Hej anonym!

Hos oss behöver du aldrig oroa dig över hurvida ditt inlägg inte kommer i rätt kategori eller inte för det går alltid att flytta! Det viktiga är att du skriver av dig av det som tynger ditt hjärta!

Jag känner så väl igen mig i den beskrivning du ger..

Har tyvärr också hållit allt inom mig och verkat glad utåt, har aldrig kunnat prata om den ångest som finns där speciellt på morgonen när en ny dag randas!

Jag har nästan hela mitt vuxna liv arbetat med människor i behov av hjälp, inom psykiatrin, socialt osv, kanske beror det på att jag så väl vet vad det innebär att må dåligt och att jag därför har en stor förståelse för dem och många gånger vet vad som kan göras för dem föra att underlätta!

Det ger så mycket, men tyvärr finns en baksida av det hela!

Förr eller senare blir man ofta själv drabbad av all den psykiska ohälsa som man vistas i…

Att vistas regelbundet bland personer som stundtals mår mycket dåligt kräver regelbunden handledning för att få ur sig de andras ångest annars riskerar man att själv fungera som en"container" för de andra sjuka personernas frustration och ångest och mer än en av oss inom de yrkena blir mentalt utbrända tillslut..

Det är ju tyvärr så att förutom sin psykiska ohälsa så är många personer med psykiatriska funktionshinder "bra" på att lägga ut sina negativa känslor på den som behandlar eller finns nära dem! Det är inte samma sak som att de medvetet är elaka utan de projecerar sina egna rädslor och frustrationer på andra människor för att slippa bära på dem själva!

När man själv inte mår bra psykiskt så är det därför inte en bra lösning att vara på en arbetsplats inom psykiatrin även om det är intressant för utan regelbundet samtalsstöd om hur du hanterar det som sker och dina känslor för det så riskerar du att bli sämre, utan tvekan! Har du någon handledare (där du praktiserar) som du kan tala med, säga som det är att du bär med dig mycket av jobbet hem och känner dig nedstämd av det!

Kanske kan handledaren fungera som samtalsstöd om det du upplever kring jobbet! Eller ge dig råd om att prata med någon hos dem dem som stöttar övriga kollegor på jobbet.

Kan du ej få den typ av hjälp på praktiken så tror jag inte det är lämpligt att du fortsätter där, för får du inte ventilera dina känslor med någon så är risken stor att du att bli sämre!

Rent privat så vill jag även där råda dig att sök hjälp nu, innan det går för långt! Ring vårdcentralen för en tid hos läkaren och berätta hur dåligt du mår. Man ska inte behöva känna så inför livet och varje dag som du gör det är inte friskt!

Många drar sig in i det längsta av rädsla för vad andra (familj och vänner ska säga och hur de ska reagera! Men det är inte de som ska leva resten av ditt liv det är DU som ska göra det och som ska orka!

Om de trots allt reagerar på ett negativt sätt så är det ledsamt men tänk så här..

Om du tex hade brutit ett ben så hade du varit tvungen att gå på krycka ett tag för att benet skulle få läka i lugn och ro utan för stor påfrestning! Kryckan avlastar benet så att du ändå kan leva relativt bra tills benet är läkt!

Om dina "nära" i det läget sa till dig " ryck upp dig" eller sa att de tycker du är löjlig som använder kryckan så tror jag att du skulle skaka på huvudet, tycka att de var dumma och förmodligen använda den ändå som läkaren sagt åt dig att göra för att undvika att benet läks fel eller bryts av på yterligare ställe!

Det är precis samma sak med att må dåligt psykiskt.

Man behöver hjälp och stöd för att det ska bli bättre och få en chans att läka! Ju längre tid man väntar dess längre tid tar det sedan att helas igen!

I stället för gips och krycka kanske du behöver medicin som liksom gipset stadgar upp dig och samtalsstöd som krycka att kunna gå vidare. Detta är som stöd för att orka med den tid det tar för att påbörja och orka med läkningen. Det är inte för resten av livet utan under en begränsad period då du behöver extra hjälp med att klara av livets påfrestningar.

Att vänta och hoppas att allt löser sig av sig själv till slut är tyvärr inte särskilt realistiskt. Istället är risken stor att det samlas mer och mer i den "ryggsäck" som du släpar på genom livet.. och den blir tyngre och tyngre tills allt en dag brister!

