Jag började självskada när jag var sex år och skadade mig regelbundet fram till 18 års ålder. Efter det började jag jobba aktivt för att bli av med mitt självskademissbruk. Har haft många återfall under åren. Mitt senaste åter fall var för lite mer än ett år sedan och gången innan dess gick det nästan två år utan självskador. Så det senaste 5-6 åren har jag bara självskadat en handfull gånger. 

För mig handlade självskadandet mycket om att distrahera min ångest. Smärtan gav mig fokus och den smärtan var lättare att förstå än smärtan som fanns inom mig.  Jag var ju som sagt bara sex år så visste ingenting om psykisk ohälsa när jag med flit började nypa, bita och riva mig själv. Så förstod ju inte att jag var sjuk och det var därför jag mådde så dåligt.

I högstadiet när jag mådde som sämst skar jag mig dagligen. Jag använde också sex som ett sätt att skada mig själv. Jag intalade mig själv att jag inte var värd något annat än att utnyttjas sexuellt.

När jag var 20 år gammal fick jag mina diagnoser och i och med det har jag kunnat jobba med mig själv för att må bättre. Mycket är också tack vare mitt bloggande. För mig har skrivandet varit den bästa terapin.

jag har inte gjort det på så länge, hittade mitt berg hos min hund. Hon är mina stödhjul! Men när jag gjorde de så gjorde jag på låren, jumsken för att ingen skulle se det där. även tatt lite på armlederna men inge djupt. 

Jag finns om du vill prata!!

Ångest, självhat. Idioti… 

Se det inte som ett nederlag! 2 år är helt otroligt bra. Se det så istället, att du lyckats vara "fri" i två år. Återfall händer alla, det är bara att ta nya tag. Lycka till!

Jag har just nu planer på att krossa en glasruta med knytnäven.

Aldrig skada mig själv mer än småsaker som att jag kliar sönder mig