tänk om
jag kunde får vakna en enda dag och inte vara så här konstig.
Idag kommer min son och ska vara hos mig, när han praktiserar sina tre sista veckor. Och är jag glad ? inte någonstans, jo det är klart jag är i hjärtat. att jag ska få rå om honom alldeles själv, men allt förstörs av att jag får ångest över hur f#n ska jag kunna göra detta. Hur ska jag kunna orka, för jag vill ju inte att han ska gå om kring och tro att jag är knasig, eller knasigare än han redan vet om eller hur jag ska säga. Tänk om inte mina pengar räcker hela vägen ut till mat, tänk om han tycker jag är tråkig och åker iväg, tänk om han inte vågar säga det till mig, tänk om han inte vill vara mer hos mig, tänk om jag inte räcker till, tänk om jag gör bort mig och får ett spatt. Tänk om jag inte orkar städa… usch … nä jag ska till tvättstugan måste fixa lite, damsuga lägenheten och så. jag såg att katten hade rivit ner rit saker från hyllan, måste få upp extramadrassen så han kan sova skönt i soffan, den är lite hård annars, och jag måste få ner julgardinerna, så det försvinner… nä nu börjar tvätt tiden.. kram
Åh, Svava här skriver du om din ångest och hur du oroar dig …
Så blir jag full i skratt som reaktion på det du berättar
Hur sympatiskt är det *fnissar ännu mer inombords*
Ja min vän, det är väl igenkännandet som framkallar mina känslor förmodar jag!
Samtidigt vetskapen om att oavsett hur mycket vi oroar oss i förväg så vet vi ändå inte förrän efteråt hur det verkligen blev
Jag vill lägga min energi på att vara deltagande i nuet då det verkligen sker, i stället för att bränna energin innan händelsen ens är här. Jag görsöker men det är inte lätt<img src="http://bipolar.forum24.se/images/smiles/eusa_wall.gif" alt="!Brick wall" title="Brick wall" />)
Svava försök att stoppa undan dina tvivel, vägra att lyssna på dem! 
Umgås med din som efter bästa förmåga då han är hos dig, mer kan du inte göra. Din son kanske inte är "helt perfekt" han heller, så varför försöka hålla upp en fasad som tar så mycket nödvändig ork!
Försök i stället att njuta av er gemensamma tid
Du älskar din son och du duger som du är, att du dessutom vill att ni ska ha det trevligt när ni träffas är ju aldrig fel…
Men kontrollbehovet som gör att allt dessutom måste vara i det närmaste perfekt, att du inte får visa några brister försök att släppa det! (i alla fall lite)…
Säger jag med glimten i ögat 
//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras
utan måste kännas med ditt hjärta
många krav, försök att slå av på takten, ta det som det kommer mer, så att ni kan njuta av er tid tillsammans också.
Ojoj!! svava jag lider med dig..jag är likdan tyvärr..vi ¨får försöka o göra som dom andra säger..o släppa kontrollbehovet..
Hoppas din dag vart fin med din son..
Varma kramar Eva
Starta ny diskussion