Först visste jag inte vart eller ens vad jag skulle skriva. Jag lider inte bara av grov social fobi, utan också ångest, panikångest osv.. I perioder är det fruktansvärt jobbigt.

Vem är jag?
Jag är Ylva-Li. Jag fyller snart 25 och helt ärligt så har jag t.om. redan åldersnoja.. Antagligen för att alla runt omkring mig i samma ålder redan börjar producera barn, och jag är inte ens i närheten av att kunna. Jo ok, jag har en underbar man. Vi är inte gifta, än. Men med min sjukdom, arbetslös som jag är (fast jag sökt deltid nu), och sambon som delvis jobbar och delvis studerar så har vi inte ekonomi som räcker för att kunna skaffa en familj än.

Varför?
Det frågar jag mig nästan dagligen. I 5 års tid har jag varit sjuk i perioder. Till saken hör att jag också har en dum mage. Minsta stress, minsta oro, minsta lilla sak så går min mage i tusen bitar och jag får sitta på toa i dygn.. och inte behålla någon mat för att det far rätt ut andra vägen.. Just nu har min mage varit någotlunda ett par veckor. Med bara några få tillfällen som den gått liiite lite sönder.
Men å andra sidan så mår jag också i snitt bättre.

Hur?
Jag tror det hela utlöste sig när jag slutade gymnasiet. Jag flyttade direkt till min dåvarande pojkvän, till en anna stad. Nu låg det 20 mil mellan mig och min familj, som jag alltid kunnat förlita mig på. Jag var ensam. Jag kände bara min pojkvän och hans familj. Han hade det inte heller bra och i början fick jag "rädda" honom från hans familj.. En tuff situation.
4 veckor in på utbildningen jag sökt i staden så drabbades jag av blindtarmsinflammation. Inte så farligt tycker många, men för mig blev det katastrof. I samband med min dåliga mage tog det mig en vecka innan de släppte ut mig från sjukhuset. Jag kräktes och kunde inte gå, och sket ner mig om vart annat. Att de släppte mig så "tidigt" var tack vare att febern äntligen gick ner.
Väl hemma kunde jag fortfarande inte gå, knappt röra mig. Fick sofa på soffan för det var det enda ställe jag kunde ligga ner på. Skrek på sambon som fick komma och hjälpa mig till toan, och jag fortsatte att kräkas och kräkas..
Sakta gick det bättre och efter 2 månader kunde jag äntligen börja röra på mig.
Jag återgick till skolan men fick totalpanik och kunde bara inte.. Allt var bara svart..

Vad hände?
Jag brukar undra vad som egentligen hände. Min dåvarande läkare talade om för mig att det inte var så ovanligt att liknande situationer utlöser social fobi och ångest. Sen att det drabbade mig så starkt och så länge tror min nuvarande läkare, måste ligga längre bak än så. Men pga att jag idag bor i Tyskland och vissa språkproblem ligger ivägen, så har vi inte kunnat börja nysta allt för mycket i det.
När det var som allra värst så kunde jag inte åka buss själv. Jag hyperventilerade och såg ingenting.

Idag
Idag är det något bättre. I perioder dock. Jag kan fortfarande få panikattacker och kan ligga och skaka. Jag får kramper i alla muskler när jag går in i en attack och blir helt paralyserad. Kan inte svara på frågor, knappt tänka. Kan bara rycka.. och efter det kommer tårarna..
I somras gick jag ifrån min dåvarande sambo. Efter 6 år kom vi fram till att det inte var rätt längre. Eller jag kom fram till det.. Jag sårade honom något grymt och hela sommaren gick åt till tårar tårar, skrik och mer tårar. Även där i perioder var det så nattsvart att jag faktiskt bara ville försvinna. Jag orkade helt enkelt inte mer..
Men.. jag gjorde inget. Längst in så ville jag ju vara kvar. Orkade bara inte med.

Det finns så mycket jag vill berätta, slänga av mig, kasta bort, bearbeta. Kanske kan det här vara forumet för mig. Tillsammans är vi starka? Säger de inte så? :)
Om du nu av någon anledning faktiskt orkat läsa hela vägen så kan jag bara säga att jag är hedrad, och impad att du faktiskt orkade. ;) Inser att det är en vägg av text och tro mig.. det finns ett land av väggar i mitt hjärta som bara skriker om att få komma ut.
Att jag bor i Tyskland är för att jag i höstas träffade den nya kärleken. Han håller mig uppe så jag valde att flytta hit. :) (Nu är han ingen främling, utan vi har varit vänner i över 2 års tid.)

Och som jag skulle ha skrivit i början. Hej.

//Ylva-Li