Det finns väl ställen som man som anhörig kan söka hjälp på? Försök hitta ett sådant!

Och min mamma gjorde som du, eller nästan. Hon ringde till min psykolog. Men psykologen får inte prata med dig om det, eftersom din dotter är vuxen. Tyvärr är det så. Så länge hon inte blir omydigförklarad kan du inte göra vidare mycket :(

Så jag tycker du ska leta efter stöd hos stödgrupper. Kanske kan någon här inne hjälpa till och berätta mer.

Hoppas din dotter får dne hjälp hon behöver där hon går och att hon en dag blir frisk. Och att du slipper oroa dig! Förstår din ständiga oro.

Var precis som din dotter för ett par år sedan. Jag hade turen och kom ur det.. Håller tummarna!

Tack för ditt svar och att det finns hopp då med andra ord. Jo jag vet att han absolut inte får säga ngt om henne och det skrev jag även i mejlet till honom.

Det jag ville var mera att få ett råd om hur jag ska vara mot henne..som jag kan ställa några krav på t ex att diska emellan, hålla rent o skapligt i rummet, så man inte snavar över alla kläder o prylar som ligger utspridda på hela golvet, blandat med tallrikar odyl och vad jag kan göra för att hjälpa henne i det svåra

Ja det vore verkligen bra om det finns någon här som kan berätta om ngn form av stödgrupper för jag klarar inte av att bära detta själv längre, känns som jag trampar i kvicksand

Jag vill bara berätta utifrån mej själv och alla är olika.Men när jag mår riktigt dålig så orkar jag ej med min lägenhet och disk m.m. Ja allt som finns i en egen lägenhet att göra och jag mår bara sämre av att andra (jag boende stöd pga jag ej fått lära mej hemifrån hur man håller ett hushåll) mer eller mindre tjatar om att det både behöver diskas och städas.Det gör bara att jag mår sämre när jag får höra vad som behövs göras och jag ej orkar just då pga jag mår så dåligt psykiskt. Så vill inte höra dom säga något om det utan gör det helt enkelt sen när allt är bättre,visst då är det max till disk och städ,men då är jag snabb när jag väl kommer igång och gör det.

Jag kan tyvärr ej hjälpa dej med din dotter,tyvärr,men jag hade inte orkat höra alt för ofta vad som behövs göras hemma.Jag tror hon vet innerst inne vad som behövs göras (nu känner jag ju ej henne och vet ej hur hon är när hon mår lite lite bättre eller så),men kanske ser hon det då hon mår lite bättre eller?

Ja jag förstår verkligen att när man mår dåligt så har man fullt upp med sig själv och orkar definitivt inget annat just då…men känns bra att höra det från ngn annan oxå..Jag uttryckte mig nog lite dumt ang städningen oxåutan jag menar mera om att kan jag be henne om ngt alls? Som vart hon går? Om hon kommer hem på natten efter hon varit ute o festat?. Som det är just nu så känns det som jag går på tå hela tiden..o det är hemskt att se denna dörr igenombommad o hon nästan de enda ggr hon pratar om alldagliga saker..eller berättar om ngn kompis odyl är när hon vet att hon ska ut o festa. Givetvis förstår jag att det är lätt att ta till alkohol för att lindra ångesten och den fruktansvärda smärtan som inte går att ta på..men jag är rädd att hon går "självmedicinerar" för mycket av den varan.

Jag önskar så innerligt att jag kunde ta över hennes smärta istället. Eller att hon i alla fall kunde prata lite grann om det och inte sluta sig som en mussla..Givetvis inte för mycket men bara så pass att jag kan få chansen att förstå o stötta henne på ett annat sätt o komma henne närmare

Jag tycker att du mycket väl kan fråga henne vart hon går och när hon kommer hem 8gissar att du säkert kommer att få höra något i stil med "skit i det" kanske,men jag kan ju som sagt bara tala utifrån mej själv och jag hade verkligen önskat att min mamma brydde sej när jag började må dåligt,men inte ens när jag började försöka berätta så brydde hon sej.Så även om du kanske ej får det svar du vill eller kanske inget svar alls så tycker jag du kan fråga henne.Bor hon hemma så tycker jag att du har rätt att få veta,i alla fall fråga var och när hon kommer och så.Hon tackar dej säkert inte idag och trligen inte imorgon,men om något eller några år kanske när förhoppningsvis allt börja vända så blir hon glad att hon ändå fast hon (som hon troligen kommer att tycka) varit så hemsk och taskig mot dej.

