du, se om du kan skaffa dig ett personligt ombud, som kan hjälpa dig med att få allting att fungera nu.

Du måste ju inrikta dig på utredningen som du väntar på och under tiden så är det ju viktigt att du får allt stöd som du behöver i vardagen, precis som du säger.

Dom brukar veta, vilken sten som man behöver sparka på, för att få igång maskineriet igen.

www.personligtombud.se

jag har träffat personligt ombud ett antal gånger och vi avslutade kontakten innan jul då hade jag fått beskedet att utredningen skulle sätta igång typ, nu. Angående boendestöd eller liknande så var det inget vi pratade om, kanske dags att återuppta kontakten. Någon som vet vilken hjälp man kan få? Hur illa ska det vara?

det behöver inte vara så illa, dom är där för att hjälpa psykiskt handikappade och handikappde att få sin rätt i samhället.
tex,så hjälper mitt ombud mig med ansökningar om olika fond medel. tex en säng, då jag har kronisk värk, konstnärsmatrial, advokatkontakt, saker som gör mitt liv lättare att leva då jag knappt går ut.

kram svava

jo att personligt ombud hjälper vet jag men hur pass illa ska det vara för att tillexempel få boendestöd?

jaha du menar så, ok

då blir det genast fråga om psykisk satus.
Är det ett boendestöd som du vill bo på eller är det så att nan ska komma hem till dig du är ute efter. eller bostadstillägg?

boendestöd, så kan ombudsmannen/kvinnan trycka på, på psyk/öppen vård att man behöver det, för att klara sig.
Det som är grejen är att det bara är du som kan avgöra vad du behöver, läkare kanske inte går med på det men är kommer då ombudet in.

Har jag förstått frågan rätt?

Svava

Bostadstillägg klarar jag mig än så länge utan, det är boendestöd som kan komma och sparka på mig att få saker gjorda jag behöver.. egentligen avlastning med det som beöver göras också… klarar helt enkelt inte av att ta hand om ett hushåll med disk och städning och liknande…

Har varit inne i karusellen med boendestöd för en vän till mig som har svår ADHD. Jag har för mig (det är en 5-6 år sedan) att han fick hjälpen genom socialkontoret genom LSS.

Jag tycker du ska ta kontakt med ditt personliga ombud igen och se om ni kan få in en ansökan.

Jag tycker även du ska se till att få en annan kontaktperson du trivs med och kanske även en ledsagare som du kan göra aktiviteter ihop med som ex handla, åka och bada odyl.

Är du under 30 år och har aktivitetsersättning från FK så har du rätt att få aktiviteter som kan hjälpa dig att må bättre betalade av FK. Du får även hjälp att ordna så aktiviteten/arna fungerar.

#7 tackar

jag vet inte om jag har svårt adhd.. eller om jag har det alls, men allra troligast, utredningen är ju inte gjord än, SUCK!

allt sånt som ledsagare och boendestöd och sånt får man ingen som helst information om från någon… sjukligt att dom sjuka ska behöva ta reda på allt själv.. grr

jag har dick en förmåga att nedvrdera min sjukdom och säga att andra har d et värre och att jag inte ska ha hjälp men jag kanske behöver det ändå. Just nu sitter jag bara hemma och orkar inte göra något eller ta mig för något.

Har inte aktivitetsersättning utan är fortfarande sjukskriven med sjukpenning från fösärkingskassan, skickat en ansökan om aktivitetsersättning men den försvann hos FK.

jag känner igen det där, med att säga att andra har det värre och det "kanske" stämmer, ibland.

Men det betyder INTE, att vi har det optimalt och förträffligt bra, för i sådana fall, så hade vi ju inte kännt att vi mår dåligt, eller hur? Så att jämföra, kan vara destruktivt, ibland. Det räcker med att känna att det inte KÄNNS bra, så försöker jag med att säga till mig själv. Pröva gärna du med.

Jag tycker att det också är en tillräcklig anledning för dig att söka upp de personliga ombuden igen. Dom vet ju inte heller någonting om din nya uppkomna situation, så ring du dom igen, så kanske ni snabbt kan få till ett nytt, möte.

finns alltid dom som har det värre… det berättade en skötare för mig när jag låg inne. Hon kom från en land där det varit mycket krig och hon berättade för oss deprimerade och självmordsbenägna att vi inte borde må dåligt, vi bodde ju i ett sånt fantastiskt land..

men det var lite sidospår där.

får ta kontakt med mitt peronliga ombud och se vad som kan göras. Situationen är inte nyuppkommen, men jag vågar inte be om hjälp

DU, den där skötaren, som inte tyckte att ni patienter inte borde må så dåligt, skall bara knipa igen, tycker jag. Hon borde anmälas för kränkning, eller byta jobb, omedelbart.

