Etikettallmänt-om-ångest
Läst 2357 ggr
vaniljkaka
2014-06-13, 01:43

varför har man ångest?

undrar varför man får ångest? om det hänt något tråkigt får ju alla ångest och mår dåligt, men när man har det hela tiden? utan nån anledning. Vad är felet då?

På mig sitter ångesten fast som ett berg! Ett jobbigt tryck i hjärta och mage, orolig, ledsen, illamående. Ja ni vet. Varför har man denna känsla när inget speciellt har hänt? 24 timmar om dygnet , varje dag :/

VildaVittra
2014-06-13, 01:52
#1

Det kan vara en personlighetsstörning som Borderline som gör att man har ångest hela tiden. Det kan också vara att man fastnat i känslan av att behöva fly osv efter något traumatiskt. 

Ett exempel på att "fastna" är att jag konstant läser av människors känslor ingående då mitt liv hängde på det som barn och jag vet fortfarande inte hur jag ska stänga av det.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

[Regnfru]
2014-06-13, 10:23
#2

Generaliserat ångestsyndrom kan det vara.

Har du kontakt med psykiatrin?

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

vaniljkaka
2014-06-13, 11:39
#3

#2 ja men är så sällan jag får tid.. har ju social fobi oxå så då skyller dom väl på de… fast även om jag inte ska träffa människor eller inte känner mig rädd så är ångesten där 24/7, hade ju inte världens bästa tonårstid.. kanske beror på de?

Usch vill bara spy upp den 😕

vaniljkaka
2014-06-13, 11:41
#4

#1 okej , som sagt, hade det väldigt jobbigt under tonåren, kanske de som sitter kvar? även om livet är bra nu och jag aldrig grubblar på de så kanske man omedvetet gör det? 

har gjort Borderline tester på nätet och det har stämt in rätt bra

VildaVittra
2014-06-13, 19:55
#5

#4 Även om man inte grubblar så har det som hände lämnat "ärr" på själen, din självkänsla kan ju exempelvis ha blivit rubbad. 

Säg att du vill göra en utredning, gör dom inte det då, vänd dig då till en privat som är ansluten till FK (då gäller högkostnadsskyddet).

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

[JeanetteK]
2014-06-16, 10:18
#6

Håller helt med det VildaVittra säger om att man har ärr kvar i själen. Har själv funderat på varför man får ångest fast inget direkt har hänt. Fast allt är bra. Men saker hinner i kapp en och det resulterar ofta i ångest. Jag har också så där att det sätter sig i magen och man bara vill kräkas. Jag har varit hos en psykolog som använde sig av KBT och jag tycker att jag har fått bra verktyg. Det har inte tagit bort ångesten men jag kan hantera den bättre. Bland annat har jag fått lära mig mindfullness.