Om hon går på anti dep och så hoppas jag att hennes psykolog ser och vet att det finns risker med ev överdos eller kombination av alkohol,jag har själv tagit överdoser,men ej av antidep utan sömntabletter.Vill ej veta hur många gånger jag hamnat på akuten för obervation efter såna saker.Men jag tror säker psykoloken vet det,det borde den göra.Jag var mycket tveksam till medicinerna bra länge innan min förra kurator lyckades få mej att börja med dom,men efter att legat deckad av dom i fyra dar så började det sakta men säkert vända för mej (även om allt ej är toppen,visst visst),men har efter kanske 1-2 år med mediciner har lyckats klara mej utan dom,möjligtvis lite sömntabletter i mellanåt.Man ska ej överdriva mediciner,men ibland när man efter allt hittar rätt mediciner för personen så är de hur bra som helst,men man hittar kanske ej rätt direkt utan få pröva sej fram via läkare.

Jag vet vad du menar med att du gärna skulle vilja ta över hennes smärta,det har jag velat många gånger velat göra med min bästa vän nu när jag mår såpass bra som jag ändå gör och min vän så dåligt,jag skulle mer än gärna byta så hon fick se att världen faktiskt går att leva bara man orkar ta sej igenom det som är hemskt.Jag var själv vad man skulle kunna kalla mussla innan jag efter 1 år med min förra kurator verkligen orkade och kunde börja berätta vad som gjorde att jag måde så dåligt,förut hade hon hela tiden fått gissa och hon hade aldrig gissat rätt.Hon fick en mindre chock nästan när hon väl fick veta vad det var.Visst trodde hon mej,men hon ville ju ändå ej att det skulle vara sant.Men jag hade nog aldrig berättat sanningen om det ej var för att min kurator ställde ett ultimatum (jag hade då tagit mer och mer överdos av iperm) och sagt att berättar jag ej så hamnar jag på psykjouren (och det var då min mardröm,trodde att jopuren var det samma som inläggning,något jag allt i världen ej ville),så hon hade beställt tid och allt,men då innan rann hela sanningen ur mej som ett vattenfall.Då kom allt pga rädsla för jouren.Utan det had jag kanske aldrig klarat av att berätta sanningen.

Tack Zandra för att du berättat detta. Det inger mig hopp om att hon kanske en dag mår bättre, bara hon orkar ta sig igenom och åter vakna till livet. Hon har ätit ett otal antidepressiva, allt från Zoloft, Mirtazapin till Efexor..men de har tyvärr inte hjälpt alls. Fast hon åt dem ett bra tag. Nu ätar hon sammanlagt upp till 10 tabl dagl, allifrån humörstabiliserande till milt lugnade samt sömntabl.

Tack för att du även sade att jag ändå ska "lägga mig i" till en viss gräns, för som nu kanske hon inte tror jag bryr mig, som jag inte tänkt på alls utan inte frågat p g a att jag "vet" att hon inte vill..men TACK jag ska börja fråga henne lite grann ngn gång o visa att jag bryr mig fast hon inte vill just nu

Jag är glad för din skull att du mår bättre. Håller verkligen tummarna stenhårt att det fortsätter så..o du hjälper säkert din kompis många sätt o har förmågan att sätta dig in i hennes/hans situation som många inte kan.

Det är bara kul att kunna hjälpa till.Jag hade också ett tag Mirtazepin,men tror  ej den heller hjälpte mej.Min "favvo" var Mianserin (vet ej exakt stavning),men den gjorde att fast igentligen allt var skit,skulle just sluta på ett ställe jag trivdes på inom landstingen pga de skulle ändras och omorganisationer och då också min då varande kurator skulle bli mamma ledig,men ändå tyckte jag att livet var rätt okej.Men tyvärr finns det ju ingen bok som berätta vilka mediciner som hjälper för just den och den personen,utan man måste orka testa hela tiden och kanske byta pga de slutar verka.Det hade ju varit så enkelt om det fanns någonstans man kunde läsa vad ex jag ska ha för mediciner,men så lätt ska det tydligen ej vara.