Ev. har hon egna obearbetade trauman, men DET är inte DITT eller andra patienters ansvar, att ta hand om, det får hon själv gå i terapi för och inte projicera över det på sina patienter, högst opassande, tycker jag.

………………………………………………………………………………………

nu, till dig:

Du vågar inte be om hjälp:

Har du någon som kan hjälpa/stötta dig, när du skall be om hjälp? så ta gärna emot det stödet.

Är det lättare att skriva upp på en lapp, vad du bör säga, så underlätta det svåra på det sättet.

Men främst av allt, så tror jag att det är du själv, som står i vägen för att tänka att du inte har rätt att/eller vågar, be om hjälp.

Så ställ dig själv frågan, varför? om ditt inre jag kan svara på den frågan, så kanske du kan komma runt ditt inre hinder.

Visst, det finns alltid någon som har det värre men det gör ju inte din situation bättre. Avskyr när andra människor nervärderar min smärta och ångest. Min smärta är min smärta!

En viss person sa en gång till mig att hon tyckte jag var löjlig för hon hade jobbat på en canceravdelning med riktigt sjuka patienter och då förstod hon inte varför jag hade sådana problem med min ynkliga smärta och ångest.

Jag blev så chockad för visst, det är väldigt tråkigt när man blir så sjuk men jag orkar ju ändå inte mer eller har mindre smärta för att det finns folk med cancer.

Vet att det är jobbigt men försök ta kontakt med ditt ombud igen som ett första steg.

jag anser itne att jag är värd den hjälpen, eller att mitt dåliga mående räcker för att ha rätt till det.. tror jag är orsaken till varför jag inte vågar.. eller så är det för risken att bli nedvärderad igen, alltså som jag blev av skötaren…

Tyvärr är många av oss dåliga på att hävda vår rätt. Kanske vill vi inte vara till besvär eller så skäms man över sig själv.

Jag skäms över mig själv. Över att jag är överviktig med dallrande mage och hängiga bröst. Över att jag inte kan försörja mig själv, över att jag måste be vänner och familj om hjälp, över att jag mår dåligt och över att jag behöver vård. Men jag har lärt mig att kräva den rätt som jag faktiskt har att oxå få hjälp att må bra.

Jag har genom terapisamtal lärt mig att säga nej, stå på mig och stå för det som jag anser är rätt. Idag har jag samtalskontakt, regelbundna samtal med dietist, sjukgymnastik på öppenpsyk (mkt bra och helt annorlunda än vanlig sjukgymnastik), tidsbegränsad aktivitetsersättning och fortfarande en anställning även om jag inte arbetat på flera år.

Jag har uppnått det här genom att beklaga mig så in i hel*ete för FK, läkare osv. Tjatat, gnatat, gråtit…

I början så tyckte jag att jag överdrev på läkarbesöken men när jag kom hem och funderade på vad jag sagt så var det inga överdrifter utan endast fakta.

Du ÄR värd vård!!!

Du ÄR värd att må bra!!!

Du ÄR värd att tas på allvar!!!

Har fibromyalgi oxå och har blivit misstrodd och nervärderad såå många gånger att min sociala fobi antagligen beror på det.

Jag kan vara skittuff på ytan på möten eller när jag träffar folk men innan så mår jag skit och jag är rätt skör under tiden oxå.

Ingen lär kasta vården på dig så du MÅSTE se till att du blir sedd men då måste du våga stå för dig själv.

Sluta förringa dig själv och ta för dig av livet. Skötaren som nervärderade dig kommer du att möta flera gånger i andra människor men so what, skit i den personens åsikter. Om du blev inlagd så anser iaf någon att du mår tillräckligt dåligt. Skötare var bara en person som du inte behöver bry dig om.

