jag säger bara en sak: samtalsterapi, hade vi fått det så hade vi inte mått så dåligt som vi gör nu.

Jag är ju långt bort och inte din pojkvän, men jag har varma innerliga kramar
här kommer en genom etern. 

Tack Svava :)

I övrigt så är han världens finaste och vi brukar förstå varandra. Men det här har blivit ett problem. Jag kan börja må dåligt över ngt jag /vi sett på tv och blir ledsen och tom. Och då blir det fel :/

jag vet *tom* det är jobbigt.

Hej,

Tomheten är något av det värsta jag kan tänka mig och tyvärr kommer den ofta och tränger sig på. Att gå runt som ett tomt skal är inte roligt varken för en själv eller för den man lever ihop med.

Tyvärr är tomheten något som späds på och ökar av viss medicinering för mig, jag blir om möjligt ännu mera totalt tom…

Är det något som du också har märkt av?

För oss som är bipolära tror jag att kontrasten blir ännu mer påtaglig då vi lever i ytterkanterna och sällan i balans!

Jag känner starkt igen mig i nedanstående rader skrivna av

(/J - 2008)

Hat och kärleksförklaring till manin:

Jag känner att du kommer närmare och närmare.
Jag väntar och trånar och längtar.
Vill att du kommer och räddar mig från denna meningslösa tomhet och torftighet.
Hämta mig, jag ber på mina bara knän!
Jag skriker högt och i desperation,
precis som jag kommer skrika och förbanna dig när jag vill att du går.

Ge mig mina ögon åter,
ge mig min hörsel och mina känslor,
låt mig få uppleva våren och kärleken.
Låt mig för en minut känna meningen med allt.
Låt mig ana strukturerna i universum,
bara ana
en liten glimt
så att jag inte förloras i dess storslagenhet.

Låt tårar av lycka rinna nerför min kind
när jag skådar den första tussilagon.
Låt skrattet klinga när solen värmer min frusna själ.

Jag känner i mitt bröst att du kommer,
du är på väg.
Det pirrar oroligt, det suger och vibrerar.
Det känns som det var alldeles för länge sen vi möttes min vän,
alldeles för länge sen.

Jag famlar i mörker
efter ljuset
som är du.

Jag kommer ta emot dig med öppen famn (fast jag inte vill).
Jag kommer bli så lycklig,
och få sån ångest.

Du kommer visa mig livets mirakler,
du kommer få mig att se
att höra
att känna.
Du kommer få mig att känna mig trygg
och ack så levande.
Ångesten kommer släppa och jag kommer lägga mitt liv i dina händer
ännu en gång.

Du kommer att få mig att tro
att du är allt
att du är livet
och att du är jag.

Jag kommer att tro dig så som jag alltid gör.
Jag kommer göra allt för att få ha dig kvar…..
ända till du börjar bli krävande
ända tills du får mig att göra saker jag egentligen inte gör
ända tills du fyllt mitt huvud med så många tankar att dom inte får plats
ända tills du har fyllt mig med så många känslor att dom inte går att urskilja
ända tills jag inte kan ta emot en enda upplevelse till
ända tills du visat mig hela universum.

Då på randen till vansinne,
då när jag sliter mitt hår i hopp om att bli av med några tankar
DÅ skriker jag i panik,
vill att du ska försvinna
lämna mig ifred.
Hysteriskt gråtande,
sparkande och våldsamt
förbannar jag din existens.
Lönlöst försöker jag fly,
jag springer och springer.
Försöker rädda det lilla av mig som finns kvar.
Flyr från ruinerna av mitt liv.

Så "poff"….. är du borta
jag är borta
livet är borta

Ett tomt skal utan mening har jag blivit.
Ångesten river mig i bitar så fort jag inte sover.
Kan inte se
kan inte höra
kan bara känna tomheten
och ångesten som krafsar runt i den.
Spelar ingen roll
allt är meningslöst.
Så förbannar jag dig,
förbannar mig själv för att ha tagit emot dig,
för att ha trott dig ännu en gång
för att ha lagt mitt liv i dina händer igen.
Förbannar dig för att ha valt mig,
förbannar faktumet att vi är oskiljaktiga.

Efter dagar
veckor
och månader
när tomheten blivit mig övermäktig,
då jag tröttnat på att förbanna dig och hela världen
då börjar väntan
och längtan
efter dig………
/J

Publicerad 2008-02-12

#5 det där gillade jag!

#4 både gillar och ogillar faktumet att jag känner igen mig i detdär