Ingen fara att det blev långt, man måste ju få skriva det man vill, eller hur? :)

Att ventilera.. menar du att prata av sig, och få någon annans tankar med?

#1 Ja, det kan man tolka som man vill. =) Det beror lite på vad personen i fråga har för behov. Vill den prata av sej ska den få göra det =)

Okej, jo, men här på ångestsjukdomar ska man kunna prata av sig.

hihi har nog uttryckt mej lite klumpigt.

Jag undrar om ni här inne har känt likadant någon gång och har känt att ni har behövt någon att prata med men inte har vetat hur ni ska gå tillväga för att hitta någon? Är informationen för dålig vad det gäller psykvården? Inger den lika stor skräck för er med piller och trams som för mej?

Asbolut! Håller med dig. Jag har ofta känt ett behov av att få prata, när jag behöver. Jag gick till en psykolog ett tag innan jag flyttade till Tyskland, och när jag väl kom dit så hade jag liksom inget att säga. Men väl hemma så roterade tankarna. Man skulle nästan behöva en mailkontakt som man kunde skriva till när tankarna kommer..

Hej, Onlyme!

Ja, där berör du en mycket viktig fråga som inte är helt lätt att svara på!

Jag är av precis samma åsikt som du! Tänk vad vi kunde besparat människor genom att det fanns möjlighet att få ventilera sina tankar och oro. Oro och symptom som i senare fall kanske utvecklas till psykisk ohälsa fast det kanske inte hade beövt gå så långt, om bara resurser fanns tillgängliga på ett tidigare stadium..

Det är ju en politisk fråga då det är på den nivån som beslut om förebyggande sk preventiva åtgärder beslutas om!

Idag har vi ett samhälle där vi i stor utsträckning har skurit i redan befintliga resurser…

När jag var ung gick det tex att få komma till Bup tämligen omgående och man behövde inte vänta tills en ev olycka redan hade skett utan det gick att komma dit via skolhälsovården i förebyggande syfte..(så tragedin kunde undvikas)

Idag finns det knappt en skolhälsovård värd namnet kvar på alla

skolor! Och den som finns kanske bara är tillgänglig vissa dagar!

Samma med läkarvården, förr kunde man komma till läkaren även om man inte var dödssjuk idag är det långa väntetider och att komma utan att ha en skada eller sjukdom att visa fram är knappast görligt!

Så inte heller där, gör man i dag besök i förebyggande syfte åtminstonde inte i större utsträckning. Det som förut var rutin vid alla besök hos läkaren oavsett vad man sökte för nästan, så som blodprov, blodtryck, pulstagning lyssna på hjärta & lungor kolla reflexen i knäna osv är sedan länge ett minne blott.

Idag görs dylika undersökningar endast då de erfordras för specifik diagnos av sjukdom! För det kostar och tar tid..

Tänk så mycket som upptäcktes förr vid samtalet när de olika undersökninagran gjordes.Ett bankande hjärta brukade följas upp med frågan om man nyss varit sjuk, ansträngt sig eller oroade sig för något och då kanske man berettade om något som tyngde ens hjärta även om det inte var just för det man sökte. Ett högt bloctryck kanske signalerade stress osv..

Idag får du aktivt söka för att du är stressad och mår dåligt annars lär ingen upptäcka det förrän det kanske visar sig i form av en stroke eller hjärtinfarkt!

Vill man till psyk är det inte säkert att de tar emot förrän man bevisligen försökt ta sitt liv eller på annat sätt är riktigt illa däran, att orka tjata sig till olika former av insatser redan innan något "blommat fullt ut" kräver en FRISK & handlingskraftig samt uthållig person som har minnet i behåll för att veta vad som ska krävas..

Precis som du påpekar…vem orkar det när man väl är dålig?

Förlåt att jag kanske verkar pessimistisk men tyvärr är det ju inte så att problemen är okända för våra folkvalda företrädare, utan de har bestämt på vilken nivå och i vilken omfattning hjälpen ska finnas tillgänglig!

Kram/Citronmeliss!

Jahaa, okej^^

Om det finns det massor med folk här inne som har erfarenhet om det, skriv en tråd och fråga medlemmarna här gärna :)

Japp ok då är jag inte ensam iaf om att tycka som jag tycker =)

Men då tycker ni alltså att det hade varit något att kämpa för iaf? Bor nere i Skåne, Kristianstad och här går det att få igenom saker bara man är envis och kämpar för det.

