Lita på dig själv!

Det är helt ok att få panik ibland, Ta det med litet lugn så kan vi göra upp en lååångsiktig plan till slut.

Att göra illa sig själv betyder bara på ett kontrollbehov. Du kan sköta det på ett annat sätt!

Kram

dina försök att komma ifrån dina känslor, som är väldigt starka för dig just nu nu, är din sjäs tysta kommunikation till din hjärna. Den säger: Jag klarar inte detta själv, sök adekvat hjälp hos en duktig psykolog, NU!

#2 okej, men jag vet inte om jag vågar prata med nån, känns som om att det skulle va bättre att jag höll allt för mej själv egentligen. det går bra att skriva såhär, men känns jätte jobbigt att prata om det i verkligheten :/

skriv dagbok jag lovar det hjälper, jag har själv gjort det i många år. om man inte vill beräta det för någon människa så känns det endå som att man blir av med all sin ilska genom att skriva av sig!:) du kan också om du har en filmkamera prata med den om hur du mår och spela in det. det kan vara skönt att titta på den i framtiden och se hur du utväcklats och det kannske kan skriva en bok med alla mål du har, och försöka uppfylla ett mål för varje dag. Mina tips kannske låter helt korkat med det kan vara värt ett försök:)

dina tips är inte korkade Anna,
men chilli jag skulle vilja att du pratade med nån.
Jag tycker oxå att det är lättare att skriva, men om ingen får läsa det så ligger det fortfarande hos dig. Din mamma borde kanske i alla fall få reda på att du mår skit, mer behöver du inte säga om du inte vill, men jag som mamma själv och sett mitt barn gå igenom en stor sak, skulle viljat veta. Man kan tycka att aens mamma ska kunna se, men min gjorde det inte och sen gjorde inte jag det. 

Lightseeker fick mig att skriva här och det känns skönt att nån annan ser och kanske komenterar hur jag mår.
kram
lycka till

det kan vara svårt, utan att träna på det, att ´prata inför någon personligt, om hur du mår.

Men ta halva-halva råden då.

Skriv ner dina tankar, känslor och hur det är för dig.

Ta med dig den lappen när du skall prata med någon, räck fram den och säg att du önskar att dom läser där, för att du har så svårt för att få fram orden. ALLA sätt är ok, jag lovar.

Men jag tycker att ditt tillstånd är såpass allvarligt att du har all rätt i världen att söka hjälp, så att du inte hamnar ännu längre ner, i en spiral som snurrar på neråt.

Pröva med: Väninnans mamma, skolpsykolog/kurator, jourhavande kompis, ungdomsmottagningen, psyk-akuten, men VÄnta inte mer.

#0 det är nästan som om du beskriver min skolgång…när jag skar mig så var det som att få en liten "kick"…jag fick bort lite av ångersten och jag skadade ingen annan. Andra tog dråger för att lätta på trycket, jag skar mig. Sen kom jag på den enormt korkade iden hur man skadar sig utan att det lämnar märken…mycket dumt gjort för den ovanan är definitivt svårare att bli av med och få hjälp med än själva karvandet. Det som syns finns inte…oftast. Och skulle du vilja prata med någon som suttit i samma sitts så kan du alltid PMa mig… om det så bara är att läsa milslånga mail eller en enstaka mening så hjälper jag gärna till.
Ibland kan en "okänd" på nätet hjälpa att låsa upp en lite…jag har pratat med många på det viset och det funkade skapligt för mig. Jag fick några underbara vänner (och en pojkvän) på köpet.

Jag började skriva anonymt på en dagbok/blogg på nätet för ett antal år sedan (haft många bloggar/dagböcker på nätet långt innan blogg bomben kom) där jag samtidigt tränade min dysleksi… jag var inte speciellt duktig på det men jag fick några fina vänner som jag fortfarande har kvar. Jag skrev om allt och inget… kundfe beskriva en dröm/mardröm och även om det inte var så många som läste så fick jag upp mitt självförtroende tillräckligt för att våga /tex skriva utan word, det blir lite missar ibland men det kan jag leva med). Jag tittade på några inlägg som jag skrev när jag mådde dåligt och för det mesta stog det bara om hur dåligt jag mådde, hur elaka folk var och hur trött jag var på livet. Men efter ett tag så lättade det lite, folk kanske inte brydde sig om mitt liv men jag kände större självförtroende. Med tålamod och sanna vänner kommer man långt.