Etikettallmänt-om-ångest
Läst 1188 ggr
Dumpuck
2014-05-13, 16:58

Orkar inte

Vet inte om detta hör hemma här men… Vill som skriva av mig lite. Förlåt om det är fumligt skrivet.

Är nu inskriven på arbetsförmedlingen igen som sökande 100%, tidigare så var jag inskriven men stod då som icke arbetssökande på grund av psykiska hinder. Något liknande i alla fall.
Saken är den att jag känner mig inte alls redo för att söka jobb än, och absolut inte 100%. Det var i höstas som jag fick den där kodningen om psykiska besvär och så har det stått i cirka 6 månader nu, förra året var i överlag jobbigt för mig.
* Februari skickas remiss till psykiatrin för utredning om bipolär
* Början av sommaren misshandlades och hotades min bror
* Fick ta bort både katt och hund pga sjukdomar hos de

Mitt i sommaren fick jag arbetstränings praktik genom Arbetslivsresurs (ALR), samtidigt som jag jagade efter en tid på psykiatrin. Arbetsplatsen var perfekt, handlade om djur!
Tiden var förlagd på 3h/dag och 4 dagar i veckan, alltså knappt 40%.
Efter bara en månad på arbetsträningen så blev det av okänd anledning för mycket, efter ytterligare en månad blev jag sjukskriven på grund av ångest, depression och stress. Något jag haft hela livet av och till. Blev sjukskriven totalt en månad.
Jag har heller aldrig klarat av 100% aktivitet, har alltid slutat med att jag bitit ihop och sedan gått in i väggen istället.
Blev också sjukskriven 50% i gymnasiet på grund av ångest, stress och depression.

Kan tillägga att alla de mediciner jag ätit för ångestdämpande, antidepressiva samt sömnhjälp inte har hjälpt mig alls. De har snarare haft motsatt effekt.

Efter 9 månader fick jag tid hos psykiatrin, efter några samtal så anser de att det inte är bipolär som ska utredas utan där beslutades det om en utredning för Aspergers med inslag av bipolär. Något som inte var en positiv överraskning för mig men som jag nu accepterat då det är så mycket som stämmer in.

Jag känner en enorm ångest och press ifrån AF nu, jag måste ju söka jobb men jag känner mig inte alls redo. Dock har AF ingen förståelse alls, vilket inte är en nyhet…
Jag har även varit nedstämd i cirka 3-4 veckor nu, sambon som håller koll, han har också börjat blivit väldigt orolig då det blir värre och värre. Jag pratar och äter mindre och mindre, känns som att man håller på att gå in i depression igen.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara försvinna då jag inte orkar med all denna ångest, stress, nedstämdhet och depressioner längre. Har haft nog så det räcker i över 15år nu.

Upp till toppen