Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mig i denna text, känns som att allting bara kommer bli drabell… 

På senare tid har jag så sjukt mycket ångest. Usch, det är så jobbigt, jag vet inte var jag ska ta vägen. Just nu är klockan 01.26 och jag har precis slutat gråta.. Jag vet inte riktigt var tårarna kom ifrån, men ångesten har varit här under större delen av kvällen.

Jag har väl alltid haft en del ångest inom mig. När jag gick i 8:an gick jag till BUP och de försökte göra något åt mina panikattacker, tyvärr blev allting värre.. Jag har testat flertalet tabletter. Jag blev trött på det så jag ljög för mamma och sa att allting var bra.. Men det var det inte.

För några veckor sedan var jag på ett konvent, och fick träffa 2 av mina största idoler. Jag har aldrig gråtit så mycket på en dag. Både av lycka och ångest. Jag var jätteglad över att träffa dem, krama dem och prata med dem, jag är väldigt tacksam för chansen. Men jag fick ändå någon typ av ångest, varför vet jag inte. Det eskalerade under kvällen och jag hade så mycket ångest och fick panikattacker flertalet gånger. Jag har fallit helt pladask för dessa 2 killar. De tog hand om mig så väl och deras gester i ett försök att muntra upp mig är ovärdeligt. Nu låter jag som en riktigt galen fangirl märker jag nu, heh.. Är väl kanske det, höh.. Det slutade iaf med att sjukvårade fick komma och ta hand om mig när jag såg dem dagen efter. Yep, bara genom att se dem…

Efter det har jag mått så dåligt, och förstår verkligen inte varför. Dessutom, så sent som i förrgår var jag på konsert. Jag hade fått M&G med de 2 banden som spelade, eftersom jag ’’jobbade’’ för dem. Så well, efteråt fick vi hänga med dem backstage. Jag fick så ont i kroppen, ångesten tog helt över. Panik och att hyperventilera kan vi addera också. Den ena sångaren, Kenny, var jätte stöttande. Tror han såg att jag inte mådde bra och kom till mig, kramade mig och försökte muntra upp mig. Då, ropade han på den andra sångaren Seike, och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag har följt Seike och ’beundrat’ honom i över 1 år. Så fick jag äntligen träffa honom. Jag grät så mycket när han kramade mig, det var så underbart, men samtidigt fruktansvärt. Vi tog bilder och pratade och jag hade ändå ganska kul. Jag frågade Kenny om jag kunde få något signerat, så vi 2 gick upp och hämtade en plansch. Sen så börjar ja jättegråta och säger typ ’’Men.. Jag vill ha autograf av Seike också..’’ Han sa åt mig att jag fick gå tillbaka själv, han skulle fortsätta plocka undan. Så, jag gick ner. Jag va så nervös. Jag fick autograferna, och sen frågade en av dem varför jag grät. Jag sa att jag hade jättemycket ångest. De berättade att de också haft det och så fick jag en kram av allihopa. Åh, vilka underbara killar. 

Var jag vill komma med det här är, varför kände jag en sån ångest över att träffa dem när jag borde vara överlycklig? Var kommer all min ångest ifrån? Den bara finns där, och har gjort det så länge. Jag begriper inte varför jag har det.. Kan även nämna att jag har ett mindre problem med självskadning.

Jag fick många nya vänner också. Jag har fått jättesvårt att vara bland massa folk, men tycker jag hanterade det helt okej ändå. En kille jag träffade där har också varit med om saker som jag. (Inget av de ovanstående, annat shit som har hänt), och vi ska träffas snart och prata och hänga lite. Hoppas det hjälper lite. Vet inte riktigt vad jag ska göra vid det här laget..

Det hjälpte lite att få skriva av mig, men samtidigt inte eftersom jag tänkte tillbaka på allt som hänt.. Ååh varför är jag en så komplicerad människa? Allt är kaos och hemskt, jag är så arg och ledsen. Allting är dåligt just nu. Tillägger även att jag har en väldigt sjuk mamma med cancer och en pappa som inte ens bor i Sverige…

Ångesten äter upp mig