Jag brukar ha bra stöd förutom när det händer saker som det gjort nu, att förlora ett djur, då vill alla att man ska skärpa sej och att allt ska bli som förut, men det kan ju ej bli som förut när man förlorat eller fått tagit bort en älskad vän! Men det är ingen som förstår!

jag har också förlorat ett djur nydligen som betydde väldigt mkt. Jag hatar att folk ska trampa på en bara för att man redan ligger ned.

jag vet inte vad jag ska göra med all min ångest :(
jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag har tyvärr inga råd vad du ska göra. :( Jag sitter själv och inte vet vad jag ska ta mej till när ingen nu förstår att jag mår så dåligt och att jag även på ett sätt vill vara ledsen, så jag har åter igen börja mina självskadebeteenden och det är ju inget jag rekomenderar att du ska göra! Men det är mitt sätt att slippa tänka, slippa känna, när ingen förstår hur jag mår!

Hej regret!

jag känner igen det du säger det tog många år för mig att få mina vänenr att förstå att jag mådde psyksikt dåligt och inte längre kunde kankse följa med på saker som förr..än idag tycks folk inte vilja förstå för det syns ju inte utanpå att man har ont i själen..

Jag har ändå stöd i massor från min mamma och ett par goda vänner..hoppas att du kan finna det så småningom också..

Kan du inte försöka att berätta hur du mår osv.för dina vänner..jag vet att det är svårt..

Varma kramar Eva

#3 Finns det inte ngt annat sätt för dig att ta bort din ångest utan att skära dig? du skär i din själ gumman :( stackare.. '

kramar till alla

#5 Jag önska jag visste vad, jag hade annat förut (göra smycken), men nu hjälpr det ej längre, så tyvärr vet jag inget. Innan ag hittade det hade jag "letat" länge efter något att göra istället, och testat allt jag bara kunde komma på, men inte funkat. Det som funkade förut var smyckerna, men ej längre. :(

Skär du dig för att smärtan ska ta överhand så att ångesten minskar?

Förstår dig så väl. Men jag har aldrig skurit mig. Jag tänker snarare på mina sömntabletter. Att jag lika gärna kan sova bort dagarna när jag ändå mår dåligt och bara går hemma.

Kan du inte försöka gå ut och gå, "straffa" dig när du vill göra illa dig istället för att skära dig? att gå ut och gå i en halvtimme i tid och otid.

Straffa dig på ett nyttigt sätt…

#7 Jag gjorde det "ibörjan",de första dagarna eller ja t.o.m igår, men nu har det blivit en vana att jag ska göra (visst nu behöver jag ej veta att det är en dum vana för det vet jag) och mer ett måste, nägot jag ska göra dagligen, typ. jag har fått tips om att gå ut och så av underläkaren jag hade kontakt med, och försökt och jag fick även tips om att ta en kalldusch när jag känner att jag "vill" skära mej, men det är så mycket mer ansträngande än att bara ta fram ett rakblad. Visst nu låter det som jag är lat, men det är inte där det ligger i, utan när jag känner att jag måste skada mej så vill jag få bort den känslan att jag måste göra det (att skära mej) så fort som möjligt så jag kan få må "bra" igen. Jag hoppas du förstår vad jag menar då det är svårt att förklara, men visst är det också bra för mej att försöka förklara då jag får försöka tänka varför jag skär mej, något jag ej helt tänkt på.

Att skära sig handlar inte om att straffa sig själv, snarare att det finns en smärta man kan klart identifera. Det känns skönt när det svider i armen/benet (whereever) istället för i hjärtat. Det var läääängesen jag skar mig, men jag glömmer aldrig den känslan. Anledningen till att jag slutade var för att det var ännu svårare att komma ut i arbetslivet med skärsår överallt.

Tillbaka till din fråga regret. Jag får stöd från min psykolog. Har gått hos henne i typ tre år nu. Tog typ ett år innan jag ens slutade prata om "alla andra", och litade på henne tillräckligt för att tala om mig själv. Visst får jag stöd från min familj och så, men man vill ju inte "belasta"… Har jag fel?

Finns det ingen typ ungdomsmottagning i din närhet eller nått? Jag är för gammal för ungdomsmottagningen egentligen men min psykolog har lovat att jag kan komma så länge jag vill. Har inte kollat hur gammal du är men vårdcentral? Jag lovar (nästan) att det finns någon snäll sjuksköterska nånstans nära dig som bara skulle älska att prata med dig.

Annars finns ju jag… Jag kan vara ditt stöd. Om du vill?