Jag hoppas verkligen det går bra för både dej och din dotter,och att allt ska göra det å fort som möjligt,för det tar på omjivningen också när någon man älskar mår så dåligt,men tyvärr måste allt ha sin gång och inget kan bli bra på en dag.Men jag är verkligen glad för att du bryr dej så om din dotter!Tänk om alla hade en sån mamma (eller pappa för den delen,om de finns de här inne som har samma typ av problem)som du verkar vara,jag skulle ge allt för det,men alla har tyvärr ej det.Men men.Det finns antagligen en anledning till varför de föräldrar inte orkar och kan de sina barn det.De skulle också behöva det stöd som barnet får.Jag är så säker på att hon en dag kommer att tacka dej att du inte bara ger upp och försvinner (som vissa gör för att de ej orkar).

Tårarna bara rinner på mig när jag läser dina sista rader..detta gör att jag orkar o ska försöka ta en dag i taget. Blev så glad att höra detta..det behövde jag verkligen..För just nu känns det mest som om det är mitt fel att hon mår så här..att jag gjort ngt fel när hon var mindre..

Jag är så tacksam för att jag fått så många goda råd och ska ta med mig dessa och försöka så gott det går o en dag så kanske det vänder..

Är hon självmordsbenägen på riktigt, alltså försökt ta livet av sig?

Hursom helst finns det alltid akutpsykmottagning att vända sig till där hon kan bli inlagd för att få ordning på allting.. vet inet om hon kan tänka sig att gå med på att åka dit men prova att ringa dom annars?

När jag var inlagd mådde jag bara värre. Kändes som om folk bara ville bli av med mig och spärra in mig någonstans.

Min mamma hade också väldigt svårt för de gånger jag skadade migsjälv, hon skrek och grät och fick mig att bara må sämre. Då kände jag redan själv att jag var helt onödig och inte borde leva, när hon sen visade hur jag "förstörde hennes liv" så kändes det mer som en extra motivation för mig att ta livet av mig.

Så även om jag förstår att du mår jättedålig, så måste du nog vara försiktig hur du visar det. Alla är olika, men risken finns ju att du får henne att må sämre. Det är därför jag också rekommenderar att du får stöd någonstans. Att du får hjälp att orka med så att du kan bara vara där för henne när hon behöver dig.

Du nämnde någonstans att om hon pratar med dig så är det bara alldagliga/vardagliga saker hon pratar om. Det kanske är det hon behöver? Att få bara vara "hemma" och inte bli behandlad som ett psykfall (nu uttrycker jag mig väldigt grovt, men det var så JAG kände när jag gick igenom mitt värsta). Att bara snacka om vad hon och polarna gjorde utan att det ska behöva bli moralsamtal och något dramatiskt av det.

Ang städningen håller jag med det en nämnde att man orkar bara inte. Tjat lider till mer ångest om att man inte räcker till och inte är bra nog.

Eftersom hon är vuxen så krävs det extremt mycket för att bli inlagd. Man kan typ vara död redan innan man blir inlaga. Så länge hon vägrart kan de ej göra mycket,visst det finns LPT(Lagen on Psykiskt Tvångsvård),men läkarna måste har extremt mycket för att kunna ta till den.Och tyvärr är ofta de få plaster som finns fulla så det ej går att få in någon mer. Jag har själv vägrat många gånger när jag så väl borde ha okt dit, och då finns det ingen som kan tvinga mej pga jag är vuxen.

Jag har även när de börjat prata om inläggning vid olika tillfällen blivit försiktigare med vad jag berättar för alla eftersom inläggning är det sista jag vill (även om jag vet att det ibland är och har varit bra),så ibland vågar jag ej berätta allt jag borde av rädsla och det är inget vidare bra.För då kan ingen hinna hjälpa mej innan jag tänker eller vill göra något. Så jag tycker man ska vara försiktig med att tvånginläggning (jag talar hela tiden utifrån mej själv,mer kan jag ej göra) så att man (jag) vågar berätta hur jag mår och känner och inte håller det inne.

