Det är så att jag har haft ångest i flertal år, säkert sen jag var 10-12 iaf (är 19 nu), släng av social fobi och extremt stressad, på gränsen till att gå in i väggen. 

Och jag har ett problem som är att jag blir kissnödig, hela tiden. Verkligen hela tiden. Men bara när jag inte är hemma. Så fort jag går utanför grinden hemma så blir jag kissnödig, hemma/på gården kan jag vandra omkring i flera timmar utan att känna av något, eller i t.ex stallet/gymmet, men där är det istället resan till och från som är jobbig. Jag har nu dock haft detta problem i iaf ett år så jag har liksom planerat alla rundor jag brukar gå/åka så jag vet vart jag kan pausa om det skulle behövas. När jag går ut med hunden så kan jag bara gå långpromenader dom tider det är lite folk ute så jag kan springa in någonstans utan risken att folk ska se en (går dessutom ALLTID i skogen, asfaltsvägar eller genom stan är totalt omöjligt ensam med hund då någon måste hålla i hunden under tiden), på sommaren så åker jag och min pojkvän iväg på bilsemester/vandrar i Norge, jag är alltid jätteorolig då jag oftast inte har koll på bilvägarna = vet inte vart jag kan pausa. Han brukar dock vara snäll och köra så mycket "småvägar" som möjligt för min skull. 

Jag har varit hos vårdcentralen och lämnat kissprov osv för UVI, vilket inte visade något, det visade inget annat heller, utan jag är helt frisk så (min hjärna spånar till diabetes osv, men jag dricker nästan inget alls och har inga andra tecken för det).

Men nu har jag kommit på, kan det vara stress, ångest? Eftersom att jag är lugn hemma? Att jag stressar upp mig JUST för att jag är orolig för det? Det här är ett så sjukt jobbigt problem så det går inte att förklara.