Panikångest
Hej!
Jag är ny medlem på denna sajten, är glad att jag hittade den och kan få kontakt med personer som har liknande problem.
Tänkte berätta vem jag är, så ni får en inblick om vad jag är för en människa. Tycker själv att det är trevligt att veta lite om personen man pratar med. Jag är en tjej på 17 år som bor i Halmstad. Min familj består av Mamma, Två systrar och en liten katt. Mina systrar bor inte hemma, de är 27 och 28 år och har egna familjer. Jag har även en pojkvän som är 6 år äldre än mig, vi har nu varit tillsammans i tre år och trivs jättebra ihop. Jag har ett stort intresse och det är hästar, har alltid varit fänglad vid hästhagen, ända sen jag lärde mig gå. Har haft flera egna, men nu räcker tiden tyvär inte till då jag studerar omvårdnadsprogramet på gymnasiet.
Jag nämde inte att någon pappa ingår i min familj. Där kommer den "stora ömma punkten" i mitt liv. Pappa har varit en person som älskat mig väldigt mycket och alltid tjatat om att jag ska bo hos honom istället för hos Mamma. De skiljde sig när jag var 3 år gammal. Min pappa är alkoholist och narkoman. Han röker hasch och dricker öl. Han har vid något tillfälle tagit grövre droger, men inte till vardags. Trots detta hade jag det bra hos honom när jag var liten, jag hade kul och mådde bra. Har många fina minnen med honom.
Men 2001, för 7 år sen förlorade jag pappa. Han träffade en tjej i hans ålder som han blev tillsammans med. Hon tyckte inte om mig och stötte bort mig mer och mer tills pappa knappt hade någon kontakt med mig alls. En jul, julen 2004 var sista gången jag träffade den kvinnan. Jag var hemma hos dem och firade jul, pappa låg och sov på soffan, var totalt osocial. Jag och "hon" gick ut i köket för att röka en cigg. Helt plötsligt började hon säga saker om mamma, att hon gått på amfetamin och rökte hasch, att hon tvingat pappa att jobba extra för att hon skulle kunna ta droger. Jag blev helt knäckt och fick panik. Hon höll fast mig och tog stryptag om min hals, hon sa elaka saker till mig samtidigt som hon höll fast mig. Jag ropade på pappa som kom, då släppte hon mig direkt. Jag sprang allt vad jag kunde ut på gatan och struntade i skor och allt. Började gå hemmåt, Pappa hann ifatt mig och satte mig i bilen. Men, han lät henne åka med i bilen när han körde hem mig!!! Hon satt och bönade och bad om ursäkt hela vägen…
Jag fattar inte, Pappa tog det lugnt. Han typ sket i det, han vet vad hon gjorde och vad hon har gjort. Idag har vi knappt någon kontakt alls och jag mår skitdåligt! Det värsta av allt är att hon har förändrat honom! Han är inte den samma som han var innan. Han luktar inte likadant, han beter sig inte ens likadant som innan. Det är inte han! Jag kommer aldrig kunna få tillbaka min pappa och ska bryta helt med honom snart, för jag mår bara dåligt av honom. Jag brukar säga att min pappa är död, för det är inte han! Det är inte pappa!
Vi har suttit på BUP så många gånger med honom och han har till och med fått läsa min dagbok. Han ryckte bara på axlarna och sa "vadå"?!! Han förstår inte vad han har gjort för fel! Det var han som tillät att det blev såhär.
Det är en väldigt öm punkt i mitt liv och något som orsakat kaous. Jag har även haft väldigt mycket problem med skolan och sysslat med droger. Det är tack vare min pojkvän som jag slutade ta droger och jag är evigt tacksam till honom. Jag hade förmodligen inte levt idag om jag inte slutat ta droger.
En gång för 3 år sen, samma veva som jag träffade min pojkvän tog jag en överdos. Det var medvetet, jag ville ta mitt liv. Jag var borta i tre dygn och hamnade på sjukhus. Därefter blev jag inlagd på BUP i två veckor på den låsta avdelningen. Där fick jag också min diagnos på panikångest. Jag hade inte haft ett anfall på ett halvår och trodde jag var påväg att bli frisk, men igår var det kört igen. Är nere i djup svacka och orkar inte skriva så mycket till.
Jag hoppas att någon läser det här och kanske förstår vad jag menar. Kanske någon som förlorat en förälder genom den vägen också?
Ha det bra!
//Madeléne
lilla gumman.
Jag känner verkligen för dig, men du som själv tagit droger, vet att man förändras. Och kommer det sedan en kvinna in i hans liv, så är det klart att han blir påverkad av henne.
Jag tror inte att han i sitt hjärta rycker på axlarna, utan skäms oerhört, men drogerna har så stort grepp om honom så han orkar inte bry sig om något, mer än just drogerna. Jag tror inte att han och kvinnan har ett fint förhållande, det har man ytterst sällan i sådana förhållanden.
