Inte helt ärlig
Jag har sedan en kort tid tillbaka börjat gå hos en psykolog (ej frivilligt, det bara blev så typ) och jag måste erkänna att jag inte är 100% ärlig mot henne. Jag undanhåller fakta osv, är för rädd för att "dömmas" eller hur man ska förklara det. Är verkligen inte typen som gärna öppnar upp mig och jag vet att det jag gör är fel, att jag bara gör det sämre genom att inte berätta helt och hållet hur det är, men det är liksom försent nu. Jag har redan berättat en del för henne som där finns så mycket mer till, som jag lät bli. Förlåt om detta är rörigt men snälla, vad kan jag göra nu i efterhand? Bara fortsätta som vanligt och tänka på att inte undanhålla saker? Säga till henne att jag tänkt lite extra på det vi pratade om och att det finns mer som jag inte berättade då?
En annan sak som stör mig lite smått är att jag har panikattacker, och hon frågade mig hur det är under tiden jag har paniken och då svarade jag efter hur det var senaste gången, men när jag tänker efter lite mer så är det lite olika från gång till gång, ibland hyperventlierar jag och ibland känns det som jag kvävs, och jag sa då bara det med kvävningen för så var det senast.
Behövde bara fått detta nerskrivet..
You will never see me cry.
Det är som regel därför du går där.. för att lära känna dig själv, dina beteenden.. och först när du inser dessa så kan du själv göra något åt det.. eller be om ytterligare hjälp!
Terapeuten är så där lagom intresserad av dina specefika problem.. men om hon/han kan sin sak så avslöjar du en massa saker om dig själv.. för dig sjäv.. för upp dem från en känslomässig nivå till en mer medveten nivå där du lättare kan bearbeta saker och ting!
Gör ett försök att vara helt ärlig och utlämnande.. det är inte det lättaste.. inte ens för dig själv!
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
![[Moa-]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
"Säga till henne att jag tänkt lite extra på det vi pratade om och att det finns mer som jag inte berättade då?" Låter som en vuxen och bra väg att gå, för att du själv skall få ut så mycket som möjligt av det hela. Människor inom vården förstår och har upplevt mer än man tror, de finns där för att hjälpa inget annat, de förstår även att det är svårt att helt plötsligt vara helt öppen mot en ny människa.
Har bara gått till psykolog en gång.. och helst avstår jag/slipper det i framtiden.. de är de mest jobbigaste människor man kan pratat med.. speciellt om man har något problem!
Deras jobb är att få dig att plocka fram allt det där du vill tränga undan/glömma/förneka.. och konfrontera det.. prexis det man inte vill just då.. utan förtränga/glömma/förneka!
O sen när de väl har lyft upp det.. så sitter det där i bakhuvudet.. finns bara en väg att bli av med det.. dvs göra något åt det!
Moa har rätt.. och det handlar om att vara ärlig mot sig själv.. terapeuten är bara ett bollplank.. säg som det är.. "det finns mer som jag inte nämnt".. möjligtvis kan vi komma till det senare!
Vad som kommer fram beror ofta på vilket förtroende du får för terapeuten/ hur duktig denna är att fungera som bollplank!
Inse att vi alldrig är helt ärliga.. inte ens mot oss själva.. det tär på vår integritet och självkänsla.. men blir skillnaden för stor, mellan verklighet och våra tillkortakommanden så kan det få psykiska konsekvenser!
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
Det är ytterst få personer som är helt ärliga från början o berättar öppet om alla problem o känslor som man har. Gör man det så kan det vara ett tecken på att man är gränslös.
ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.
Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .
Medis på Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.
Det tar tid att få förtroende för en annan person. Inte konstigt att du då inte berättar allt. Om du vill berätta något som du tidigare har undanhållit så kommer inte psykologen att tycka det är konstigt. Som #4 skriver så är det vanligt att göra som du gör. Bara sunt att inte vilja lämna ut sig helt till en person man inte känner. I ditt fall så vill du inte ens gå till psykologen.
Jag håller med ett par stycken tex Vallhund att det tar tid att öppna sig och sitt innersta för och det ska du inte känna skuld !!!!! Men är den psykolog något av värde eller besitter någon ordentlig kunskap samt lite erfarenhet så kan du vara ganska säker på att det är något hon både förstår nästan kanske förväntar. När du känner dig tillräcklig förtroende för den personen kan du en bit i taget släppa garden lite.Men bara då,ge dig tid. Efter alla år som jag varit inom det området finns fortfarande några saker som jag inte berättat än,men kanske en dag finns det kanske någon som jag kan berätta det lilla sista gör ont i mig.