Vilsen i mig själv..
Innan jag träffade min make (drygt ett år sedan) så upplevde jag det jätte jobbigt att träffa folk, vara ute, shoppa osv.. framför allt själv!! Sen har han hjälpt mig bygga upp mitt självförtroende och jag hade det mycket lättare.. Jag hade bra självkänsla och kunde dra till affären och handla dagens middag.. SJÄLV! Den 20 juli rasade allt för mig!! ALLT! Jag var gravid och det var bara 8 veckor kvar innan vi skulle få vår efterlängtade lilla dotter.. Vi var på vanlig rutinkontroll och min barnmorska var inte där.. hon var på semester och vi träffade någon annan.. Hon letade och letade efter hjärtljuden men kunde bara hitta mitt!!! Hon undrade om det var något som bekymrade mig.. Om det var något som bekymrade mig?! Vad fan tror du?! Jag hör inte mitt barns hjärta!?! Blir så arg när jag tänker tillbaka..
Det jag försöker komma till är att jag är så nere.. så ledsen hela tiden.. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende att min man reagerar på det.. Jag känner mig uttittad och allt upplever jag som jobbigt.. Snart är det dags att söka jobb men jag känner mig inte redo ännu.. Jag vill bara låsa in mig i ett mörkt mörkt rum och aldrig komma ut igen.. Men ekonomin tillåter det inte… Vad ska jag göra?
Vännen, jag vet inte, jag kan inte hjälpa. Men du måste väl kunna bli sjukskriven, läkarna måste väl kunna ge dig mer tid för din sorg?
*kramar*
#1 Jo det ska ju gå.. men det hjälper ju inte eftersom jag inte har rätt till sjukpenning iallafall. Vet inte vad jag ska göra :(
Jag kan inte för ngt i världen förstå vad du har gått igenom och hur du mår. Men jag kan förstå känslan av ångesten du har. Har du gått till ngn psykolog? äter du några mediciner?
Jag kan lova dig att det är värt att pröva det mesta när man mår dåligt och speciellt när man har råkat ut för ngt så traumatiskt som du har gjort. Det måste finnas ngn hjälp för dig. Det borde finnas föreningar som kan stötta dig när det kommer till er Isabell? det kanske är en väldigt stor bit av dig som gör att du har tagit ett sånt stort kliv tillbaka och börjat om från noll.
Begär inte att din man ska förstå hur du mår just nu, män och kvinnor reagerar på helt olika sätt och ge hnm lite tid och ge dig själv massor med tid. Ni behöver varandra mer än ngt just nu, men försök att ha förståelse för varandra olika sorgearbeten.
kram
Starta ny diskussion