Tycker det borde gå att få igenom på något sätt eftersom har man inget bra psyke så blir man inge vidare bra i den fysiska kroppen heller.

Eller om det finns något annat sätt att lösa det på som t.ex. Ylva-Li säger, någon slags mailkontakt. Gå ut med infon på internet tro eller? Kanske även på stan? Eller vad tror ni?

Kom me förslag! =) Tankar funderingar?

Vet att de någonstans hade det på prov. Man fick kbt via mailkontakt, och det var lyckat sa de. Tyvärr vet jag inte vad som hände sen. Men jag tycker det låter som en toppenide.. och jag hade mer än gärna nappat på det om det hade varit i mitt län. Bara att gå ut och prata med en främmande människa, är störtomöjligt för endel människor.. Så att ha en mailkontakt att få skriva av sig till, få tips och råd från, tycker jag vore jättebra och jätteviktigt!

Sen tycker jag också att det borde vara lättare att få hjälp idag.. Idag får man kämpa för att få rätt hjälp, och tyvärr så orkar man ju inte om man mår dåligt. Talesättet som så många har stämmer så bra idag. "man måste vara frisk för att orka vara sjuk.."

Idag är internet en stor del av vårt samhälle och jag tycker att psykologer, kuratorer osv borde ta del av det och häva sig ut här också. Erbjuda proffesionell hjälp via mailkontakt, att kunna söka direkt hjälp via nätet t.ex. Bara att ringa för att be om hjälp är svårt.. För mig tog det lång tid innan jag orkade be om hjälp.. man ringer liksom inte en främmande läkare när man har social fobi.. När man dessutom först måste presentera sitt ärende för en snorkig sjuksköterska i växeln.. (långt från alla är snorkiga, men hade dålig erfarenhet när jag bodde i Falun.. Fick veta att jag var förbannat slarvig som hade råkat tappa bort mitt recept på min medicin, och jag kände hur paniken började komma och tårarna stod i ögonen.. Typ förlåt..? Hon fräste åt mig.. -.-) Frågade tom en gång om jag verkligen var tvungen att berätta mitt ärende för sjuksköterskan eftersom det kändes så väldigt personligt att jag inte ville berätta för fler än läkaren, men johodå, så var det, annars fick man ingen hjälp minsann..

Hum, nu kom jag nog från ämnet. Men många har nog lite allmän läkarskräck, och mår då dessutom dåligt psykiskt så blir det ju banne mig inte lättare.. Så japp, tycker verkligen att det är en sak värd att kämpa för!

Har ju dessutom hört från människor som inte fått hjälp förrän de faktiskt försökt ta livet av sig.. Fast de åtaliga gånger bönat och bett om hjälp.. DET är förbannat tragiskt..

Tack för att ni delger mig era historier! :D Jag vet inte så mkt om psykiskt sjuka än, då jag inte är så hårt drabbad själv, men jag kämpar för att försöka lära mig =)

Era funderingar, tankar och berättelser gör att jag får lite mer kött på benen och därmed får lättare att stå för min sak när det väl gäller sen =)

#9 Det gör inget om du flyter ifrån ämnet =) Jag ska jobba med psykiskt sjuka när jag pluggat färdigt och suger åt mej allt vad människan (patienten) tycker skulle vara bästa lösningen. Det är ju trots allt patienten som ska bli frisk och då måste behandlingen passa just den, så berätta gärna och flumma iväg :D

#10 Om jag kan omvända en enda som kommer att jobba med psykproblem så är jag nöjd…

Alla människor blir inte bättre av mediciner och/eller terapi… för en del blir det bara värre. Om man kunde få något som helst stöd med det som faktiskt hjälper så skulle ju det vara en väldigt bra sak.. Det kan vara att utöva något kreativt, ha djurhållning osv. osv… Men om man inte svarar på mediciner och terapi så släpper psyk taget om en… säger att dom inte kan göra något och lämnar en vind för våg..