Men visst att tala om det är inget fel,men vissa fall ledter tvång till så mycket negativit (just för stunden även om år senare ghår att se att det var bra,men man ska orka med åren till det är ok),men om det är frivilligt så är det en annan sak.Jag är också en person (har vi runt mej kommit på att jag vill gärna få höra ett förslag först av någon och sen göra något eget av det.Jag accepterar inte andras förslag rakt av utan måste göra det till något som passar mej).

för att få ta till lpt krävs att du är en fara för ditt eller någon annans liv.. som ett exempel. Jag har varit inlagd enligt lpt, inte fan mådde jag mycket bättre av det men jag kunde iaf inte ta livet av mig och det var det som skulle förhindras

Visst vissst,men det är svårt för en läkare att dra gränsen när det är "hot" om att livet av sej eller när man menar det. Jag är skeptisk till att tvånginläggning är en bra lösning,för vill man verkligen det så kan man det ändå,inga problem. Och jag skulle bara mått sämre av om min mamma hade sagt att der var en bra lösning för då känns det som #10 säger bara som att folk vill bli av med än och då kan man "lika gärna" ta sitt liv än att bli instängd någonstans.

Nej jag tror mer på att ta det lungt,att Vilsen får söd av andra som är i samma situation som hon,och lyssna när dotten väl vill prata och prata mer vardagligt. Får man tryck från både hem och sen psykolog kan det bli för mycket av det "goda" också så man ej orkar med det heller. Ibland är det skönt att komma någonstans (kanske hem) där ingen fåga om exakt allt,hur dagen varit,hur man mår,vad man gjort,vad man ska göra m.m. m.m.,ytan bara få vara,bara få finnas till.Och att veta att man kan prata om man skulle känna för det,inte för att någon mer eller mindre kräver det.

Jag känner så med er alla här. Allt ni gått igenom, känner och hur väldigt svårt det måste vara. Att försöka ta en dag i taget och försöka kämpa för att må bättre. Ni verkar vara underbara allihopa och så starka trots allt

Jag det var mycket att tänka på detta. Att se det hela från ett helt annat perspektiv, vilket är tankvärt för min del. Hon studerade på annan ort för ett år sedan, blev då misshandlad och rånad samt inlagd över natten, enl henne, så detta har säkert inte gjort saken bättre heller.

Jag kan mycket väl förstå att man vill bara ta det lugnt, prata alldagliga saker osv o slippa det andra en stund. Men som mamma (iaf jag) känner oxå att varför kan inte jag få veta? Varför kan hon inte anförto sig alls till mig? Detta gör väldigt ont i mig oftast..Jag vill inte veta allt men ändå till en viss del. Hon är min lilla flicka o kommer så att vara även om hon skulle varit 50 år idag

Jag undrar oxå..ni pratar om stödgrupper? Finns de på nätet? Har försökt hitta en sådan sida men inte lyckats

Jag kan tänka mej att det hon varit utsatt för ej gjort saken lättare för henne (men jag an ej säga något ut ifrån det,har som tur ej varit med om just det själv).

Jag kan mycket väl förstår att du vill veta på det viss du vill som mamma,men ledsen att behöva säga detta och det är att allt går bara inte att berätta för en förälder,varför vet jag ej.Det bara är så,kanske för att man vill sina föräldrar väl,jag vet som sagt ej.Jag har ej haft någon vidare bra mamma och pappa kunde jag ej tala med pga han var 17 år äldre än mamma och lite små vimsig (så som äldre kan bli när de blir gamla) så han ältade det mest väldigt mycket.Det var bara en sak jag ej kunde låta bli och berätta för han och det var det mest värsta jag varit med om och hans syster skulle hata mej om hon fick veta att jag berättade det eftersom det var så hemsk sak jag varit med om,men jag kunde en kväll när jag ringde honom inte bara låta bli,jag hade den kvällen ingen att tala med och jag behövde verkigen någon att få tala med just då så det blev pappa.Jag hade sedan länge försökt berätta för mamma samma sak utan att hon lyssnade,var som att tala med en väg.Det gick ej in och inget svar fick jag heller från henne inte en reaktion och att pappa lyssnade och frågade saker runt det (jag vill ej gå in på vad det är exakt då jag vill skydda min syster,hoppas det är okej)som hänt,jag var så förvånad och nästan chockad över att någon annan i familjen lyssnade och frågade.Jag trodde ej det var sant.Så en dag när hon inte för en kväll har någon hon kan vända sej till så kanske hon kommer till dej och att då kanske allt det hon känner bara rinner ur henne som ett vattenfall.Den dagen,om den kommer vilket jag tror det gör,så får du vara berädd på att få veta massor,men då tycker jag bara du ska ta det lungt,försök ej bli arg eller ledsen utan lyssna bara och vissar att du finns och vill lyssna.Visst när hon väl berättat kan du försiktigt börja fråga,men låt henne tala först.Blir man avbruten då kan det vara svårt att få upp tråden igen och allt blir bara så fel och man velat sagt saker som aldrig blev sagta.

