Kan tillägga att jag ju fungerar i vardagen då de flesta av mina ritualer är ganska osynliga för andra och majoriteten är mentala saker men det skapar ju fortfarande stress hos mig. Men det får mig att inte tycka att det är värt att berätta för mina föräldrar eftersom jag fortfarande fungerar hyfsat normalt.

Har egen erfarenhet av det du beskriver. Hade själv tydliga drag av typiska OCD-egenskaper när jag var yngre och höll det för mig själv ändå fram till jag var 25 ungefär.

När jag då hittade en artikel i en tidning blev det plötsligt tydligt och då tog jag upp det med mina föräldrar. De kunde egentligen inte göra så mycket för att hjälpa mig men det kändes absolut lite lättare när jag hade pratat med dom.

Tycker inte du ska se det som att du är svag. Vi begåvas alla med olika egenskaper och man får inte glömma att alla mynt har två sidor. Det som är bra har en baksida och det som ser ut att vara dåligt har en framsida.

Ritualerna hade jag också men de har avtagit med tiden. Jag kan fortfarande bli tveksam om jag verkligen låste dörren men numera står jag emot att gå och kontrollerna en extra gång. Det har lönat sig för mig.

Diskuterar gärna vidare här i tråden, och om det är någonting du undrar får du gärna såklart också skicka ett privat meddelande till mig.

// Staffan

Hej, tack för ditt svar!

Känner att jag inte riktigt kommer att få ut något av berätta för de med tanke på att jag inte vill att de hänger över axeln på mig och analyserar allt jag gör. Är väldigt osäker på om jag ens ska berätta för de eller börja med exempelvis kuratorn på skolan.

Nu har du i alla fall tagit upp det här till att börja med och det är en bra start tycker jag. Tack för internet.

Jag tyckte mina ritualer kändes rätt skämmiga när jag var ung. Mycket handlade om bakterier och säkerhet. Jag tvättade händerna i tokvarmt vatten. Jag var tvungen att kolla spisplattor, strykjärn och lås på tok för mycket. Jag undvek att undvika trampa på A-brunnar (som jag trodde skulle ge mig otur). Jag räknade ofta det jag gjorde för att det skulle bli rätt, typ kollade att det var låst tio gånger. Alla gör säkert det här i någon mån men för mig tog det för stor plats. Jag höll det för mig själv och tror inte någon såg att jag kämpade med det här.

Skulle säga att vändpunkten var vid ett tillfälle när jag mådde jättedåligt. Det kändes som att det inte kunde bli sämre. Då bestämde jag mig för att börja trampa på de där farliga A-brunnarna istället för att undvika dom. Ingenting hände. Ingenting. Det var en form att KBT som jag tagit vidare och har bredvid mig i livet. Varje gång blir det lite lättare att låta bli att kolla låset en gång till. Jag vet ju att det är låst.

För min egen del tycker jag alltid det varit bra att prata med andra och försöka skoja om det. Varje gång jag vågat dela det med någon annan har "problemet" i någon mån mist sitt grepp om mig. Jag gick i terapi under lång tid och det jag framförallt fick ut av alla de timmarna var just att våga öppna upp och prata med andra. När jag diskuterade något som jag tyckte var jobbigt var det som att jag lyfte problemet ut ur mig själv och la det på bordet. Då blev det lättare att se det på ett annat sätt.

Jag har ju ingen aning om hur dina föräldrar är men sannolikt vill de bara att du ska må bra. Sannolikt vill de bara hjälpa dig så du har det så bra som möjligt. Jag har själv en grabb som är nio år nu. Jag blir alltid lika glad när han vågar ta upp sånt han tycker är jobbigt med mig. Det förtroendet är värdefullt. För mig tog det typ 15 år innan jag valde att dela min oro med mina föräldrar. Det förändrade i praktiken ingenting. Men det kändes ändå bra.

Om det känns rätt för dig tycker jag att det är ett bra steg att ta upp det med kuratorn på skolan. Börja med honom/henne om det känns rätt.

Och glöm inte att det visar på styrka att våga visa svaghet.

// Staffan

Att tänka att man kanske inte alls har tvångstankar, att man bara är svag, överdriver eller något annat, är i sig ingen ovanlig tvångstanke.
Jag hoppas det går bra för dig, modigt att du vill prata med dina föräldrar och verkligen superbra om du gör det, kanske förstår de bättre än du väntar dig, annars kanske du kan prova att hjälpa dem att förstå. Jag visade mina en film på youtube till exempel, det var en Ted Talk-föreläsning som jag tyckte ringade in det bra.
När jag berättat har jag fått olika respons från olika släktingar/vänner, men alla försöker väl i grunden göra rätt. En del förstår och kan finnas där hur bra som helst, andra försöker men kan inte riktigt.

#1: Ett tips är att söka lite på "pure o" på engelska på nätet. Det finns många vars tvångshandlingar inte syns lika mycket utåt. Istället består tvångshandlingarna mer i t.ex. ältande.