När jag som barn blev inlagd på en psykiatrisk avdelning var det två män som jobbade där som tyckte att det var roligt att skrämma slag på barn. 

Jag var 12-13 år och fick höra att jag var lat, ouppfostrad och att barn som jag borde få ett kok stryk så vi skärper till oss. En av männen pratade också om att jag trodde att jag skulle få allt serverat på silverfat och sa åt mig att jag aldrig skulle komma någonstans i livet. 

Han hade hela tiden en aggressiv attityd och pratade ofta och gärna hur han skulle slå ner folk. Han sa även att min hund var en ful kärringhund med astma. 

Första kvällen blev jag utskälld för att jag inte serverade dessa män kvällsmat när de satt och tittade på tv…Kan ju tillägga att jag aldrig vart där tidigare och inte ens hittade till köket. 

Det han diagnostiserade som lathet, ouppfostrad och tron att få allt serverat på fat var egentligen Asperger, ADD, GAD, panikångest och Atypisk depression. 

Jag kan än idag inte åka förbi den avdelningen utan att känna ett obehag och har aldrig klarat av att vara inlagd någonstans sen dess.

Usch, vilka idioter! Du skulle nästan kunnat anmäla det, så ska ingen behandlas, varken innanför eller utan psyket.

Hoppas du mår bättre nu! :)

Jag har tidigare blivit bemött bra, men nu senaste veckan kan jag knappast säga varit bra alls. De har helt enkelt inte tid för mig trots att min mamma ringde i ren desperation. Tvingade henne köra mig till PIVA igårkväll och blev kvar där i några timmar, men de ville (såklart) inte lägga in mig. Känns inte som att någon tar mig på allvar och det känns helt enkelt som att ingen ser mig.

Igår höll jag på att ge upp. Sade rakt ut till läkaren att om de släpper mig bara sådär nu så vet jag inte vad jag gör och jag är rädd för mig själv. Fick bara ett recept och blev hemskickad.

Nä, fyfan.

Nonchalant nedsättande bemötande ,felmedicinerad, ej lyssnad på eller  tagen på allvar, behandlad som mindre vetande ,får ej svar på frågor  mm. mm. 😮😡😭😓🥵😴😴🤔😕🤪😡🥵😓

#3 Jag kan känna igen mig i det, men har dock varit inlagd några gånger ändå. Men först efter att jag skurit mig djupt flera gånger (Åker och syr, pratar med BUP, åker hem. Skär mig, åker och syr, pratar med bup, blir hemskickad osv.).

En annan sak är att jag upplevt att vissa skötare inte har tillräcklig kunskap om bemötande när det gäller självskadande patienter. Vissa kan vara bra, men jag har mest blivit utskälld när jag skurit mig på avdelningen. Det gör ju verkligen inte ångesten bättre. En gång när jag skurit djupt var det första dom gjorde att ta hårt i den armen över såren, och dra mig upp på benen. Inget "hur är det?", inget lugnt bemötande, bara skäll.

Senaste gången det hände hade jag gått i skolan den dagen, och sedan kommit för läkarsamtal på avdelningen. Där skar jag mig pytte lite. Sjuksköterskan drar hårdhänt med mig till undersökningsrummet och säger att "det var väl onödigt att gå runt hela dan i skolan, och sen komma HIT och skära sig". Som om jag planerade mina ångestattacker…

Nån som känner igen sig?

har blivit söndermedicinerad, stod på över 12 mediciner om dagen tills jag skulle till ett behandlingshem som krävde att jag satte ut mediciner innan jag skrevs in där.
Har många gånger blivit kallad kroniker och hopplös av vissa läkare, har fått riktigt dåliga bemötanden och har många gånger gått från läkarsamtal på slutenvården och gråtit för att de varit så otrevliga och professionella.

känner igen mig att få fler mediciner på samma gång och känna sig helt utslagen. fick fel antidepressiva i 3 år. blivit iproppad massa olika saker så jag inte ens kunnat stå på mina egna ben. många gånger har jag fått dåligt bemötande som har gjort så att jag inte litar på det rättpsykiska systemet.

Det är mest på vårdcentralen jag blivit dåligt bemött, på den psykiatriska klinik jag gått till har de varit bra vad jag kan minnas.

Det är väl bara en grej jag kan komma på, en kurator som vägrade tro mig när jag sa att jag hade accepterat en sak som hänt mig under min barndom.