![[Sajberlena]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag - ett ego av stora mått?
Min make har drabbats av svårartad panikångest i våras. Det går i vågor det där, sommaren var ganska lugn men hösten lite mer turbulent. Nu har han börjat hos en privat terapeut och det verkar funka (han provade ett par andra som inte funkade, så det känns ju bra).
Jag har levt i praktiken som ensamstående under hela perioden, tagit hand om hem, hus och barn på egen hand och klappat honom på axeln och lyssnat och lyssnat och lyssnat, peppat och peppat och peppat.
Å nu är det klippt igen.
Han skulle hämta sonen på jobbet medan jag lagade mat till de andra två för att vi skulle tajma ihop allting med en födelsedagsuppvaktning på kvällen. Han körde iväg - men kom tillbaka efter 20 minuter - han klarade inte av att köra själv för "han mådde så dåligt". "Du måste köra". Men ändå var han tvungen att åka med själv för han ville inte vara ensam. Alltså fick vi ta med de andra två barnen som fick avbryta vad de nu gjorde, stänga av maten som stod på spisen, ungarna gnällde och var hungriga, in i bilen och påbörja hämtning av son, en resa som fram och tillbaka tar 1,5 timme. Därtill fick vi stanna och köpa snabbmat på vägen hem så att barnen fick någonting i sig och köra hem i ilfart för att komma iväg när vi skulle till födelsedagen.
Var går gränsen för att jag ska kunna säga att Nä, nu orkar jag inte mera? Jag klarar inte av att dra hela lasset själv och att allting hänger på mig. Pressen att alltid vara beredd på att ändra planeringen, fixa själv, inte kunna förvänta mig någonting får mig att baxna. Det krävs av mig att jag ska vara som vanligt - hur ska jag kunna vara det? Jag kan inte ställa krav "för då mår han dåligt" jag kan inte bli arg för då "är jag oförstående".
Han får hjälp men vad ska jag göra då?
Har läst ditt inlägg flera gånger och försökt komma på ngt vettigt att skriva men får inte fram något.
Måste vara så enormt svårt att vara anhörig. Började tänka på min sambo som får stå ut med allt!
Ett tips är nog att skriva exakt samma inlägg på relationerifokus eller personlig utveckling. Där finns det folk med massa bra tips och som inte är lika sega i huvudet som jag
Jag har också läst ditt inlägg flera gånger och jag är så kluven…
Jag har själv varit ganska sjuk i perioder sedan 2005 men inte i någon psykisk sjukdom utan fysisk och det finns ju skillnader det inser jag men jag har varit utslagen många gånger med återbud till både vardagliga händelser till att säga nej till kalas/bjudningar etc. (Jag drabbades av borrelia i nervsystemet sk. neuroborrelios med hjärnhinneinflammation, domningar, dubbelsyn och otrolig neuropatisk smärta som följd, har fortfarande kvar massa förmodade kroniska restsymptom som bl.a en förändring i hjärnan som syns på magnet röntgen) Nog om detta.
Vad jag vill säga är att min man, min familj har varit min livlina och stöttepelare. Funnits där när det har varit som värst och det gör mig så gott.
Min man brukar säga när jag klagar som värst. - Jag kunde ju varit ensam och då hade jag ändå fått gjort allting själv…
Självklart så är det en viss skillnad på att vara ensam eller att inte veta hur varje dag ska bli…
Jag hoppas bara för dig och din man att han får god vård. Det finns mycket bra hjälp att få men inom psykiatrin så kan det dröja ett tag innan man hittar "sin" väg och mycket beror på vilken vård/läkare man får.
Orkar du vara stark så tror jag ändå att ni har goda förhoppningar att klara detta. Du får bara inte glömma dig själv. Du kanske behöver någon form av anhörigstöd. Sök dig omkring. Det finns mer än man tror.
Lycka till er båda…
/Maria
Tack till er båda.
Jag tror att jag till och från reagerar så starkt just för att det är så förknippat med just dåligt samvete. Man FÅR inte säga som jag gör, för då är man en dålig partner… Men jag känner ibland att jag MÅSTE få säga det, för det är ju så det är!
Det är helt ok för den som är sjuk att säga; Jag mår dåligt, kan inte hjälpa det. Men det måste även vara ok för mig och barnen att säga; Vi tycker det är skitjobbigt, vi kan inte hjälpa det.
Någonstans måste man ha en ventil och lätta på frustrationen…
Hoppas att du inte missuppfattade mig…
Jag tycker faktiskt att du (min man) drar det största lasset och därför menar jag att även du/ni måste kanske få proffessionell hjälp i detta eller åtminstonde få lätta på trycket som du säger för sjukdom drabbar ALLA RUNTOMKRING.
Man måste få klaga och gnälla…
/Maria
Nejdånejdå, jag uppfattade dig precis som du säger! 
Ville bara förtydliga mitt gnällinlägg lite… Hur det än är så ÄR det lite tabu att gnälla över situation och man känner sig som värsta egot, men faktum är att det känns t o m lite bättre bara att ha skrivit av sig lite!
Har också funderat på vad man skulle kunna göra, men jag hittar inga svar, lycka till iaf!
Helena
Sajberlena; först och främst, all heder till dig och alla andra som lever med och tar hand om någon som är sjuk!
Det ska finnas stödgrupper för anhöriga och även ett nummer man kan ringa då man behöver stöd och uppmuntran, eller bara råd.
Ring din kommun och fråga :)
Hej!
Ni sitter båda i en mycket svår situation. Du behöver också någon utomstående att prata med. Kan din mans terapeut ge dig tips om någon som kan hjälpa dig. Ni kanske så småningom behöver parsamtal med hjälp av varsin terapeut. Har din man fått någon medicin? Många blir hjälpta av medicin. Jag tror att det är få som orkar med sin partners psykiska sjukdom i långa loppet utan att få hjälp. Älskar du din man och vill rädda äktenskapet så skaffa hjälp snabbt. Du har all rätt att vara trött och nere. Det är ingens fel!!
MVH
Jan Lindgren
Tack för era svar!
Har inte kontaktat kommunen, har inte ens tänkt på det, men däremot har jag tänkt be maken ta upp saken med sin terapeut. Han kanske kan göra nån familjesession eller nåt, jag vet inte…
Han får mediciner, men äter bara akutmedicinen när han behöver. Han är lite rädd för att inte kunna vara utan de andra, jag antar att det är därför det går upp och ner som det gör. Sen är väl en bidragande orsak att han har juluppehåll från terapin just nu, den är väl en trygghetslina antar jag…
Biter ihop och kämpar vidare!
Ja, en familjesession är bra :) Det har jag varit på.
#10
Som "medföljande" till någon?
#11 Nej. Min familj var medföljande till mig. Men jag har fått höra att familjen tyckte det var bra :)
#13 ????????????????????????????
/Maria
Ville bara förklara mina frågetecken…
Tråd nr 13 är borttagen. BRA.
/Maria
#15
Hahaaa, ja, jag undrade just vad Hera skrivit som var otydligt…
Hehe :)
Jo, förlåt, jag tog bort det lite väl diskret :P
Helena
#21 Det är dags att du lägger av nu.
Starta ny diskussion