egentligen vara riktat till dina föräldrar!

Det är dom som behöver tänka på att och hur det ska fungera hemma och på vem det är som har ansvaret för att ni alla - framför allt ni barn- ska må bra!

Men, du!

Jag anklagar inte dina föräldrar och det ska inte du heller göra för även om man som vuxen vet hur det bör vara så är det inte alltid lätt när man inte mår bra, även om man är vuxen.

Och som jag skrev tidigare så verkar det som om dina föräldrar försöker att komma tillrätta med problemen, tyvärr går det inte jättefort, men ändå, en förändring verkar vara på gång och det hoppas jag blir bra för er där hemma.

Fortsätt att tala med din mamma, hon är ledsen och orolig och det är du och din bror också! Prata med varandra om att det är jobbigt!

Det får man göra och är inte farligt även om många jobbiga känslor kommer fram! Men det behöver ventileras.

Då kan ni också trösta och stötta varandra i stället för att som nu kanske ligga i var sin säng på kvällen och fundera och känna ångest och besvikenhet över att inte ha någon att tala med! Eller oroa sig över att inte längre klara av att hålla masken inför varandra…

Sedan tycker jag som de andra att du ska prata med din mentor igen! Förklara att du mår jättedåligt just nu. har svårt att sova, oroar dig för framtiden. tappat orken för tillfället… Fråga på vilket sätt det går att underlätta för dig. Om det finns något mentorn kan stötta dig med.

Kanske kan du få koncentrera dig på ämnen som går lättare ett tag. Kommer du att uppnå målen för godkänt i tex gympa och samiska?

Eller kan du kanske lika gärna få extra plugga något annat ämne på den tiden..?

Det går att anpassa studiegången när särskild skäl finns, men då måste din mentor veta att du mår dåligt och hur du vill ha det för att kunna hjälpa dig fram till en bra lösning och dina föräldrar behöver vara med på det.. ( om du inte är över 18 år!)

Vågar du dig på ett nytt samtal med din mentor? Gör det snälla du!

Vi här inne ska stötta dig så gott vi kan, det vet du!

Stoor kram från/Citronmeliss!

Här kommer ett kanske lite OT inlägg i din tråd fast med anknytning till det vi talade om tidigare nämligen SKOLIDROTTEN…

"Det borde vara självklart att alla skolor åtminstone följer läroplanens rekommendation om 30 minuters fysisk aktivitet varje dag. Dessutom är ju idrott det roligaste ämnet på schemat. Eller?

Nej, det kanske inte är helt sant. Om man aldrig får en bra tid på hinderbanan. Om alla i utelaget kryper närmare när man ska slå i brännboll. Om man varje gång det ska väljas lag hoppas slippa bli vald sist igen. Då springer man inte hem efter gympakläderna som man avsiktligt glömt hemma.

_Jag tror att fotbollspelaren Niclas Alexandersson, utförsåkaren Pernilla Wiberg, stavhopparen Alhadji Jeng och alla andra som skrev under debattartikeln var lika förtjusta i skolidrotten som jag. Men det är inte sådana som vi som behöver mer idrott i skolan. Det är de som avskyr skolgympan som behöver den mest. Man borde ge skolidrotten ökade resurser utan att kräva fler idrottstimmar. Istället skulle målet vara att alla hittar fysiska aktiviteter de tycker om. Att alla får spela och leka på sin nivå. Att ingen kommer till idrottslektionen med den enda förhoppningen att slippa bli utskrattad och bortgjord."

(uttdrag ur artikel skriven av Olof Guterstam 2008)
_

Hittade detta i en artikel publicierad på netdoktorns sida..

http://netdoktor.passagen.se/default.ns?lngItemID=6274

Ovan finns länk till artikeln i sin helhet för den som vill läsa!

Kram/Citronmeliss!

Nu börjar allt kännas lite lättare, även om det nog snart kommer vända.

Jag har pratat med min mamma och hon förstod ganska bra, sen på idrotten i onsdags fick jag gå en promenad istället.

känner mej inte så skrivsugen just nu, kanske återkommer med ett längre svar.

Vad skönt! :) Du ska se att det löser sig. Men fortsätt att prata med din mamma.

 Ett mycket fint in lägg av Citronmeliss ,hoppas att du kan ta till dig hennes råd ,skönt att du kan se en liten ljusglimt i alla fall ,blev inte så lite bekymrad av dina svårigheter att bli sedd o få stöd ,hoppas att du får det stödet som du SKALL ha från den så kallade vuxen värden, som en annan till hör då jag är snart 50 år med en 17årig dotter hemma o en 20 årig som har lämnat hemmet.

 Du är modig som pratade med din mamma, det tror jag att hon också tycker fast hon kanske har svårt att visa det med en gång! Det är så bra för nu vet hon att hon kan prata med dig när hon behöver, utan att vara rädd för hur du ska ta det! Därför är det så bra när "tabun" (sådant man inte talar om, trots att alla egentligen vet) ) försvinner, det underlättattar ofta mer än man tror..

Du, tänk aldrig att du måste skriva eller att du ska skriva mycket! Skriv bara när du själv vill och när du känner för det..

Så är det för alla oss andra här inne också, det hör liksom till när man mår dåligt. Ibland bara rinner orden ur en för att man mår så dåligt och vill få ur sig det eller så blir det precis tvärt om man vill inte skriva en rad eller man orkar helt enkelt inte!

Så skriv när du vill och när du känner att du behöver oss andra som lyssnar en stund… Sätt in en glad eller ledsen gubbe om du vill ge oss ett livstecken utan att orka skriva, då ser vi dig vännen!

Jättekramen<img src="http://gottblandat.forum24.se/images/smiles/th_grouphug.gif" alt="!th_grouphug" title="th_grouphug" />