Utredning skulle jag också be om ifall jag var du. Lycka till! 🤗

JvK
JvK 
2014-06-17, 15:58
#7

Utredning kan göra stor skillnad för att du ska få rätt hjälp. Depression och ångest hanteras rätt olika om man t.ex. har autism eller bipolär sjukdom. I många fall kan mediciner försämra eller förbättra ens hälsa beroende på vad man har. Ordet depression är alldeles för suddigt. En ordentlig ställd diagnos, kan både ge läkaren mer information om vilka mediciner du behöver och vilken sorts hjälp du behöver som terapi. Betyder så klart inte att diagnos löser alla problem. Fortfarande massa med olika medicin, med lite tydligare bild kan både läkare och du få. Att du mår dåligt 24/7 pga socialfobi är självklarhet, men det kan inte vara den enda orsaken. Fattar ju vem som helst, även vi som är utan läkarexamen. Barndom och tonårstiden har tendens att lämna sina "ärr" som VildaVitra och JeanetteK säger. Och man behöver kunna antingen "komma över" dem eller lära sig att leva med dem. Där kan rätt sorts terapi göra underverk. (Talar av en närståendes erfarenheter, själv har jag tyvärr inte fått uppleva det än). Mer och mer börjar jag personligen tro på vad vissa forskare hävdar om att man "föds så" (med anlag eller vad det nu heter). Min depression började innan jag fyllt 8år. Just då har jag inte hunnit bli psykiskt misshandlad och slagen för att jag inte orkade äta upp maten eller kunde inte skriva vackert nog i skolhäftet. Inget sånt har då hunnit hända och jag hade ingen aning att det skulle hända. Jag hade det där perfekta (normala) barndomen då man kanske får lite skäll när man glömt ta av sig skor på senhöst och dragit lera och jord över hela huset. Det fick vi nog alla :). Men verbal och fysisk misshandel fanns inte i min värld. Min familj var underbar. I den tidiga barndomen vid kärleksfulla, odramatiska förhållande borde man ju må bra kan man tycka. Allt var bra i mitt liv. Jag var älskad på riktigt. Fick vad jag ville (i rimligt mått, det fanns inte mycket pengar, men inget jag märke eller lidit av). Hade husdjur (jag älskar djur). Hörde på sagor varje kväll. Fick lära mig låtar då jag älskade att sjunga och FICK sjunga varje dag (trots att jag saknar den lilla minsta smula av tonkänslan). Men aldrig fick jag höra att jag var värdelös, inte ens då. Trots att just då var jag faktiskt värdelös. Allt vad ett litet barn behövde hade jag. Men depressionen fanns iaf. Jag var ledsen och nedstämt för det mesta. Brukar säga att jag fick depression innan 8års ålder, för det är vid 8 som mina hemförhållanden blev dåliga och jag vet att jag hade depression redan innan. Hur mycket "innan" vet jag inte riktigt. Det enda jag vet att jag inte har några minne av mig själv när jag endast var glad utan att vara ledsen samtidigt(hur tokigt det än låter). De tidigaste minnen jag har är från 5 år (kanske) och jag var ledsen redan då. Därför tror jag på att man kan "födas" så. Hur i hela friden kan man annars vara deprimerad när man är fem år och lever i en bra familj? Alltså mitt subjektiva svar till dig är: Det finns massor med anledningar till att man har ångest och depression. Genomgå en utredning är alltid plus. Man vet aldrig de kanske kan hitta något som kan hjälpa i din behandling. Neuro-psykiatrisk utredning kan utesluta t.ex. autism (även den lättare varianten). Ibland vill inte läkare påbörja någon utredning. Men det har du rätt till. Så KRÄV!!!!! Är läkaren ovillig, bytt till en annan. Vi som patienter har rätt att byta läkare. Säger de till dig på din psyk. mottagning att du inte får byta läkare, tror inte på det. Det sa de till mig. Då efter en "spännande" period av förhöjd ångest, tog jag kontakt med min husläkare. Han hade svårt att tro att jag blev nekad en ny läkare, för "det får man inte göra". Det slutade med att han skrev remiss till min psyk. mottagning med begäran om en ny läkare och en neuro-psykiatrisk utredning. Om du misstänker att något är fel har du rätt till utredning. Tipsar även om en annan sak. Jag har mått så pass dåligt att några krafter till att kämpa fanns inte. Man behöver oftast stöd förmått klara av sjuk/psyk vården byråkrati. Man kan få 2 st. stödpersoner från Socialförvaltningen. Det är lite jobb i början. Man behöver ringa dit(kommunen), berätta vad man vill, kopplas vidare, berätta igen vad man vill. Sedan om jag minns rätt blir man kallat på 2 intervjuer (eller om det vara bara en..minns inte) och berätta om ens problem och svårigheter. De är visar oerhörd mycket förståelse för en. Ibland trots att jag har förberett mig i dagar, så blir det bara stop när jag ska hemifrån. Ångest och panik är på topp. I vanliga fall blir man debiterad av läkare om man avbokar i sista stunden, spelar ingen roll att man lider av ångest. På andra ställen blir de så där lagom irriterade på en. Med så var det inte där. Redan när tiden till intervjun bokades(via telefon), tog de hänsyn till när det passade MIG bäst(jag var alltid ledig, men hade minst ångest på morgonen). De tog fram en morgon tid. Då berättade jag också att jag sällan kan svara i telefon, och bad de att antingen ringa en närstående eller lämna ett meddelande. Det var helt ok för de. Jag sa även hur det var med min "sista minuten" ångest. För första gången fick jag höra att det inte gjorde något. De sa att om jag blir dålig precis innan det var dags att åka, räcker det att jag bara ringer och säger att jag inte kommer. Skulle inte behöva ge massa förklaringar eller något. Ärlighet talat, det kändes som rena lyx efter erfarenheter med psyk. Iaf. jag fick 2 personer. Ena slutade inom kort och började jobba på något nytt ställe, och då skulle jag ha bara en under kortare tid. Men med henne fanns det ingen personschemi. Till slut vågade jag ringa och berättade om det. Till min stora förvåning (???!!!) var det "tråkigt att höra, men gjorde inget". Jag fick absolut träffa någon ny och se om det skulle fungera. Sedan tre år tillbaka har jag två kontaktpersoner. En utbildad till socionom, den andra till skötare. Sedan dess finns det lite hopp i mig. Vi "tränar" på ångestfyllda vardags sysslor, på att lämna hemmet litegrann. När jag behöver mer eller mindre bråka med läkare om medicin, terapi osv. ringer mina kontaktpersoner till psyk istället. Många gånger löser saker sig mycket fortare. Det är nästan som om man blir tagen på mer allvar när ens kontaktpersoner ringer istället för en själv. Vilket är helt tokigt då det är bara man själv som kan verkligen veta hur man känner…. Och har man svårt att träffa sin doktor på psyk, kan man ha en av dem eller båda(om tider passar) med under samtal. Inget som läkare gillar vekar det som (iaf i mitt fall), men läkare har inget rätt att neka patienten att ha en stöd person eller anhörig med sig. Och VANILJKAKA: Låt ingen läkare använda din socialfobi som ursäkt för hans/hennes lathet eller okompetens. Du har rätt till hjälp. Och under svåra psykiska situationer har man även rätt till hembesök av en psyk. läkare. (har nyligen hört det, fast inte helt säker vilka "svåra" situationer man menar). Önskar DIG LYCKA TILL från hela mitt hjärta!

vaniljkaka
2014-06-18, 11:29
#8

Nu har jag pratat med min psykolog elr vad hon nu är. Och hon ska skicka en remiss till psykiatrin för hon tror att jag behöver de för jag har så mycket problem. Men vad gör man hos psykiatrin ? vad är de för skillnad på de å psykolog? 

Hon snackade om nån utredning… 

Men det känns bra iallafall.

JvK
JvK 
2014-06-18, 11:56
#9

En psykiater är en läkare som vidareutbildade sig inom psykiatri. En psykolog är Ingen läkare utan utbildad i psykologi och är samtalsperson. Psykologi är lite hur vi alla tycker tänker och känner, både med och utan problem. Psykiatri vänder sig till psykiska problem.

Upp till toppen