Jag går hos en kurator, och hade planer på att lägga in mej ett par dar (innan jag insåg att jag hade för mycket att göra för att hinna göra det) för att få ett stöd de första dagarna, det är de svåraste dagarna för att kunna sluta, men min kurator trodde ej det var någon lösning att lägga in mej (visst hon hindrade mej inte från att söka till jouren om jag verkligen  trodde det var rätt utan litade på att jag kunde ta rätt beslut, men hon var ändå osäker på inläggning). Mn nu hann jag ej för behövde göra så mycket hemma och med lägenheten innan min nya katt kommer imorgon (städning och så). Men jag had gärna lagt in mej ett par darm men men. Får se hur allt ser ut efter jul, men ännu har jag ej själv klarat av att sluta, men men. Vet ej vad jag ska säga.

har du fått några antidepressiva? Vet att många ej gillar sånt men jag har ätit mot min ångest länge nu o de e min livlina det som håller mej ovan ytan så att säga:) Sen går jag på Nada en såkallad öronakupunktur det kan jag varmt rekommendera.)

#11 Men du mej? Om du gör det så hade jag det för över ett år sen, men slutade tvärt med alla utom en, mianserin (vet ej stavning), men jag mådde verkligen illa av att bara ha den (illa mående, yrsel, visste ej om det var natt eller dag, om jag levde eller vad död, inte orkade jag ta mej ur sängen och var helt borta fast jag väntade att boendestöd skulle komma så när de ringde på så uppfattade jag ej att det var de som kom, inte förrän de hade gått, visste ej om jag var vaken eller drömde, ja allt sånt), så jag slutade med dom också (hade inget val fast jag igentligen ville ha dom kvar, för de var de som har hjälpt mej mest av allt jag ätit), sen dess har jag bara haft sömntabletter imellan åt, och jag vägrar ta massa anti igen, och de skulle ej hjälpa mej mot det skadeproblem jag har så jag ser ingen mening med att jag skulle börja med anit igen.

Det är ett helvete man är i. Om människor bara kunde förstå hur illa dom gör en. men att säga skärp dig.

Jag uppfattade inte att du skär dig utan att dom säger skärp dig eller har jag missat nåt.

Vägen är lång och den är mörk, men ibland, bara en sekund eller två så kommer det en glimt och ett litet ljus farande förbi och man vet att det är livet som försöker leta sig in i en igen.

När jag var 40 hade jag räknat ut att när jag var 45 så var mina barn såpass stora att då behövde dom mig inte. men man sin mamma även när man blir äldre, så nu sitter jag här, och försöker få ett slags dräglig tillvara.
hur gammal är du? har det blivit så djupt att du inte orkar någonting?. Jag tar mig knappt ut längre. kanske på sommaren när det är fint, kan jag sitta i skogen en stund.

Tills för 3 år sedan hade jag inget stöd i någonsom var nära mig, typ en mamma eller syster eller så. Jag har min dotter, hon ringer och pratar med mig och jag behöver inte vara nån jag inte är. Jag träffade en man som tar det väldigt vackert med mig.. han blir aldrig irriterad eller sur för att jag inte orkar. Min släkt har tagit avstånd till mig, för att jag är obekväm, jag vet alla de ras hemligheter och intriger ;/
Men du ska veta att när man är psykiskt i obalans så finns det inga vänner, för dom tycker att man är jobbig, besvärlig och lat. Det är man inte.

Skriv gärna till mig. jag har varit med om det mesta. och kanske kan ge dig lite vänskap.
Jag skulle önska att du tog emot min öppna famn, så du kunde få krypa in där och gråta en stund.

Kram

#13 Jo jag skär mej :(, från början var det för att lindra den psykiska smärtan men nu är det en tvångshandling och jag "ska" göra det minst ett tillfälle om dagen. Men jag har har fått höra läkare från jouren både ena och tredje ex när jag tagit överdoser= Det är bättre att du skär dej än ta överdoser. Sen har jag även fått höra att jag ska skärpa mej och att att skära sej inte hjälper, men det är tyvärr det gör (innan det blev tvångshandling så hjälpte det hur mycket som helst att jag skar mej).

Jag är snart ( om 2 veckor imorgon) 25. Nej jag gör det vanliga, handlar ute på stan (dom gånger det finns någon som har tid med mej och jag har busskort), men oftast på kvällen så komer det att jag ska skära mej (från början var det dygnet runt), men nu är det kvällar som jag skär mej, men har jag inget att göra på dagarna så händer det också under dagarna då det som sagt "ska göras" minst ett tillfälle om dagen.

Jo visst kommer det dar då jag bara önskar jag bara kunde försvinna (inte ta livet av mej), men försvinna och slita ut det som gör så ont och då blir det värre med självskadebeteendet också, då händer flera och hinner knappt sluta innan jag börjar igen, men än så länge håller jag med "bara" till ett gammalt ärr jag har, men visst vet jag att det ej är bra ändå, men vad bryr man sej om det just när man känner att man måste skada sej? Inte mycket för min del!