Utöka definitionen av terapi och skapa möjligheten för patienten att syssla med det som hjälper just den…

Om amn inte svarar på det konventionella så får man ingen hjälp alls och det är ju en av de sakerna som har fört vårt land till det vi är idag… passar du inte in i formen så ska du bort… syns inte finns inte…

#11 Som sagt så vet jag inte så mkt än, men en sak vet jag och det är att mediciner INTE funkar på alla..inte på många faktiskt..tror inte det ska behövas mediciner för att göra en människa frisk..

Och är det som du skriver i din text så är det helt sjukt! helt klart ska det finnas mer individanpassad hjälp. Men berätta lite mer gärna om vad för slags hjälp du menar. =)

Jag kan ta mig själv som exempel…

Jag är biverkningarna personifierad… jag får alla och oftast dom som är riktigt sällsynta… Jag har kommit att vara tvungen att acceptera klåda av min sömnmedicin eftersom ingen annan funkar… sömnen är ju viktig för att kunna ens försöka göra något i vardagslivet. så jag tar det faktum att histaminer utlöses på huden och ger mig otroligt mycket klåda.

Terapi i den traditionella formen gör både mig och min stackars terapeut förbannade till slut… terapi är kontraindikativt med min diagnos…

För mig är konsten, smyckesdesign och mina djur det som får mig att stiga upp på morgonen… hade jag inte haft mina djur hade jag inte levt.. hade jag inte haft mina färger så hade jag aldrig fått känna lugn…

Men allt detta kostar… man får mediciner subvensionerade varför inte färger och saker till djurhållningen? När det är det enda som hjälper?

Det finns bildterapi men en B-personlighet som jag är inte aktiv när den brukar vara och gud förbjude att man ska anpassa terapitiderna till patienten…

Jag är nyfiken på vad för utbildning du läser Onlyme!

Jag tänker så här att allt kanske inte ens ska falla inom psykiatrins ansvar. Psykiatrin ska behandla människor med psykiatriska åkommor det är deras specialite och det är landstingen som har det ansvaret.

Att arbeta med förebyggande hälsoarbete är kommunens ansvarsområde så den typen av hjälp och insatser faller inom deras ramar.. varje kommun har ju en ansvarig hälsosamordnare som man kan stöta på och komma med förslag till!

Fattade jag dig rätt i början så var det väl egentligen inte de som redan är psykiskt sjuka som du iförsta hand ville vända dig till med hjälp.  Utan snarare hjälpa personer som av en eller annan anledning mådde dåligt och kanske oroade sig och hade det stressigt så att de ej skulle drabbas av psykisk ohälsa och hamna inom psykiatrin!

Var det den målgruppen du tänkte dig och inte de som redan är sjuka och inne i psykiatrin?

Att psykiatrin inte precis är toppen vill jag absolut instämma i Allamej! Det finns många olika sätt att arbeta på och att den borde individanpassas i betydligt större utsträckning än i dag råder det ingen tvekan om.

Man kan arbeta salutogent, det innebär att lyfta fram och arbeta med det friska hos personen och sedan arbeta vidare utifrån det och intressen som finns hos individen! Det kan ibland behöva kompletteras med medicin eller terapi, men det är individuellt och beror på vad den enskilda personen har för sjukdom.

Kram/Citronmeliss!

#13 Jag vet att många ser psykvården som du och jag är en av dom. Hade gärna sett att ryktet försvinner, men det kräver att det förändras också självklart =) Tror ändå skarpt på att man inte behöver droga ner människor för att de ska svara på terapin om det nu är vad som krävs av patienten.

#14 Jag läser till undersköterska, men ska rikta in mej på psykiatrin sen. Jo, du har rätt, det är i förebyggande syfte jag tänkte mej. T.ex. i mitt fall nu. Inte går jag till en psykolog som det ser ut nu för att jag är "lite orolig och stressad". Känner inte direkt att det är lika viktigt som att hålla någon annan vid liv på psyket. Är säker på att fler känner att de inte är lika viktiga och har det lika jobbigt som många andra, och då hade det varit bra om det fanns något ställe som dessa personer kan vända sig till =)

Okej, då hänger jag med Här kommer mer feedback..

Ja, det var så jag förmodade att du menade det hela..

Exakt det du skriver om, att inte vara lika viktig eller tillräckligt dålig för att söka hjälp inom ordinarie vården är nog det stora problemet..

Det finns helt enkelt inget ställe för den gruppen utan bara för de som redan är tillräckligt dåliga.

