Vilken jobbig natt du har haft lightseeker

Hoppas att provtagningen gick bra.

Det är tufft av dig att ta tag i mobbningsituationen, förstår att du har ångest inför det men tänk så bra att ändå prata om det som har skett och försöka bena ut lite av känslorna runt det hela!

Tänker på dig och sänder lite styrka, från en "häxa" till en annan…

Kram/Citronmeliss!

tack, citronmeliss, det värmer bara att någon lyssnar och kommenterar, det krävs inte alltid så mycket.

ALdrig tidigare har väl någon skickat litet häx-energi till mig, nu känns det som en bastu här inne, det är nog väldigt välgörande. Puss på näsan

Tack för snälla ord

Hoppas att energin fick avsedd effekt och att du blir styrkt till både kropp och själ!             

Haha, du har så sköna häxbilder, Citronmeliss :D

ha ha ha, när jag ser den skuttande häxan så blir jag glad, igen.

Idag så har jag varit duktig.

Min mamma, ville inte acceptera min tillfälliga oförmåga att ta itu med saker (jag har ju alltid varit den starka, som klarar allt, utan hennes stöd, kanske blev hennes världsuppfattning hotad) idag, så jag försökte förklara.

När jag kände att jag höll på att vända ut och in på mig själv, så sansade jag mig och sa: mamma, en sak har jag lärt mig nu, man kan förklara sig en gång och det kan uppstå missförstånd, då kan man förklara sig åter, men om det ändå kommer upp igen, då är det inte min bristande förmåga att förklara saker som det hänger på, utan snarare kanske att vi inte delar samma uppfattning, så då får vi bara låta det vara.

För första gången, så gick jag inte bara därifrån, med gråten i halsen och känner mig så jäkla ensam, fel i vad jag känner och hopplös.

Jag gick inte heller in i några sårande kommentarer.
Det finns så mycket som jag skulle ha kunnat säga, som jag valde bort, precis som när jag var barn.

Tänk så rätt ett litet barn kan känna, jag visste ju redan då att mina föräldrar var omöjliga att gå till, när jag behövde hjälp.

Därför så var jag alltid duktig, och klarade allt själv.

Min deprission, sedan i november, är ju ingenting mot hennes, som varade i 7 år, pga. att hennes dotter var döende.

Det känns litet fars-artat, ungefär som den där hasse å tage-sketchen om att åka till brasilien, men han skulle minsann hem och ta sig en kopp kaffe istället.

varför jämföra?

 Vet du, Lightseeker… Ibland tror jag att förmågan att kunna se händelser som något farsartat är skillnaden som gör att vissa av oss överlever, trots all ohälsa och oförstående vi drabbas av.

I bland kan jag tänka att det kanske egentligen också är en del av masken jag bär - och visst är det kanske så - men tankarna är i alla fall genuint mina.. att associera vidare trots tragiken till en annan mer komisk situation tror jag är en form av överlevnadsstrategi… den sker av sig själv utan att jag kan hejda det och håller åtminstonde mig flytande, än så länge..

Ett gott skratt förlänger livet sägs det och även om jag inte alltid gapskrattar någon rakt i ansiktet när jag får en "rolig" tanke eller association så fnissar jag ju mer inombords och det känns befriande…

Det är inte många veckor sedan som jag själv fick scenen framför mig, Hasse & Tages …

Säffle, kan jag få en kopp kaffe!

Kram, citronmeliss!

säffle, kan jag få en kopp kaffe, den är bara dö-bäst!!!