Att hon sa massa saker om din mamma (sanna eller osanna… spelar ingen roll, det är så länge sedan) är bara rädslan över att vara den andra kvinnan. Din far har barn med din mamma och det betyder väldigt mycket och orsakar oerhört mycket svartsjuka, för har man barn tillsammans, kan man hata varandra, men där finns ett band som inte går att slita av.
Har du någon terapihjälp eller vad händer. Du skrev att du läste omvårdnad. Det är så himla starkt att orka med så jag tar av hatten för dig. Försök att gå färdigt så får du även en fjäder i hatten :D
Säg inte upp bekantskapen med din pappa, det gör så hemskt ont. Ta det lugnt och se vart ert förhållande kan ta vid igen. kanske han inser vad han förlorar om du gör så att inte höra av dig utan låta honom ta kontakt.
Det är ju tur att du har din pojkvän, vad jag förstår av brevet, så är ni nära varandra.
Och det verkar inte som om du har en elak mamma heller. Ta tillvara på det goda i ditt liv. håll om det och ge det näring. Pappa kommer att tänka om..
Kram svava
#1
Tack för svaret. Pappa kommer inte tänka om ifall jag inte hör av mig. För så har det varit i flera år nu, jag ringer aldrig honom. Han ringer mig ibland, men bara när det gäller nåt viktigt t ex försäkringspengar som vi ska få. Pappa en en snäll person, det kan jag inte neka till. Men han har låtit mig ta hand om honom.
Det har varit fyllefester, jag vet inte hur många gånger jag fått hjälpa honom i säng och torka spya, blod och liknande. Det var som bara en liten flicka, vad nog inte mer än 7-8 år. Han tvättade mig aldrig heller, när jag kom hem till mamma efter helgerna hade jag fett hår och var väldigt röd i underlivet. Det hände någon enstaka gång att hans kompis hjälpte mig att tvätta mig, men inte han. För övigt, om man bortser från dessa sakerna så hade jag det väldigt bra hos pappa när jag var liten.
Ibland händer det också att han ringer mig när han är hög eller full och då bara svartnar det, jag bara trillar ihop. Och vi kommer aldrig kunna få en bättre kontakt.
Jag vill dessutom ställa en motfråga. Pappa såg när han tjej höll fast mig och tog strypgrepp om min hals och han blev inte ens arg på henne. Tycker du att jag kan förlåta en sådan grej? Jag kan aldrig mer träffa den kvinnan. Om de lever ihop tills pappa dör så kommer jag inte ens kunna gå på hans begravning. Jag mår dagligt dåligt av detta och får klökningar varje gång jag träffar honom, jag mår så illa över honom. Ska jag behöva ha det så, bara för att hoppas på att jag ska få tillbaka min pappa?
Nej, så tänker jag inte ha det. Han har bevisat att han inte kan vara en pappa. Så det bästa är att gå vidare istället för att haka upp sig på det. Jag måste bli frisk någon gång också, jag orkar inte leva med panikångest. Jag orkar knappt vakna på morgonen, orkar inte äta, ingenting. Jag har gått ner 15 kg det senaste året. Och jag var smal redan innan, går jag ner mer nu så blir jag underviktig. Hakar jag upp mig på honom i fortsättningen så kommer det fortsätta åt detta hållet och jag kommer inte bli fri från min panikångest. Det är honom jag får anfallen av.
Så jag tänker faktiskt inte fortsätta ha någon kontakt med honom, inte när jag mår så dåligt över det. Dessutom får jag inte ens komma hem till honom och jag får inte hans hemnummer heller. Hur normalt är det på en skala?
Men jag är jätte tacksam för svaret. Jag började ge upp hoppet om att någon skulle svara.
hm, din far är alltid din far, oavsett om han tar sitt vuxna ansvar, eller hellre väljer drogerna.
Skillnaden är bara att du kanske inte mår bra av att ha kontakt med honom. Det är också mycket möjligt att du mår skit av att inte kunna ha en fungerande kontakt med honom, men det är hans ansvar, inte ditt som hans barn.
Det DU kan göra, det är att skapa dig din friska, pappa, inne i ditt huvud, hur skulle han ha sagt och tyckt om det som du väljder nu i ditt liv, om hans hjärna och kropp inte var förgiftade av droger. Så gjorde jag.
Ta stöd av någon grupp med andra tonåringar som också är i din situation.
Och mitt sista råd, dansa av dig dina känslor, spela in dina känslor på video, måla av dig dom, sjung och skrik av dig dom, alla sätt funkar, helst med tanke på panikångesten, så var det att göra dokumentär-film, som hjälpte MIG bäst, men sådant är ju individuellt. Jag kankse bör nämna att jag också hade stöd av en duktig psykolog, hela tiden, men det är du själv, som gör det stora jobbet.
Det är skönt att höra att du får stöd då, av dina närmaste.
Starta ny diskussion