Det är synd för vi skulle behöva mycket mera förebyggande både hälso och sjukvård, tänk vilka besparingar om man inte bara tänker kortsiktigt, så som sker idag!

Har du själv några tankar på hur det skulle kunna se ut ska det skötas rent idéellt eller sponsras från någonstans?

Om man ska vända sig någonstans måste det ju finnas faktiska personer som ger samtalsstödet som man ventilerar sina tankar hos. Om det inte är idéellt arbete så ska de personerna avlönas och vara utbildade inom det område de verkar och ger råd i …

Forum och mailinglistor får man ju ha för att stötta varandra, men där ifrån till någon mera organiserad verksamhet kan man inte starta hur som helst, då det finns lagar och regler för hur det ska drivas och vem som får driva dem..

Jag skriver detta då tanken är god och behovet finns så frågan är bara, hur och vem som ska ansvara för denna typ av "ställe"…

Kommun, landsting, privat eller…*funderar*

Kram/Citronmeliss

Ja du det är en fundering hos mej bara än sålänge så jag har inte heller tänkt igenom det så noga =)

Men OM kommunen tänkt liiite längre än näsan räcker så förstår man ganksa snart att om man tar tag i problemen från början så slipper de bli så stora =) Eller har jag fel?

Något ideelt hade jag inte tänkt mej utan det skulle vara "på riktigt" så att säga. Men krävs det verkligen utbildning? Tycker ingen är så kompetent som en som själv är i skiten. =)

Låter det konstigt?

Nej, det låter absolut inte konstigt

Tycker också de skulle tänka längre än näsan räcker..

Men det mesta i vårat samhälle är ju omgärdat av regler och lagar och detta skulle bli en form av förebyggande vård och den ligger ju lagstadgad inom kommunen eller landstinget!

Men kanske att man kan få det som ett projekt inom sociala området, eller i form av självhjälpsgrupper för där få man ju hjälpa och stötta varandra precis som på ett forum.. Det bygger ju på att man delger varandra erfarenheter och inte på "proffs" som står för hjälpen.. 

Själv är jag Socialpedagog och har valt att utbilda och födjupa mig i socialpedagogiskt arbete inom psykiatri samt neuropsykiatri…

Att arbeta socialpedagogiskt innebär att i största möjliga utsträckning jobba i nuet och frammåt, Att i första hand arbeta med det friska hos individen. Att ge personen verktyg att själv lära sig hantera sina problem utifrån egna erfarenheter, hjälp till självhjälp *empowerment*

Att dra nytta av de fördelar gruppen kan ge i "behandlingsarbetet" då kommunikation & relationer är en ledstjärna i arbetet för ett bättre liv!

Så nu vet du lite om mig också

Låter bra att jobba med det friska tycker jag. =) Men är man en deprimerad tonåring som ser allting i svart så kanske det är svårt att komma inpå personen. Det ända jag vill är att personer som känner att de mår dåligt, men inte vet var de ska vända sej ska ha en möjlighet att veta lite lättare hur de ska gå tillväga =)

Känner mej själv så maktlös när jag sitter här och känner inte för att prata med varken mamma eller vänner, medan hjärtat slår så jag tror jag ska svimma…paniken väller upp, men inget finns att göra åt det!!

Hemska känsla, önskar inte ens min värsta fiende detta..ännu mindre personer som jag går förbi på stan precis som jag och stänger in sej i sitt skal =(

Nåt att presentera kanske rent av är ett slutet forum för folk med ett visst problem. Där de kan stötta varandra, men hjälp av en eller två utbildade. För visst, lite utbildning tror jag krävs för att kunna ge konkreta råd, och för att orka ta allt. Hm..Tror du är inne på nåt bra Onlyme. :)

Jepp, inte alls någon dum idé!

Mmm var också inne på något liknande ett slutet forum av något slag =) Men hur får man då tag i folk som har utbildningen och "orkar" engagera sig i något sånt här? Hade tänkt mig något mer utbrett också. Det måste synas mer. Om jag tar min egen bekantskapskrets. Ingen av dem vet knappt vad ett forum är, så lite mer utbrett måste det vara =)

Tack för stöd!! :D

Tack själv… och för ett trevligt samtal på chatten

Kram/Citronmeliss!