Så snälla du, vänta inte till det går så långt utan sök hjälp nu och tala med din praktik, ingen annan gör det åt dig och de vet inte att du mår dåligt!

Förlåt om jag verkar lite pessimistisk, det är inte min avsikt utan tvärt om! Men jag vill att du ska se var du "befinner dig" för ingen runt omkring dig verkar veta hur illa du mår!

Den respons du behöver är inte heller en klämkäck klapp på axeln och tomma ord som" Det löser sig nog ska du se" utan du behöver söka hjälp för din ångest och livsleda!

Du är stark som skrev inlägget för att få hjälp så du är motiverad att ta tag i det även om det är jobbigt!

En stor kram till dig från mig/Citronmeliss!

#1..

oh, tack så mycket för ditt långa och bra svar. jag började nästan gråta. man vill liksom inte inse att man mår dåligt. det är också det som är felet hos mig. jag tycker likosm att jag ska vara "frisk" och glad, posetiv och lycklig. men ja, skenet bedrar ibland. kom att tänka på det också, jag har ju många kompisar och några av de närmsta, har mått/mår dålig. min aldra närmsta kompis insjuknade i anorexia för två år sen ca. och jag hjälpte henne mycket genom att prata och umgås mycket med henne, (även om hon gick på terapi) jag tror att det kan vara så att jag varit för snäll och hjälpt till för mycket även när jag egentligen inte klarat av det, och glömt mig själv, hur jag mår i slutendan.

men men, jag inser ju att jag måste säga till min mentor på skolan. och handledaren på praktiken. jag har nu endast 2 veckor kvar där, men endå. och jag får väl försöka ta tag i att berätta för familjen.. även om det tar emot.

och jag förstår precis vad du menar när du acocierar till det där med det brutna benet.. jag har ju själv läst en massa psykologi-kurser och psykiatri-kurser.. så jag känner ju igen symtomen om man säger så, men ja, det är det att man inte själv riktigt vill inse allvaret i det hela, och förstå att man själv KAN drabbas av det…

men Tack så mycket! det var jätte skönt för mig att skriva av mig och att någon brydde sig att svara! det är jag jätte glad för. så tack så himmla mycket. även fast man känner en distans för att man sitter vid datorn så känns det endå bra!

Kram.. Jag.

Hej, jag!

Ja , det är nog så många gånger att man inte riktig vill eller kanske inte ens är medveten över sina egna gränser förrän de redan blivit passerade, så att säga!

Inte vill man avstå från att umgås med sina nära och kära som du säkert förstod att jag menade, men just det där att känna av när man blir alltför "tömd" på energi är viktigt! Vi behöver ju också påfyllnad av roligt och positivt och det glömmer man lätt om man omges av sjudomar och ledsamheter.

Och oavsett hur duktig och beläst man än är så är det alltid mycket svårare att inse eller ska jag kanske säga vilja acceptera och ta till sig att man själv inte alltid är stark och klarar allt!

Ofta är man dessutom så fokuserad på och går lätt upp i andras mående att man helt enkelt glömmer av sitt eget!

Du ska veta att det inte är en svaghet att erkänna hur man mår och att medvetet våga känna efter var gränserna går! I flera yrken krävs faktiskt egen terapibehandling för att få sin examen och kunna få vara yrkesverksam!

Så prata du med din mentor, det innebär inte att du ska sluta utan bara att det är bra och viktigt för dig att få ventilera dina känslor med någon annan!

Och du, visst finns det en viss faktisk distans mellan oss när vi talar via nätet, men ibland också en öppenhet som man inte alltid vågar sig på ansikte mot ansikte, fastän man säkert skulle vilja!

Jag ser ju här hur bra du är på att beskriva och sammanfatta hur du mår, så en läkare kommer inte att ha svårt för att lyssna och förstå dig!

En stor påskkram!

Jag känner också så väl igen mig. Ingen i min familj trodde mig när jag sa hur jag mådde. De bara stirrade på mig och tyckte: Men du som alltid varit så social!?

Man lägger på sig en mask när man umgås. Kanske för att man skäms?
Jag tycker dock du är stark. Stark som vågar erkänna.

*kramar*