Synd att du bor så långt bort, jag är en jä*el på att få läkare att lyssna och har följt med flera kompisar till läkarbesök. Antagligen tjatar jag hål i öronen på läkaren så de tycker det är enklare att gå med på det jag vill.

svårt att ta för sig av livet när orken inte räcker till mer än att gå upp.. och ibland knappt det.. vill mest bli av med livet jag

naturligtvis kommer ingen kasta någonting på en, men ändå, varför ska man behöva kämpa tills man gråter för att få hjälp?

jag tänker alltid innan jag kommer till läkare och liknande att jag ska stå på mig.. det går inte, jag krymper till en tyst liten myra när jag sitter där.. fan… behöver någon som kan följa med mig

Det är skitjobbigt. Du är djupare nere än jag nånsin varit så om jag tycker det är skitjobbigt så förstår jag att du inte orkar.

Men du måste orka! Du har 2 underbara illrar, en hund, ett hem och en man som älskar dig. Om du inte vill leva för din skull, lev för dem.

Vad kan jag eller någon annan göra för att hjäpa dig?

#16 tre illrar faktiskt=) hunden är på väg till nytt hem eftersom jag inte mår tillräckligt bra för att räcka till åt alla fyra.. ett hem har jag, och det kan jag inte ta hand om.. suck, skitigt är det hemma.

man kan leva för andras skull men hur länge är det ok.. jag anser att man måste leva för sin egen skull också, vad händer annars om man blir ensam kvar?

Har ett problem där, vad kan andra göra för mig. jag vet faktiskt inte, därför det sket sig med öppenvårdskontakten jag har.. dom kan inte hjälpa mig om inte jag vet vad dom ska göra… tror att finnas är det bästa man kan göra.. eller ge öppenvården en rejäl spark i baken så jag får mn förbannade utredning någon gång..

Tre illrar, my mistake.

Naturligtvis måste du leva för din skull, men i stunder då man funderar på att inte leva längre så har djuren hjälpt mig att orka leva vidare.

Vad är det som gör att du känner att du inte orkar ex städa?

det är nog den där misstänkta adhdn som spökar tror jag, när det gäller städning och liknande, har svårt att ta tag i saker att få saker gjorda att slutföra saker.. om det itne är sånt jag verkligen brinner för och tyvärr så brinner jag inte direkt för städning…

Antar att det är mannen som fixar alla utanförbajsningar.

Om du inte fixar att ringa ditt ombud, skriv ett brev. Om inte annat så kanske hon/han kan trycka på så du får din utredning lite snabbare.

nej bajset tar faktiskt jag hand om.. det brinner jag för.. elelr snarare illrarna… får försöka maila ombudet… vi har redan försökt trycka på, senast hon ringde så sa dom att utredningen skulle börja i februari/tidigt i mars…..

Då är det dags att de sätter igång nu.

Försök att intala dig själv att du ÄR värd all hjälp!

jag tycker inte det.. och får liksom den känslan.. känns som ingen inom vården tycker att jag mår tillrcäkligt dåligt

när jag velat bort och bara dö och pratat med psyk så säger dom så glatt, att drick lite te och gå och lägg dig…

dom måste ju skicka en kallelse och det gör dom kanske en vecka innan? så någon början av mars kan jag ju bara glömma.. är så trött på psyiatrin

Du ÄR värd vård även om du inte tycker det själv!

Det är din rättighet som människa att få vård!

Du ÄR värd att ha livskvalitét.

vad är livskvalite? kommer inte ihåg när jag mådde bra senast, ingen aning om hur det känns.

man har rätt till vård, men när? usch känner mig bar aså gnällig och dålig

Enligt nya vårdgarantin så ska behandling/utredning börja inom 6 månader.

#26 och den gäller även psykiatrin? för i så fall kan jag börja bli sur och grinig på riktigt.. det är ungefär det gånger tre jag har väntat

Det gäller psykiatrin oxå.

När jag påtalade detta för dem så sa de att de vet men de kan inte hjälpa att det inte finns personal.

Vårdgarantin

#28 men om det är en garanti bör någon högre upp än dom stackarna som sliter häcken av sig på mottagningen kunna agera om man trycker på tillräckligt? Om inte annat kan man vara riktigt jävla jobbig så något händer för andra som köar senare…

Lösningen som jag ser det är mer pengar och mer personal. Men det går iiiinte minsann, sjukligar ska det sparas in pengar på.

&%#¤%" alliansen. Det var inte bra innan men det lär ju knappast bli bättre under de närmsta åren.

Vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas du orkar orka!