Ingen?

jag har inte kommit så långt att jag kan tänka mig hur det skulle vara att må bra. jag vet nog inte riktigt hur det känns.
Jag önskar ju att jag ska bli annorlunda, men inte helt, för jag är ju ändock den jag är.
sen vill jag inte att du ska tro att man inte kan bli bättre, för det blir man i perioder. mina är tyvärr korta, men då får jag passa på att göra något jag vill göra.

kram

Jag är övertygad om att man kan må bättre, frågan är bara hur?

Att det skulle vara så enkelt som att man blir "bra/frisk" enbart med medicin, det tror jag inte på! ( även om medicinen också ofta behövs)

Det finns ju en anledning till att vi mår dåligt och ser man inte till helheten vid behandling av oss med ångest så finns risken att det bara blir en tillfällig förbättring, tills vi åter hamnar i samma situation eller kanske tom värre…

Vi behöver balans i tillvaron för att kunna må bra och där känner jag att sjukvården brister då de är snabba med att ge medicin, utan att samtidigt hjälpa oss i att gå till botten med vad det är som gör att vi mår dåligt…

Alltså, sjukvården borde lägga mer tid till att identifiera och finna orsaken till vår ångest och sedan ge oss stöd till förändring! (givetvis tillsammans med medicinering, när det behövs).

Istället för som nu, medicinera bort problemen, utan att någon egentlig förändring av den verkliga underliggande orsaken sker!

Så länge inget görs åt orsaken till att jag faktiskt mår dåligt så hjälper inga piller i världen. Möjligtvis kan man döva och söva oss men något egentligt tillfrisknande sker inte, inte enligt mitt sätt att se…

Ja, vad ville jag nu få sagt med detta???

Jo, att vi kanske behöver fundera ordentligt kring vad som egentligen ger oss ångest och varför…för att få en rimlig chans att blir bra/bättre igen! Att vi inte får ha någon övertro på att medicinen i sig ska lösa våra problem, det gör den inte. Men den kan vara ett bra och nödvändigt stöd i att orka ta i tu med olika förändringar i vår vardag som är behövliga för att må bättre!

jag är på botten…

http://www.youtube.com/watch?v=PLvQbkj-exE

Vet hur det är, men musiken har ofta hjälpt mig.

Många gånger när jag känner att jag har nått botten, så har det slutat med att jag har blivit tvungen att slänga ut ett hjälp och då har det alltid, på något konstigt vis funnits hjälp, i någon konstig form. Tro på änglar, dom finns men ofta i konstigare former än vad vi förväntar oss.

Ödmjukhet är ett viktigt ord, som jag ofta trodde att jag var tvungen att visa hela omvärlden, det tog mig många år att inse: att det gällde ödmjukheten gentemot en själv, ingen är mer än människa.

Jag känner igen mig i vad du skriver, jag har egentligen alltid levt med ångest, den har bara yttrat sig olika och olika starkt. Jag har aldrig levt utan ångesten och jag har också tänkt i de banor du skriver om -att leva såhär resten av mitt liv.

Någonstans inom mig tror jag att det kommer bli bättre. Jag har gått i terapi i sex, snart sju år och äter en medicin som gör det lite lättare. Jag vet att jag har en bit kvar innan jag kan bemästra min ångest men jag tror att jag kommer lyckas.

Jag tror att du kommer lyckas också, om du bara ger det tid. Får du någon behandlig för din ångest idag?

Varm kram!