![[Sajberlena]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Anhörig
Min man drabbades i våras av panikångest och genomgått total personlighetsförvandling och jag tycker det pratas för lite om oss anhöriga i sjukdomsdebatten.
När en närstående drabbas av ångestsjukdomar, oavsett vilken typ av sjukdom vi talar om, ställs hela våra liv om också. Massor av frågor - är det mitt fel? Vad krävs av mig nu? Vem är den här människan som jag känt i större delen av mitt liv men som jag inte längre känner alls? Hur ska jag förhålla mig? Vågar jag fråga eller ska jag låtsas som ingenting? Vad ska vi ställa för krav på barnen? Hur mår de egentligen, när någon av föräldrarna blir sjuka?
Så var det i alla fall för mig. Sommaren har gått relativt bra ändå, han har börjat jobba igen men med andra arbetsuppgifter, men nu märker jag att symtomen börjar återkomma…
Han får all professionell hjälp som kan uppbringas genom psykologer, stöd från arbetet och terapisamtal med andra drabbade. Men vart ska jag vända mig?
Det finns otal anhörigföreningar för andra sjukdomar, finns det även för oss?
Min man fick gå i en anhöriggrupp på samma vårdinrttning som jag går på. Han uppskattade det väldigt mycket. Så prova att höra efter där han har fått hjälp? Om inte annat kanske ni kan gå på samtal tillsamans någon gång?
Hej!
Jag startade efter ett önskemål en grupp för Anhöriga här inne med.
Tänkte jag kunde hitta alla möjliga fakta till er Anhöriga och göra en artikel av det?
Kram Karolina!
Gärna!
Tack så mycket!
det tackar jag för
Min son har haft tvångstankar och ångestproblematik under hela sin tonårsperiod. Det blev bara värre och värre. Den utlösande faktorn var nog då jag skilde mig när han var 11 år. Seperationen blev för mycket. Det var tuffa år att gå igenom som anhörig. När man ser sitt barn må så fruktansvärt dåligt.. han låg och tynade bort .. Jag kämpade med alla myndigheter för att få rätt hjälpt till honom.. Och efter 6½ års kämpande .. och med hot om att gå ut i massmedian om de inte gjorde ng så vände det.. Då kom en fantastisk kvinna in i våra liv och gav oss möjligheter att få proffshjälp.
Nu mår han bra, och han är hemma i helgen.. Jag njuter varje dg jag ser honom och hur han förändrats till det bättre. Jag älskar honom över allt annat.
Vänligen MariaJ:-)
Carpe Diem
Maria Johnsson
Reikimaster/lärare, kursledare och mässarrangör
Kanske "åss" kan vara det du söker? http://angest.se/riks/
// David
Ett hem utan katt är bara ett hus...
sajberlena, prata med era barn om det.
min mamma fick panikångest för ett par år sedan, jag var 14-15 och gjorde revolt, men ingen pratade med mig om varför hon var sjuk, vilket gjorde att jag mest blev arg för att jag inte förstog.
jag fick bara höra att jag gjorde mamma ledsen när jag höll på som jag gjorde..
så prata med dom om det, så att dom också är delaktiga i vad som händer, jag tror det kan bli lättare för honom och för er alla.
min mamma är idag sånär på helt frisk, med mycket hjälp, till viss del medicinering och alla som stöttat henne så mår hon bra.
och det kommer din man också göra tillslut.
lycka till *krama om*
#7
Det är precis vad jag är rädd för att barnen skall känna, rädsla och att det är "deras fel"! Jag tycker man försöker förklara, men samtidigt blir jag rädd att man förklarar på fel sätt, att man inte gör rätt. Maken är i och för sig väldigt bra på att alltid tala om för barnen att "idag mår jag så och så, men ni ska veta att det är inte ni som gör att jag mår så utan osv osv…"
Men jag tror jag ska anamma vad HannaM säger - jag ska helt enkelt prata med den avdelning där maken får hjälp och be dem hjälpa både mig och barnen.
Eftersom jag som vuxen känner som jag gör vågar jag knappt tänka på hur barnen ska känna det inom sig, oavsett vad vi säger.
Starta ny diskussion