Jag vet tyvärr inga stödgrupper,kanske har kvinnojouren något,jag vet ej bara en tanke,eller kanske har psykiatrin något.Sök dej lite på google så kanske du kan hitta något (jag är ej säker,men det brukar finnas allt möjligt om man söker där).

Precis, när det kommer så kommer det självmant, utan att du frågar, frågor är oftast det bästa sättet att få en att sluta sig ännu mer.

Finns det ingen pykolog du kan gå och prata med?

15,´JA jag vet att man inte kan säga allt till sina föräldrar..gjorde ju inte det själv som tonåring osv till mina föräldrar och självklart ska man som föräldrer inte veta precis allt, några hemligheter måste man ju få ha. Tack för ditt stöd och kan jag tänka mig allt du gått igenom i slutändan kommer att stärka dig och att du kommer hjälpa många som varit utsatta.

16..TAck Pehpsii..ska verkligen försöka hålla det i minnet att om jag frågar mer o mer så är risken stor att jag aldrig får höra ngt ifrån henne. Nej tyvärr finns det inte ngn psykolog jag kan prata med. Psyk tar inte emot, då får man gå till närmaste VC med månaders väntetid för att få prata med en kurator eller betala hela klasset själv..tyvärr..

#17 vad dåligt. Här där jag bor hade de folk som kunde hjälpa hela familjen.

Men det borde väl finnas något forum på nätet, det finns ju om allt annat.

Till Vilsen.

Jag har ingen erfarenhet av vad du/ni går igenom men det gör mig så ont. Kan bara säga att jag tänker på er…

19 Tack Bumleboo för att du tänker på oss.

Min dotters psykolog mailade mig igår och talade om att han frågat henne om hon ville gå med på ett s k familjesamtal men hon vägrade totalt, men hon berättade faktiskt för mig i går att hon även varit hos en arbetsterapeut som ska försöka se vad de kan hjälpa till med ev boende samt få komma ut och arbetsträna några timmar i veckan..och det kanske kan bli en bra början till ngt positivt

#20 Att hon berättar det ser jag positivt (sen även att det händer något runt henne förstås),men just till tråden så att hon berättar det hon gjorde tycker jag känns som en väligt bra början! Jag tycker verkligen du ska vara glad åt det,kanske ej är mycket ur andras ögon,men från att inte säga något alls till det är steget stort.Så även om hon inte vill familjesamtal så till att själv berätta är bra (jag kan delvis förtå henne också att hon inte vill ha sin mamma med,men självklart förstår jag också att du så gärna vill veta för att kunna hjälpa henne),men jag tycker du ska ta det lungt och låta allt ta sin tid.Jag tycker det känns som psykologen har rätt stor koll på henne,för vem som helst skulle ej få erbjudandet om arbetsträna och så.

Hur går det för er? Jag hoppas innerligt att att går mot ljusare tider för er båda.

Samma här

Läste i vårdguiden (på nätet) om råd till anhöriga till människor med självmordstankar:

http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3892

De tipsar om Nationella hjälplinjen:

http://www.nationellahjalplinjen.se/html/narstaende/narstaende.asp

Kanske kan de lotsa vidare till lokala stödgrupper?

I Stockholm ordnar föreningen Balans självhjälpsgrupper för anhöriga:

http://www.foreningenbalans.nu/Anhorig/

De har även en tidning.

#24 & 25. Tack så mkt! Jättebra info!

Hej! Jag har inte varit inne här på ett tag.

22. Såg att du undrar hur det går. Jodå min dotter ska träffa ngn på Soc med arbetsterapeuten från psyk den 12 för att diskutera ev eget boende med ngn form av stöd. Jag hoppas innerligt det blir så..har även fått reda på att hon har diagnosen borderline/emotionell instabil personlighetsstörning..och vad jag förstår är det väldigt jobbigt att "alltid" ha humörsvängningar, suicidtankar osv..

24..tack så jättemycket för informationen..där kanske jag kan hitta en sida där jag kan få råd..

Känns även skönt att få så många tips och råd från er alla här..jag hoppas innerligt att hon kommer må bättre en dag